Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige | Page 3

vid
svafvelsyretillverkningen i stället för svafvelkis, så att svaflet vid
Leblanc-sodafabrikationen ständigt återföres i en cirkelprocess. Finnes
fördelaktig afsättning för svafvel, så kan sådant lätt utvinnas genom
half förbränning af svafvelvätet, d.v.s. man tillför endast den för vätets
förbränning nödiga luftmängden.
Leblanc-sodatillverkningen kräfver sålunda flera hjälpfabrikationer och
ger en hel del biprodukter. Till svafvelsyrefabrikationen ansluter sig
ock vanligen tillverkningen af salpetersyra, hvilken åter såsom
affallsprodukt ger bisulfat, som går till sulfatugnen för omvandling i
monosulfat (såvida det icke finner afsättning vid de »tekniska»
fabrikerna såsom »vinstenspreparat» för framställning af »brus- eller
jästpulver» o. dyl.).
Klorkalktillverkningen med regenerering af mangansuperoxid enligt
Weldon ger klorkalcium såsom affallsprodukt.

Vid sodatillverkning enligt Leblanc tvingas man sålunda rentaf att
utom sodan tillverka äfven en hel mängd andra kemiska artiklar, och
just härigenom blef denna fabrikation af så stor betydelse för
utvecklingen af den kemiska industrien. Nästan från början var det
vanligt, att en Leblanc-sodafabrik tillverkade minst ett dussin olika
produkter, och denna mångproduktivitet har sedan än mera
utvecklats[1].
[Anmärkning 1: Se »Fabrikationssiffror» uti Sv. Kem. Tidskr. 1891:
129.]
Under flera decennier tillverkades all soda efter Leblancs metod; sodan
stod högt i pris och fabrikerna gjorde lysande affärer. Men så
utarbetade belgaren Solvay ett nytt sätt för tillverkning af soda.
På 1850 och 60-talet åtnjöt sodan i Tyskland ett tullskydd af 25-55 %
af värdet.
*Ammoniaksoda.*
På utställningen i Wien 1873 framträdde Solvay-sodan först, och det
dröjde därefter icke länge, innan flera fabriker uppstodo, som arbetade
efter den nya metoden. År 1878 var priset på soda (kalcinerad) ännu
200 mark per ton, men sedan sjönk det, så att det 1886 stod uti endast
80 mark. Detta oerhörda prisfall medförde svåra tider för
Leblanc-fabrikerna. Solvays metod var nämligen en betydlig genväg.
Enligt densamma behöfver man icke genom afdunstning utvinna saltet
ur den saltlösning, som erhålles från saltkällorna, utan direkt i denna
lösning utföres en omsättning mellan klornatrium och
ammoniumbikarbonat, hvarvid bildas natriumbikarbonat, som utfaller,
och klorammonium. Detta i sammanfattning; i själfva verket är
förloppet icke fullt så enkelt. Genom upphettning af bikarbonatet
erhålles en mycket ren, vattenfri soda.
Råmaterialierna äro, utom saltlösningen, ammoniak och kolsyra.
Ammoniaken, som fås ur ammoniumsulfat, erhållet vid koksning
(torrdestillation) af stenkol, återvinnes emellertid ur vid processen
bildadt klorammonium genom tillsats af bränd kalk och därpå följande

destillation. Kolsyran erhålles vid kalkstenens bränning. Såsom
affallsprodukt erhålles vid Solvay-processen en lösning af klorkalcium,
hvilken dock vanligen är värdelös, emedan, ingen större användning för
detta ämne finnes[2].
[Anmärkning 2: Se »Fabrikationssiffror» uti Sv. Kem. Tidskr. 1892:
14.]
*Konkurrensen mellan de båda sodametoderna.*
I rak motsats till Leblanc-metoden lämnar Solvay-metoden. icke en
enda värdefull biprodukt, men denna omständighet har knappast
framstått såsom en nackdel för den sistnämnda. Vid Solvay-metoden är
bränsleåtgången mycket mindre, och som dessa fabriker vanligen
läggas där, hvarest en nära nog värdelös koksaltlösning af tillräcklig
styrka finnes att tillgå, så reduceras kostnaden för utgångsmaterialet till
ett minimum. Denna senare omständighet har gjort, att
ammoniaksodafabrikerna i allmänhet slösa något med detta råämne.
100 kg soda fordra teoretiskt 138 kg NaCl, men ofta förbrukas 200, ja,
ända till 220 kg. Så snart ammoniaksodafabrikerna hade lärt sig att till
en obetydlighet reducera förlusten af den dyrbara ammoniaken[3] sjönk
därför priset på soda hastigt. Leblanc-sodafabrikerna måste sälja sodan
under tillverkningsvärdet och inskränka produktionen. Men härigenom
inskränktes ock produktionen af de nu i marknaden oumbärliga vordna
biprodukterna, och priset på dessa, isynnerhet på den förnämsta af dem,
klorkalken, steg så, att sodatillverkningen snart åter kunde ökas och
sodan med fördel säljas till priser, som förut varit ruinerande.
[Anmärkning 3: 1878 förlorades ännu 10 à 20 kg per ton soda, men nu
anses 1 kg för mycket.]
För Leblanc-fabrikerna blefvo så biprodukterna hufvudprodukter, och
dessa fabriker stodo sig nu rätt bra i konkurrensen med ammoniaksodan.
Flera af dem repade sig dock aldrig efter de svåra åren, utan
sodaproduktionen efter Leblancs metod sjönk alltmera. År 1896
tillverkades sålunda efter denna metod i Tyskland endast c:a 13 %, i
Frankrike 16 %, i Österrike 36 % och i England c:a 50 % af de resp.
ländernas totala sodaproduktion. Leblanc-fabrikernas tillbakagång var

dock icke fullt så stor, som dessa siffror synas angifva, ty
sodakonsumtionen hade under tiden betydligt ökats. En del
ammoniaksodafabriker införde äfven tillverkning af kaustikt natron
enligt Löwig medelst järnoxid[4].
[Anmärkning 4: D.R.P. 21593, 41990 och eng. pat. 1974/1887.]
Genomförandet i praktiken af ammoniaksodametoden, hvars kemiska
förlopp sedan länge varit bekant, var för den kemiska teknologien en
storartad framgång, som sporrade till ytterligare arbeten i liknande
riktningar[5].
[Anmärkning 5: Litteratur: H. Schreib: »Die Fabrikation von Soda nach
dem Ammoniakverfahren». Springer, Berlin. H. Schreib: Ch. Ztg band
30, Jurisch: Ch. Ztg band 30 och Ch. Ind. 1907.]
*Kaustikt natron och klorkalk på elektrolytisk väg.*
Elektriciteten hade så småningom börjat komma till användning äfven
inom kemien. Några af de största tyska bolagen för kemisk industri
beslöto mot slutet af 1880-talet att gemensamt bekosta försök i