Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige | Page 3

hel del biprodukter. Till svafvelsyrefabrikationen ansluter sig ock vanligen tillverkningen af salpetersyra, hvilken ?ter s?som affallsprodukt ger bisulfat, som g?r till sulfatugnen f?r omvandling i monosulfat (s?vida det icke finner afs?ttning vid de ?tekniska? fabrikerna s?som ?vinstenspreparat? f?r framst?llning af ?brus- eller j?stpulver? o. dyl.).
Klorkalktillverkningen med regenerering af mangansuperoxid enligt Weldon ger klorkalcium s?som affallsprodukt.
Vid sodatillverkning enligt Leblanc tvingas man s?lunda rentaf att utom sodan tillverka ?fven en hel m?ngd andra kemiska artiklar, och just h?rigenom blef denna fabrikation af s? stor betydelse f?r utvecklingen af den kemiska industrien. N?stan fr?n b?rjan var det vanligt, att en Leblanc-sodafabrik tillverkade minst ett dussin olika produkter, och denna m?ngproduktivitet har sedan ?n mera utvecklats[1].
[Anm?rkning 1: Se ?Fabrikationssiffror? uti Sv. Kem. Tidskr. 1891: 129.]
Under flera decennier tillverkades all soda efter Leblancs metod; sodan stod h?gt i pris och fabrikerna gjorde lysande aff?rer. Men s? utarbetade belgaren Solvay ett nytt s?tt f?r tillverkning af soda.
P? 1850 och 60-talet ?tnj?t sodan i Tyskland ett tullskydd af 25-55 % af v?rdet.
*Ammoniaksoda.*
P? utst?llningen i Wien 1873 framtr?dde Solvay-sodan f?rst, och det dr?jde d?refter icke l?nge, innan flera fabriker uppstodo, som arbetade efter den nya metoden. ?r 1878 var priset p? soda (kalcinerad) ?nnu 200 mark per ton, men sedan sj?nk det, s? att det 1886 stod uti endast 80 mark. Detta oerh?rda prisfall medf?rde sv?ra tider f?r Leblanc-fabrikerna. Solvays metod var n?mligen en betydlig genv?g. Enligt densamma beh?fver man icke genom afdunstning utvinna saltet ur den saltl?sning, som erh?lles fr?n saltk?llorna, utan direkt i denna l?sning utf?res en oms?ttning mellan klornatrium och ammoniumbikarbonat, hvarvid bildas natriumbikarbonat, som utfaller, och klorammonium. Detta i sammanfattning; i sj?lfva verket ?r f?rloppet icke fullt s? enkelt. Genom upphettning af bikarbonatet erh?lles en mycket ren, vattenfri soda.
R?materialierna ?ro, utom saltl?sningen, ammoniak och kolsyra. Ammoniaken, som f?s ur ammoniumsulfat, erh?llet vid koksning (torrdestillation) af stenkol, ?tervinnes emellertid ur vid processen bildadt klorammonium genom tillsats af br?nd kalk och d?rp? f?ljande destillation. Kolsyran erh?lles vid kalkstenens br?nning. S?som affallsprodukt erh?lles vid Solvay-processen en l?sning af klorkalcium, hvilken dock vanligen ?r v?rdel?s, emedan, ingen st?rre anv?ndning f?r detta ?mne finnes[2].
[Anm?rkning 2: Se ?Fabrikationssiffror? uti Sv. Kem. Tidskr. 1892: 14.]
*Konkurrensen mellan de b?da sodametoderna.*
I rak motsats till Leblanc-metoden l?mnar Solvay-metoden. icke en enda v?rdefull biprodukt, men denna omst?ndighet har knappast framst?tt s?som en nackdel f?r den sistn?mnda. Vid Solvay-metoden ?r br?nsle?tg?ngen mycket mindre, och som dessa fabriker vanligen l?ggas d?r, hvarest en n?ra nog v?rdel?s koksaltl?sning af tillr?cklig styrka finnes att tillg?, s? reduceras kostnaden f?r utg?ngsmaterialet till ett minimum. Denna senare omst?ndighet har gjort, att ammoniaksodafabrikerna i allm?nhet sl?sa n?got med detta r??mne. 100 kg soda fordra teoretiskt 138 kg NaCl, men ofta f?rbrukas 200, ja, ?nda till 220 kg. S? snart ammoniaksodafabrikerna hade l?rt sig att till en obetydlighet reducera f?rlusten af den dyrbara ammoniaken[3] sj?nk d?rf?r priset p? soda hastigt. Leblanc-sodafabrikerna m?ste s?lja sodan under tillverkningsv?rdet och inskr?nka produktionen. Men h?rigenom inskr?nktes ock produktionen af de nu i marknaden oumb?rliga vordna biprodukterna, och priset p? dessa, isynnerhet p? den f?rn?msta af dem, klorkalken, steg s?, att sodatillverkningen snart ?ter kunde ?kas och sodan med f?rdel s?ljas till priser, som f?rut varit ruinerande.
[Anm?rkning 3: 1878 f?rlorades ?nnu 10 à 20 kg per ton soda, men nu anses 1 kg f?r mycket.]
F?r Leblanc-fabrikerna blefvo s? biprodukterna hufvudprodukter, och dessa fabriker stodo sig nu r?tt bra i konkurrensen med ammoniaksodan. Flera af dem repade sig dock aldrig efter de sv?ra ?ren, utan sodaproduktionen efter Leblancs metod sj?nk alltmera. ?r 1896 tillverkades s?lunda efter denna metod i Tyskland endast c:a 13 %, i Frankrike 16 %, i ?sterrike 36 % och i England c:a 50 % af de resp. l?ndernas totala sodaproduktion. Leblanc-fabrikernas tillbakag?ng var dock icke fullt s? stor, som dessa siffror synas angifva, ty sodakonsumtionen hade under tiden betydligt ?kats. En del ammoniaksodafabriker inf?rde ?fven tillverkning af kaustikt natron enligt L?wig medelst j?rnoxid[4].
[Anm?rkning 4: D.R.P. 21593, 41990 och eng. pat. 1974/1887.]
Genomf?randet i praktiken af ammoniaksodametoden, hvars kemiska f?rlopp sedan l?nge varit bekant, var f?r den kemiska teknologien en storartad framg?ng, som sporrade till ytterligare arbeten i liknande riktningar[5].
[Anm?rkning 5: Litteratur: H. Schreib: ?Die Fabrikation von Soda nach dem Ammoniakverfahren?. Springer, Berlin. H. Schreib: Ch. Ztg band 30, Jurisch: Ch. Ztg band 30 och Ch. Ind. 1907.]
*Kaustikt natron och klorkalk p? elektrolytisk v?g.*
Elektriciteten hade s? sm?ningom b?rjat komma till anv?ndning ?fven inom kemien. N?gra af de st?rsta tyska bolagen f?r kemisk industri besl?to mot slutet af 1880-talet att gemensamt bekosta f?rs?k i st?rre skala f?r att praktiskt genomf?ra det sedan l?nge k?nda s?ttet att elektrolytiskt s?nderdela klornatrium och klorkalium. F?rs?ken, som utf?rdes vid Leblanc-sodafabriken Griesheim a/M., g?fvo godt resultat och f?ranledde grundandet af bolaget Chemische Fabrik Elektron i Frankfurt a/M. och anl?ggandet af tv? fabriker. Den ena af dessa lades vid Griesheim och den andra invid brunkolsgrufvorna vid Bitterfeld med kalisaltdistriktet s? att s?ga inp? knutarne.