Utan anförare | Page 6

namne,
Frejs skepp, kunnat vikas i hop och stoppas i kaptenens västficka, så den arma
skriftställarinnan kunnat få åtnjuta ett ögonblicks lugn.
Men i stället dukades middagsbordet, och då det ej lär brukas att bli sjösjuk för det
blåsten sliter en i håret och kläderna, blefvo borden hastigt upptagna af hungriga
»europeer», till hvilka vi också räknade oss. Och vi åto, icke som man äter i ungdomens
vår, utan som man intager en god måltid à 2 kr., när man ej vet om der går en vecka eller
två innan man nästa gång sitter vid ett dukadt middagsbord.
Den åtta timmars långa färden från Ejdsvold till Lillehammer tycktes inverka särdeles
upplyftande på turisternas ben; en oafbruten rad af knäbyxklädda fortkomstledamöter,
med och utan kjolar, syntes nemligen under hela färden klifva upp och ned på däckets
halsbrytande trappa. Än skulle en rad upp, för att se något som stod i resehandboken, men
som vi redan passerat under det de läste beskrifningen derom; än skulle en annan rad upp
och titta på de passagerare, som båtar och landgångar aflemnade till oss. Man kunde ju ej
vara säker på, att der bland dem ej fans någon bekant.
Jag vill sannerligen ej råda någon europeisk rymmare att afvika inåt Norge, ty der är
numera allt för fullt af andra turister och »dyrskue» vid alla stationer.
Vi fem voro dock fullkomligt öfvertygade om, att vårt inkognito skyddade oss från hvarje
tilltal och förhör af medresande; men »man skall ej prisa dagen förrän solen gått ned.»
»Nej, ä' ni här!» ljöd det plötsligt midt emellan oss och akterns--Skidbladners
förstås--hvirfvelvindar. Och genast grepos två af våra kamrater samt underkastades en
noggrann ransakning, hvilken slutades med ett korsförhör. Af detta senare framgick, att
dessa nya turister reste med ett större sällskap hattaskar och koffertar, i hvilka senare
slumrade utringade ballif, afsedda för helsans styrkande under ett mycket höghalsadt

sanatorielif i vinterkappor, på en granklädd bergsluttning, hvilken de resande nu tänkte
utbyta mot det ännu kallare Gausdals sanatorium, som ligger på ett högfjell i jemnhöjd
med trädgränsen.
Fortfar läkarevetenskapen att gå i denna höga rigtning, hoppas jag att en gång få återse
både dessa tillfälliga reskamrater och mina fyra ordinarie, klädda i fiskblåsor, på ett
sanatorium, anlagdt af vår egen kandidat på yttersta spetsen af nordpolen.
Dessa modiga sanatorie-troende tyckte dock efter slutadt förhör, att vi fem vandrare voro
ena värre dödsföraktande våghalsar, som, utan manligt beskydd, vågade oss upp på öde
fjellstigar emellan fäbodar och sätrar.
»Ni kunna ju råka ut för vilda djur!» menade de.
Våra två kamrater läto höra ett diftongfritt Å! i tviflande tonart.
»Vi ha ju insektpulver i renslarne», mumlade jag lugnande, men vågade ej högt trösta de
bekymrade resenärerna, ty vi voro ej presenterade för hvarandra. Som man vet, kan
endast en allvarsam dödsfara, eller i brist deraf sjösjuka, tandvärk eller häftig vrede
ursäkta ett samtal emellan två svenskar, som ej ställt borgen for att de äro oskadliga för
samhället.

V.
Lillehammer.
Följande turistströmmen, som flöt från sjön Mjösen och Skidbladner, stodo vi fem
undrande och spörjande på stranden, ty ingenstädes sågo vi någon stad, och vi skulle
kanske betviflat dess tillvaro, om ej flere vagnar med ett förekommande sätt vittnat om,
att värdshus med omtänksamma värdar måste finnas här i nejden. Vi stannade vid en
vagn, bärande namnet »Victoria», hvilket numera är en gemensam egendom för
prinsessor, hotell, varietéteatrar och victoriaullgarn. Här fingo vi plats till våra två
handkoffertar, hvilka vi beslutat skicka till Skjäggestad i Gudbrandsdalen, dit vi sjelfve i
sinom tid tänkte komma för att hvila ut några dagar och afsluta första delen af våra
vandringar.
Till hotellet »Victoria» begåfvo vi oss sjelfve till fots, ty genom att följa efter vagnarne
upptäckte vi snart staden. Men detta hotell var så proppfullt af kostymerade manliga
turister samt af resande damer, hvars turnyrer till den grad öfverskuggade våra »torn-ur»,
att vi blygsamt gingo baklänges ut om dörren sedan vi fått veta att betjeningen ej visste
om der voro flera rum lediga. Vi kände nemligen ej ännu, att »Eg veit ikke» betydde lika
litet som vårt »ödmjuka tjenare».
En reflekterande helsingborgare hade efter vår profvandring i Danmark yttrat, att när Ave
anförde ett ressällskap i Danmark, undgick detta ej bekantskapen med de danska
folkhögskolorna. Karlen hade till den grad rätt att han gerna kunnat tillagt: Akta er att
hon ej i bakhand har en resplan, som för er alla fem i någon af de norska. Sagatun vid
Hamar passerade vi dock, utan att jag förmådde mera, än att från Skidbladner sända en
suck dit på blåstens vingar; men nu, då vi stodo husvilla utanför Victoria, ryckte jag
försigtigt fram med min reservplan.
»Om mina ärade kamrater tillåta, skall jag söka upp en här boende bekant, som säkert
skall gifva oss anvisning på en hygglig bostad», föreslog jag listeligen.
Förslaget antogs omisstänksamt och jag