Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige | Page 6

själfva stenkolstjäran, utan köpa
benzol, toluol, antracen, naftalin och fenol från andra fabriker, hvilka
såsom specialitet ur tjäran utvinna dessa ämnen. Ja, t.o.m. nitrobenzol,
anilin och toluidin tillverkas ofta af specialfabriker.
En åldrig chef för en tysk kemisk fabrik yttrade en gång vid en festlig
tillställning till de närvarande damerna, att har en fabrikant af kemiska

produkter vunnit kvinnan såsom afnämare, så är afsättningen tryggad
och framgången gifven. Sådana produkter kunna framför andra sodan
och anilinfärgerna sägas vara. I fråga om de senare är dock
konsumenten stundom något nyckfull. Anilinfärgfabrikerna ha
nämligen att räkna med modets växlingar. Den ena tiden röner ett visst
färgämne en oerhörd efterfrågan, men någon tid senare vill ingen mer
ha det.
Förbrukningen af de mera äkta färger, som användas för tyger till
männens kläder, håller sig betydligt stabilare. För manskläder i
allmänhet, men i synnerhet för militärkläder, har af gammalt det
hållbara indigofärgämnet blifvit med förkärlek användt. Med detta kan
erhållas de mest olika nyanser, från mörkaste blått, som knappast kan
skiljas från svart, till ljusaste himmelsblått. Indigo erhölls tills för några
år sedan uteslutande af indigoväxten, hvilken för detta ändamål odlades
å kolossala plantager i synnerhet i Ostindien, men tillverkas numera
syntetiskt.
*Indigosyntesens tekniska utveckling.*
Detta ämne skall här något utförligare behandlas, dels emedan indigo är
ett så utomordentligt viktigt färgämne och dels emedan man härigenom
får en god föreställning om arten af de hithörande kemiska fabrikernas
verksamhet. Härvid följes i hufvudsak ett föredrag af verkställande
direktören vid Badische Anilin- & Sodafabrik, D:r Brunck, hållet år
1900 i Chemische Gesellschaft i Berlin och refereradt uti Ch. Ind. 1901:
19[9].
[Anmärkning 9: Samt uti T. T. K. 1903: 14.]
År 1880 framställde professor A. von Baeyer i München indigo på
syntetisk väg af ortonitrofenylpropiolsyra. Anilinfärgfabriken i
Ludwigshafen äfvensom Farbwerke vorm. Meister, Lucius & Brüning i
Höchst försäkrade sig genast om licens å von Baeyers patent. Snart
visade sig dock, att framställningskostnaderna blefvo för höga, så att
man på denna väg icke kunde konkurrera med naturlig indigo. Sjutton
år dröjde det, innan fabriken i Ludwigshafen med sin stab af teoretiskt
och praktiskt väl skolade män hunnit utarbeta en tekniskt fullt brukbar

metod.
För 1 kg indigo fordrade den v. Baeyerska metoden såsom
utgångsmaterial 4 kg toluol. Detta ämne vinnes ur stenkolstjäran
samtidigt med benzol, men i ringare mängd. På 4 delar benzol erhålles
endast 1 del toluol. Den från benzolfabrikerna i marknaden kommande
toluolen hade redan förut funnit full användning för andra ändamål, och
om nu produktionen däraf skulle stegras för att tillfredsställa en
nytillkommen konsument, så skulle den samtidigt erhållna stora
mängden benzol näppeligen kunna finna afnämare. År 1900 utgjorde
världsproduktionen af benzol c:a 24,000 ton och af toluol 6,000 ton.
Denna toluolmängd skulle, om den varit fri, endast räckt till att täcka på
sin höjd ¼ af världskonsumtionen af indigo. Det var sålunda klart, att
man måste gå ut från ett annat råmaterial och 1890 kom Heumann till
hjälp med sin indigosyntes genom smältning af fenylglykokoll eller
fenylglykokollortokarbonsyra med kaustikt kali. De ofvannämnda båda
fabrikerna försäkrade sig om rätten att utöfva äfven denna uppfinning
och begynte ett intensivt arbete på dess praktiska genomförande. Kunde
vägen gå öfver fenylglykokoll, så blefve råmaterialierna: benzol resp.
anilin, ättiksyra, klor och alkali, och man behöfde icke befara
råämnesbrist. Snart framträdde emellertid andra svårigheter. Utbytet
blef otillfredsställande. Nu slog man in på den andra af Heumann
föreslagna vägen öfver antranilsyrans glykokoll. Men det vanliga
utgångsmaterialet för antranilsyran, ortonitrotoluol, kunde icke komma
i fråga. På en af A. W. Hofmann lagd grund hade emellertid ett par
andra forskare funnit, att man öfver ftalsyra kunde komma till
antranilsyra. Härmed kom man öfver till det ofantligt mycket
utsiktsfullare naftalinet såsom råmaterial för indigo.
Af den totala mängden stenkolstjära, hvilken såsom biprodukt erhålles
vid tillverkning af koks för masugnsdrift etc., äfvensom vid
lysgastillverkning, förarbetas sannolikt omkring två tredjedelar på
benzol och andra kolväten. Dessa 2/3 torde innehålla 40-50,000 ton
naftalin, men häraf utvanns hittills endast c:a 15,000 ton, emedan
afsättning för större mängder saknades. Minst 25,000 ton naftalin per år
kunde sålunda utan svårighet göras disponibla för indigotillverkningen,
och detta kvantum är mer än tillräckligt för tillverkning af

världsmarknadens indigobehof.
Fabriken i Ludwigshafen hade utarbetat och sedan 20 år användt en
utmärkt metod att genom oxidation af naftalin medelst kromsyra
framställa ftalsyra för andra ändamål, men för indigo visade sig denna
metod för dyr. Då lyckades en af verkets många i dess vetenskapliga
laboratorium arbetande kemister framställa ftalsyra medelst
upphettning af naftalin med högkoncentrerad svafvelsyra.
Genomförandet af denna metod i praktiken vållade dock till en början
betydliga svårigheter, och de uti dylikt arbete väl tränade kemiska och
mekaniska ingeniörerna måste uppbjuda all sin skarpsinnighet.
Konstruerandet af fullt lämpliga och hållbara apparater var icke den
minsta svårigheten.
Svafvelsyrefrågan var ock af afgörande betydelse. Rykande svafvelsyra
tillverkades vid olika fabriker på olika sätt. Bland andra metoder hade
äfven