Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige | Page 4

större
skala för att praktiskt genomföra det sedan länge kända sättet att
elektrolytiskt sönderdela klornatrium och klorkalium. Försöken, som
utfördes vid Leblanc-sodafabriken Griesheim a/M., gåfvo godt resultat
och föranledde grundandet af bolaget Chemische Fabrik Elektron i
Frankfurt a/M. och anläggandet af två fabriker. Den ena af dessa lades
vid Griesheim och den andra invid brunkolsgrufvorna vid Bitterfeld
med kalisaltdistriktet så att säga inpå knutarne. Uti detta bolag med ett
kapital af 9 millioner mark uppgick något senare hela Leblanc-fabriken
Griesheim med alla dess bifabrikationer. Sedermera har det ock
upptagit en mindre anilinfärgfabrik och ökat sitt aktiekapital till 12
millioner mark. Under de senaste åren har utdelningen varit 12 %.
I midten af 1890-talet producerade detta bolag i sina fabriker vid
Griesheim och Bitterfeld medelst elektrolytisk sönderdelning af
klorkalium i så stor skala klorkalk och kaustik kalilut, att ett par tyska
handelskamrar i sina berättelser för 1895 redan talade om prisfall för
klorkalk af denna anledning.

Snabbt uppstodo nu i Tyskland, Frankrike, Schweiz, England och
Amerika elektrolytiska fabriker, hvilka hvar på sitt sätt sönderdelade
klorkalium eller klornatrium. Äfven från det nordiska
»föregångslandet» finner man uti en facktidskrift från 1897 en notis af
följande lydelse: »Firman Hans Cappelens Enke i Skien, bl.a. egare till
den elektrolytiska soda- och klorkalkfabriken Gjemsö-Kloster, har
inställt sina betalningar».
Som natriumsaltets sönderdelning icke ställer sig så ekonomiskt
fördelaktig, så blef mängden af kaustikt natron eller kaustik soda, som
det ock kallas i handeln, tillverkad på detta sätt, rätt obetydlig. Det
kräfves nämligen lika mycket elektrisk energi för att ur klornatrium
öfverföra 23 kg natrium till hydroxid, som att ur klorkalium öfverföra
39 kg kalium till motsvarande förening. Det kaustika kalit är dessutom
en långt värdefullare produkt än det kaustika natronet. Kalit har dock i
motsats till natronet en rätt begränsad marknad, hvarför hela
kalibehofvet snart fylldes af de elektrolytiska fabrikerna. De gamla
pottaskefabrikerna, hvilka hittills försett såpfabrikerna med nödigt kali
i form af kaliumkarbonat, tillverkadt af kaliumsulfat enligt Leblancs
metod dukade härvid snart under. Inom kort inträdde öfverproduktion
af klorkalk och härmed var, i stort sedt, gränsen redan satt för de
elektrolytiska fabrikernas utveckling. Kunna de icke bli af med kloren i
form af klorkalk eller andra klorprodukter, så kunna de heller icke
producera någon kaustik soda. För hvarje ton kaustik soda få de
nämligen c:a 2,2 ton klorkalk. Deras sträfvanden gå därför nu ut på att
framställa allehanda klorprodukter och att finna nya användningssätt
för sådana eller för själfva kloren. Under sådana omständigheter kunna
dessa fabriker icke ens öfvertaga produktionen af all kaustik soda,
hvilket eljes borde vara deras närmaste mål, och ännu mindre kunna de
tänka på att upptaga tillverkningen af den långt större handelsartikeln,
den vanliga sodan. Vilja de elektrolytiska fabrikerna tillverka vanlig
soda, så ha de nämligen ingen annan utväg, än att med ytterligare
kostnader behandla den kaustika med kolsyra.
*Leblanc-fabrikernas kamp på två fronter.*
Ammoniaksodafabrikerna ha sålunda förblifvit oberörda af denna nya

alkaliproducent, men däremot ha Leblanc-sodafabrikerna fått känna
konkurrensen så mycket hårdare. Liksom Solvay-fabrikerna tog
sodatillverkningen ifrån dem, så ha nu de elektrolytiska fabrikerna tagit
klorkalktillverkningen, och nu återstå af deras grundläggande
fabrikationer, utom svafvelsyra och salpetersyra, endast sulfat och
saltsyra. De båda sistnämnda produkternas marknad behärskas ännu
helt af Leblanc-fabrikerna, men dessa ha icke kunnat draga så
synnerligen stora fördelar häraf. På grund af ökad användning har priset
på sulfat visserligen betydligt stegrats, men förbrukningen af saltsyra,
hvaraf för hvarje ton sulfat c:a 1,5 ton erhålles, har icke afsevärdt ökats,
hvilket gör, att denna syra nu står lågt i pris och nya användningssätt
för densamma skulle vara synnerligen välkomna. En
Leblanc-sodafabrikant yttrade för icke länge sedan, att om
myndigheterna tilläte det, så kunde det på sina ställen befinnas
fördelaktigt, att såsom fordomdags låta saltsyran bortgå i luften eller i
vattnet.
I hvilken grad de elektrolytiska fabrikerna påverkat klorkalkmarknaden
framgår däraf, att 1895 noterades denna artikel fob engelsk hamn till £
7.0.0 och 1903 till £ 4.0.0 per ton. En konvention mellan de
elektrolytiska och Leblanc-fabrikerna motverkade ytterligare prisfall,
och gynnsamma konjunkturer ha under de sista åren medfört en
stegring till £ 4.10.0. M. Hasenclever ansåg 1905 att de elektrolytiska
fabrikerna fråntagit Leblanc-fabrikerna halfva klorkalktillverkningen.
De ännu existerande hårdt ansatta Leblanc-fabrikerna, hvilkas antal i
Tyskland nu nedgått från 21 till 5, ha alltmera måst beflita sig om
införande af förbättringar. Värmet tillgodogöres sålunda nu bättre än
förr och arbetskostnaderna ha reducerats genom införandet af
mekaniska hjälpmedel. Sålunda ha mekaniska kisugnar, sulfat- och
sodaugnar, klorkalkapparater etc. kommit till användning. Direktören
för den betydande Leblanc-fabriken Rhenania, där sedan flera
decennier sulfat tillverkas enligt Hargreaves kontaktsmetod och klor
enligt Deacons kontaktmetod, yttrade 1905[6], att mekaniska
anordningar icke ens behöfva medföra direkta ekonomiska besparingar,
utan att det är alldeles tillräckligt, om de hjälpa en öfver de alltmer
uppträdande arbetaresvårigheterna.

[Anmärkning 6: Ch. Ind. 1905: 51.]
Uti Oil, Paint and Drug Reporter[7] påvisar Kershaw med
årsafräkningar, att de engelska