Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige | Page 6

?r dock konsumenten stundom n?got nyckfull. Anilinf?rgfabrikerna ha n?mligen att r?kna med modets v?xlingar. Den ena tiden r?ner ett visst f?rg?mne en oerh?rd efterfr?gan, men n?gon tid senare vill ingen mer ha det.
F?rbrukningen af de mera ?kta f?rger, som anv?ndas f?r tyger till m?nnens kl?der, h?ller sig betydligt stabilare. F?r manskl?der i allm?nhet, men i synnerhet f?r milit?rkl?der, har af gammalt det h?llbara indigof?rg?mnet blifvit med f?rk?rlek anv?ndt. Med detta kan erh?llas de mest olika nyanser, fr?n m?rkaste bl?tt, som knappast kan skiljas fr?n svart, till ljusaste himmelsbl?tt. Indigo erh?lls tills f?r n?gra ?r sedan uteslutande af indigov?xten, hvilken f?r detta ?ndam?l odlades ? kolossala plantager i synnerhet i Ostindien, men tillverkas numera syntetiskt.
*Indigosyntesens tekniska utveckling.*
Detta ?mne skall h?r n?got utf?rligare behandlas, dels emedan indigo ?r ett s? utomordentligt viktigt f?rg?mne och dels emedan man h?rigenom f?r en god f?rest?llning om arten af de hith?rande kemiska fabrikernas verksamhet. H?rvid f?ljes i hufvudsak ett f?redrag af verkst?llande direkt?ren vid Badische Anilin- & Sodafabrik, D:r Brunck, h?llet ?r 1900 i Chemische Gesellschaft i Berlin och refereradt uti Ch. Ind. 1901: 19[9].
[Anm?rkning 9: Samt uti T. T. K. 1903: 14.]
?r 1880 framst?llde professor A. von Baeyer i München indigo p? syntetisk v?g af ortonitrofenylpropiolsyra. Anilinf?rgfabriken i Ludwigshafen ?fvensom Farbwerke vorm. Meister, Lucius & Brüning i H?chst f?rs?krade sig genast om licens ? von Baeyers patent. Snart visade sig dock, att framst?llningskostnaderna blefvo f?r h?ga, s? att man p? denna v?g icke kunde konkurrera med naturlig indigo. Sjutton ?r dr?jde det, innan fabriken i Ludwigshafen med sin stab af teoretiskt och praktiskt v?l skolade m?n hunnit utarbeta en tekniskt fullt brukbar metod.
F?r 1 kg indigo fordrade den v. Baeyerska metoden s?som utg?ngsmaterial 4 kg toluol. Detta ?mne vinnes ur stenkolstj?ran samtidigt med benzol, men i ringare m?ngd. P? 4 delar benzol erh?lles endast 1 del toluol. Den fr?n benzolfabrikerna i marknaden kommande toluolen hade redan f?rut funnit full anv?ndning f?r andra ?ndam?l, och om nu produktionen d?raf skulle stegras f?r att tillfredsst?lla en nytillkommen konsument, s? skulle den samtidigt erh?llna stora m?ngden benzol n?ppeligen kunna finna afn?mare. ?r 1900 utgjorde v?rldsproduktionen af benzol c:a 24,000 ton och af toluol 6,000 ton. Denna toluolm?ngd skulle, om den varit fri, endast r?ckt till att t?cka p? sin h?jd ? af v?rldskonsumtionen af indigo. Det var s?lunda klart, att man m?ste g? ut fr?n ett annat r?material och 1890 kom Heumann till hj?lp med sin indigosyntes genom sm?ltning af fenylglykokoll eller fenylglykokollortokarbonsyra med kaustikt kali. De ofvann?mnda b?da fabrikerna f?rs?krade sig om r?tten att ut?fva ?fven denna uppfinning och begynte ett intensivt arbete p? dess praktiska genomf?rande. Kunde v?gen g? ?fver fenylglykokoll, s? blefve r?materialierna: benzol resp. anilin, ?ttiksyra, klor och alkali, och man beh?fde icke befara r??mnesbrist. Snart framtr?dde emellertid andra sv?righeter. Utbytet blef otillfredsst?llande. Nu slog man in p? den andra af Heumann f?reslagna v?gen ?fver antranilsyrans glykokoll. Men det vanliga utg?ngsmaterialet f?r antranilsyran, ortonitrotoluol, kunde icke komma i fr?ga. P? en af A. W. Hofmann lagd grund hade emellertid ett par andra forskare funnit, att man ?fver ftalsyra kunde komma till antranilsyra. H?rmed kom man ?fver till det ofantligt mycket utsiktsfullare naftalinet s?som r?material f?r indigo.
Af den totala m?ngden stenkolstj?ra, hvilken s?som biprodukt erh?lles vid tillverkning af koks f?r masugnsdrift etc., ?fvensom vid lysgastillverkning, f?rarbetas sannolikt omkring tv? tredjedelar p? benzol och andra kolv?ten. Dessa 2/3 torde inneh?lla 40-50,000 ton naftalin, men h?raf utvanns hittills endast c:a 15,000 ton, emedan afs?ttning f?r st?rre m?ngder saknades. Minst 25,000 ton naftalin per ?r kunde s?lunda utan sv?righet g?ras disponibla f?r indigotillverkningen, och detta kvantum ?r mer ?n tillr?ckligt f?r tillverkning af v?rldsmarknadens indigobehof.
Fabriken i Ludwigshafen hade utarbetat och sedan 20 ?r anv?ndt en utm?rkt metod att genom oxidation af naftalin medelst kromsyra framst?lla ftalsyra f?r andra ?ndam?l, men f?r indigo visade sig denna metod f?r dyr. D? lyckades en af verkets m?nga i dess vetenskapliga laboratorium arbetande kemister framst?lla ftalsyra medelst upphettning af naftalin med h?gkoncentrerad svafvelsyra. Genomf?randet af denna metod i praktiken v?llade dock till en b?rjan betydliga sv?righeter, och de uti dylikt arbete v?l tr?nade kemiska och mekaniska ingeni?rerna m?ste uppbjuda all sin skarpsinnighet. Konstruerandet af fullt l?mpliga och h?llbara apparater var icke den minsta sv?righeten.
Svafvelsyrefr?gan var ock af afg?rande betydelse. Rykande svafvelsyra tillverkades vid olika fabriker p? olika s?tt. Bland andra metoder hade ?fven en af Winkler 1875 angifven kontaktmetod medelst ren svafvelsyrlighet och syre ?fver platinasvamp blifvit f?rs?kt. Dessa metoder voro dock omst?ndliga och produkten f?rblef dyr. Nu b?rjade Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen unders?ka, huruvida Winklers metod m?jligen kunde f?rb?ttras, och af dessa f?rs?k framgick det inom svafvelsyretekniken epokg?rande, af Knietsch utarbetade kontaktf?rfarandet, som m?jligg?r att kisugnsgas och luft medelst platinerad asbest tillverka svafvelsyreanhydrid och rykande svafvelsyra. Denna metod, hvilken s?lunda framkom s? att s?ga s?som en biprodukt vid det stora indigoproblemets bearbetning, har redan blifvit allm?nt inf?rd f?r tillverkning