Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige | Page 5

Leblanc-fabrikerna ännu stå sig ganska
godt och att de elektrolytiska icke lämna några lysande resultat. United
Alkali Co, som omfattar så godt som samtliga Englands Leblanc-verk,
ger sålunda en utdelning af 7 % under det de elektrolytiska bolagen:
Castner Kellner Alkali Co och Elektrolytic Alkali Co ge resp. 4 % och 0
%. Däremot hade Brunner, Mond Co, som i Cheshire tillverkar
ammoniaksoda, 1905 en årsvinst af £ 512,000 och utdelade 35 %.
Kershaw anser, att soda, kaustikt natron och klorkalk icke mera komma
att lämna Leblanc- eller de elektrolytiska fabrikerna någon egentlig
vinst, och att biprodukter och specialtillverkningar för framtiden måste
bringa utdelningen. Leblanc-verken få koncentrera sig på tillverkningen
af svafvelsyra, natrium-sulfat, -hyposulfit, -sulfid etc., och de
elektrolytiska på klorkalk, klorat och andra klorprodukter, natrium,
cyanider, peroxider etc.
[Anmärkning 7: Jfr. Z. f. a. Ch. 1906: 1782.]
På grund af detta läge byggas numera inga Leblanc-sodafabriker och
äfven de elektrolytiska alkalifabrikernas antal ökas knappast, sedan
man fått en klarare blick på deras existensbetingelser.
Ammoniaksodafabriker däremot uppstå allt fortfarande äfven å platser
utan saltkällor och saltgrufvor och dessa fabriker behärska nu
fullkomligt sodamarknaden. I Tyskland bedrifves denna tillverkning så
godt som uteslutande af Deutsche Solvay-Werke Aktiengesellschaft i
Bernburg, hvilket bolag vid 1907 års bolagsstämma hade en
nettoårsvinst af 7,2 millioner mark vid ett aktiekapital på 40 mill. och
reservfonder på 14,5 mill. mark.
Solvay Co i Syracuse (Newyork) har nyligen höjt sitt aktiekapital från 6
millioner dollars till 8 mill.
Solvay-metoden har sålunda, oaktadt den bortkastar koksaltets klor
såsom värdelös, segerrikt gått ur kampen mot både Leblanc-metoden
och den elektrolytiska, hvilka båda tillgodogöra kloren.

Solvay-metodens framgång har, utom i bränsle- och arbetsbesparing, i
icke ringa mån sin grund däri, att apparaterna i hufvudsak kunna
utföras af det jämförelsevis billiga materialet järn, och därigenom af
allra fördelaktigaste konstruktion, samt att de vid andra kemiska
fabrikationer i följd af frätning etc. ofta enormt höga
underhållskostnaderna här bli ganska lindriga. Vid fabrikationer, där
apparaterna måste utföras t.ex. af naturlig sten, stengods, syrefast eller
eldfast tegel, bly etc., får man nämligen endast sällan tänka på att välja
den mest ekonomiskt arbetande, något mera komplicerade
apparatkonstruktionen, utan man får i stället lägga an på att få
apparaten så enkel som möjligt. Detta gäller icke minst för sådana fall,
då järnet måste tillgripas, fastän det snart förstöres, eller då dyrare
metaller af endast relativt högre motståndsförmåga komma till
användning.
M. Hasenclever framhåller[8] att ammoniaksodaindustrien till en stor
del har den omständigheten att tacka för sin blomstring, att dess
fabriker såväl i Tyskland som i andra länder tekniskt och ekonomiskt
stå i intim förbindelse med hvarandra och så representera en väldig
makt, som med framgång bemödar sig att hålla nere allvarlig
konkurrens.
[Anmärkning 8: Ch. Ind. 1905: 53.]
I följd af denna omhvälfning uti sodatillverkningen är
sodafabrikationen icke längre den stödjepelare för den kemiska
industrien, som den förr var, men sodan är allt fortfarande en af de
kemiska produkter, som tillverkas i största och alltjämt stigande
mängd.
*Tjärfärger.*
I det föregående har berörts endast oorganiska kemiska produkters
fabrikation, men det gifves äfven en mängd organiska ämnen, hvilka
äro föremål för en icke mindre stor och lönande tillverkning. Tysklands,
ja, hela världens största kemiska fabriksetablissement, Badische Anilin-
& Soda-Fabrik i Ludwigshafen a/Rh., tillverkar sålunda i hufvudsak
organiska ämnen, nämligen tjärfärger eller, som de vanligen kallas,

anilinfärger. De olika grupperna af dessa färger äro: anilin-, alizarin-,
azo-, naftol- resorcin-, gallussyrefärger samt indigo. Råmaterialierna,
benzol, toluol, antracen, naftalin och fenol härstamma samtliga från
stenkolstjäran. Det första anilinfärgämnet, mauvein eller anilinviolett,
upptäcktes 1856 af engelsmannen Perkin, assistent hos den store tyske
kemisten A. W. Hofmann. Föranledd af Liebig hade Hofmann redan
1843 börjat en undersökning af stenkolstjäran, ur hvilken han 1845
isolerade benzol, modersubstansen till en lång rad af färgämnen och en
oändlig mängd andra organiska ämnen. Benzol var redan förut af
Faraday 1825 funnet uti kondensat af oljegas. År 1849 började
Mansfield i stort tillverka benzol ur stenkolstjära. De första
anilinfärgfabrikerna uppstodo mot slutet af 1850-talet i England och
Frankrike. Först i midten af 1860-talet upptogs tillverkningen i
Tyskland.
Genom nitrering af benzol erhålles nitrobenzol (mirbanolja) och genom
dennas reduktion, vanligen medelst järn och saltsyra, erhålles anilin
(amidobenzol, fenylamin). Genom nitrering af toluol och därpå
följande reduktion erhålles på samma sätt toluidin. Medelst oxidation af
en blandning af anilin och toluidin erhålles anilinrödt (fuxin, rosanilin),
hvilket i stort framställdes först af Verguin i Lyon 1859.
Oxidationen af anilinoljan (blandningen af anilin och toluidin) utfördes
i början med hjälp af arseniksyra. Härigenom blef dock färgämnet
starkt arsenikhaltigt, hvilket, såsom man senare fann, kunde få
hälsofarliga följder, om fuxinfärgade tyger användes till kläder etc.
Man öfvergick därför till andra oxidationsmedel, och numera torde det
bekväma sättet med arseniksyra endast sällan komma till användning.
(Bäst är dock att vara på sin vakt, ty för exportgods behöfver egna
landets lagar icke följas).
Anilinfärgfabrikerna utgå icke från