Utan anförare | Page 5

58, af Teoferon Säve, och förvissades om, att en af oss felfritt kunde
läsa upp strofen: »Räckande hvarandra händerna, bildade de en stor brödrakedja, hvarpå
de under ropet: Enige och trofaste intill dess Dovre faller! under djup rörelse åtskiljdes.»
Detta var mer än nog, ty vi ville ej tänka på dagspolitiken, men vi önskade innerligt, att
högern och venstern måtte lefva så pass enige, att Dovre kunde stå medan vi vandrade i
Norge.
Jag erinrade mig i tysthet att jag läst något om, att »på Ejdsvold stander en sagahal, som
gemmer fredede minder», och jag hoppades ett ögonblick att vi kanske der kunde få se
ofvannämda brödrakedja, men tiden var så knapp att jag glömde hela härligheten för att i
kort galopp sätta efter mina reskamrater ned till ångfartyget »Skidbladner», som skulle
föra oss och en framvällande turistström till turiststaden Lillehammer.

IV.
På Mjösen.
Det är nu öfver tio år sedan jag talade med ett par personer, som i
skolmötesangelägenheter rest från Helsingborg till Hönefors och Kroklefven, och då fick
jag veta, att i den trakten fans fjell så höga, att åskådarne föllo på knä i skjutskärrorna,
gråtande af stolthet öfver att vår herre kunnat skapat något så storartadt.
Visserligen har jag aldrig hoppats få öfvervara ett nordiskt skolmöte och att rymma en
sådan känsla som denna, äfven om det gälde att undervisa sjelfva hin onde i norsk
geografi, men jag tog dock ett sådant intryck af denna beskrifning, att jag ända till den 21
juli 1885 hyste en orimligt hög föreställning om skapelsens bergsryggar kring Kristiania.
Och af ett färskt bref från en vän i Jylland hade jag skapat mig en bild af Mjösen ungefär
så här: En bottenlös djup vattenfyld afgrund emellan två oöfverskådliga fjellryggar,
nakna som den dag de kommo till verlden, och emellan dem skulle Skidbladner fara i
zig-zag, likt en dagslända, på det turisterna ej skulle ha besvär att vända på hufvudet
under färden.
Jag vet ej hvilka föreställningar mina fyra kamrater hyste, ty de ha alla läst en omensklig
hop geografi i skolan, derför ha de ingen rättighet att visa någon slags naturförvåning,
men jag misstänker, att _fjällen_ föllo från deras ögon der de i hvinande blåst sutto i rad
på det höga däcket, tittande styft på dessa obeskrifligt välklädda berg, som å båda sidor
innefatta Norges största insjö. Hvad mig sjelf beträffar, så höll jag stånd på däck en
timmes tid, kämpande tappert med blåsten om rättighet till min hatt och kappa,
nedtystade mina omilda känslor mot både svenska och danska superlativer, samt bjöd till
att finna mig i denna leende skönhet i rik sommardrägt, som erbjöds mig i stället för den
nakna, som jag sjelf, med tillhjelp af skånskt skolfolk, skapat mig.
Skidbladner tycktes denna dag vara sammansatt af idel vind, hvar man än uppehöll sig
för att få en anblick af landskapet. Däcket gaf en föreställning om första parkett i en
skypump, matsalongen om fondlogen i ett skydrag och akterrummet der utanför om
galleriet på en hvirfvelvind. Återstod nu att försöka den underjordiska damsalongen, men
der såg jag inga andra ryggar, än de som tillhörde ett par engelskor, och de voro klädda i

matrosblusar, medan partiet nedanför höjde sig till en bergskamp, beklädd med
»amagerkjolar.»
Glömmande min egen nya bakbyggnad, rusade jag bort från denna syn; aseptinflaskan,
som skulle ge den tillbörlig form, stötte emot dörrposten till matsalen; eljes tror jag att jag
blifvit af tvärdraget buren högt öfver tyska, franska, engelska, danska och norska turister,
hvilka kantade salens väggar, i stället för att med »stolt hållning» nödgas skrida dem
förbi.
I denna stund fattade jag skogsnufvans fruktan för att bli sedd på ryggen, ty det kan väl
knappast vara otäckare att ha ett baktråg under kjolen, än ett utbygge, som lifligt
påminner om en bakugn på en gammal skånsk stuglänga. Jag sökte nu, lik en husvill
eremitkräfta, skydd för min svaga sida hos mina fyra kamrater. Dessa buro »torn-uren»
med godt samvete och öppen blick, men så hade heller ingen af dem skrifvit ovett mot
detta mode-monster. Mitt förnuft sade mig högt och tydligt, att man måste vara en stor
författarinna och bo i hufvudstaden, för att sjelf med godt samvete kunna deltaga i de
galenskaper man skarpast gisslat.
Skidbladner fortsatte obekymrad sin zig-zagsfärd, nu och då stoppande för att aflemna
eller mottaga passagerare. Intresset för de vackra bergsryggarne började synbart slappas
hos alla turisterna, utom hos en engelska, som tagit plats midt i akterns skarpaste tvärdrag,
förstärkt medelst halft tilldragna linneskynken. Här satt hon med ett pligttroget leende på
de blåfrusna läpparne, med en diger skrifbok på knäet, blyertspennan mellan
skriffingrarne och det ena ögat på den venstra bergskedjan, det andra i boken, skrifvande
värre än en bykorrespondent för en ny landsortstidning. Och jag kände ett sådant
medlidande med qvinnan, att jag en gång önskade Skidbladner, likt sin gamle