Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige | Page 7

en af Winkler 1875 angifven kontaktmetod medelst ren
svafvelsyrlighet och syre öfver platinasvamp blifvit försökt. Dessa
metoder voro dock omständliga och produkten förblef dyr. Nu började
Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen undersöka, huruvida
Winklers metod möjligen kunde förbättras, och af dessa försök
framgick det inom svafvelsyretekniken epokgörande, af Knietsch
utarbetade kontaktförfarandet, som möjliggör att kisugnsgas och luft
medelst platinerad asbest tillverka svafvelsyreanhydrid och rykande
svafvelsyra. Denna metod, hvilken sålunda framkom så att säga såsom
en biprodukt vid det stora indigoproblemets bearbetning, har redan
blifvit allmänt införd för tillverkning af anhydrid och rykande
svafvelsyra och konkurrerar äfven ganska framgångsrikt med
blykammarmetoden på platser, där uteslutande koncentrerad syra
behöfves.
Med denna betydande uppfinning hade nu fabriken i Ludwigshafen lagt
den solidaste grund för sin indigofabrikation. Icke nog därmed, att den
nu tillverkar sin rykande svafvelsyra på billigaste sätt, utan den
regenerar den vid indigotillverkningen förbrukade syran genom att leda
den vid naftalinets oxidation uppstående svafvelsyrligheten (hvilken år
1900 utgjorde icke mindre än 35-40,000 ton) blandad med luft till

kontaktapparaten. Uti en ständig cirkelprocess tjänar denna
svafvelsyrlighet sålunda att öfverföra luftens syre till naftalinet.
Härmed ha vi dock blott sett första om ock viktigaste steget på
indigosyntesens väg. Af hjälpmaterialier behöfvas ytterligare: klor,
kaustikt alkali och ättiksyra. Kloren behöfves, utom för oxidation af
ftalimid till antranilsyra, äfven för klorering af ättiksyran. Fabriken i
Ludwigshafen förarbetade år 1900 icke mindre än 2000 ton isättika till
klorättiksyra för indigo.
Klor och kaustikt alkali framställes i Ludwigshafen elektrolytiskt enligt
den af Chemische Fabrik Griesheim-Elektron utarbetade metoden,
hvilken befunnits bäst. Den därvid erhållna kloren är emellertid icke
nog ren, utan måste renas genom komprimering till vätska.
Som de flesta af de för indigosyntesen nödiga kemiska processerna
voro alldeles nya och i praktiken opröfvade, så gällde för hvarje
särskildt fall att komma underfund med rätta sättet för processens
ledning för ernående af bästa möjliga utbyte och renaste produkt.
Särskildt var detta fallet vid den smältprocess, då
fenylglykokollortokarbonsyran genom upphettning med alkali
öfverföres till den leukoförening, som sedan vid oxidation med luft ger
indigo. Äfven för konstruktionen af apparaterna måste under åratal
experimenteras.
År 1897 hade man allt klart och beslöt utföra en anläggning för att till
en början täcka Tysklands behof, men så, att man lätt kunde utvidga
fabrikationen. Trots de noggrannaste kalkyler var risken betydlig, ty
man kunde ju icke veta, huru mycket indigoplantagerna kunde sänka
priset, och vidare förelåg ju alltid den möjligheten, att andra kunde
finna ännu billigare vägar till syntetisk indigo. År 1900 hade fabriken i
Ludwigshafen nedlagt tillhopa icke mindre än 18 millioner mark på
indigosyntesens tekniska genomförande och på anläggningen.
Några direkta siffror öfver produktionens storlek uppger direktör
Brunck icke, men man får en föreställning därom, då han meddelar, att
den år 1900 redan motsvarade den mängd naturlig indigo, som kunde
erhållas från 100,000 hektar jord.

Att en sådan omhvälfning icke kunde försiggå utan prisfall å produkten
i fråga är tydligt. Indigopriset hade år 1900 också sjunkit med icke
mindre än 1/3.
Direktör Brunck afslöt sitt föredrag med att framhålla, det Tyskland nu
är oberoende af utlandet i fråga om detta viktiga färgämne, och att de
millioner, som hittills årligen för detsamma vandrat ur landet, nu i
stället börja vandra åt motsatt håll.
Det är redan tydligt, att indigoodlingen går samma öde till mötes, som
krappodlingen, då alizarinfärgerna upptäcktes, och Brunck
rekommenderade åt vederbörande i indigoplantagernas stamland
Ostindien, att använda de nu friblifna indigofälten för odling af säd åt
detta lands så ofta hungrande innebyggare.
Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen tillverkar själf så långt
möjligt sina hjälpmaterialier; utom de redan nämnda äfven saltsyra,
sulfat, soda, kromat m.fl. och har genom sitt gynnsamma läge vid Rhen
fördelen af råmaterialiernas och stenkolens tillförsel på den billiga
vattenvägen.
De andra stora tjärfärgfabrikerna läto heller icke indigoproblemet ligga.
Sålunda arbetade äfven Farbwerke vorm. Meister Lucius & Brüning i
Höchst a/M. på dess lösning och kom, så vidt kändt, ungefär samtidigt
med firman i Ludwigshafen, fastän på andra vägar, till ett praktiskt
resultat. Fabriken i Höchst tillverkar nu indigo genom smältning af
formylmetylantranilsyradt kalium med kaliumhydrat och natriumamid.
Det sistnämnda ämnet erhålles genom att leda ammoniak öfver
metalliskt natrium. Härför nödigt natrium tillverkas elektrolytiskt vid
en annan fabrik, med hvilken Höchst lär ha träffat leveransaftal för
längre tid framåt.
Indigosyntesen och dess praktiska genomförande torde kunna räknas
såsom en af organiska kemiens och den kemiska teknologiens största
triumfer. Dess verkningar ha redan sträckt sig vida omkring. Den stora
ekonomiska betydelsen framgår, då man erfar, att 1897 erhölls från
samtliga plantager i världen 5000-6000 ton växtindigo, värd 80-100
millioner mark, men 1906 hade denna produktion med anledning af den

syntetiska tillverkningen nedgått till omkring 1000 ton.
*Svafvelfärger.*
De praktfulla tjärfärgerna ha gjort sitt segertåg genom världen, men det
ser nästan ut, som om allmänheten numera börjat en smula tröttna på
många af dem. De flesta af dessa färger blekas