Utan anförare | Page 7

kilade af för att söka upp vännen Ole Skar, och
af honom fick jag anvisning på Johannesens hotell; »folkhögskolefolk brukar bo der, så
ni får det bra», sade han. Och bra fingo vi det i de af renlighet skinande rummen och i

våra tre sängar, i hvilka det ej blef kandidatens lott att sofva allena. I Norge tycktes
tvåmanssängen vara en högt värderad möbel.
Det skall ju vara så orimligt dyrt att resa i Norge; jag skall samvetsgrant lemna uppgift på
alla våra utgifter för kost och logi under hela resan, så kan den ärade läsarinnan sjelf
döma.
Te med ett väldigt fat smörgåsar med kött, ost och korf till aftonmåltid, och till kaffet
följande morgon en lika stor portion jemte hvetebröd, samt dessutom minst ett dussin
smörgåsar till vandringskost. För allt detta, logi inberäknadt, betalte vi per hufvud 1,30
kr., (säger en krona och trettio öre) samt frakt för kofferterna från Lillehammer till
Skjäggestad 50 öre.
Man riskerar ej att gå vilse i stadens enda gata, och då vi sågo forsen rusa fram der,
dömde vi af dess upprörda tillstånd, vigtiga brådska och skummande vältalighet, att den
genomgått diverse fall från höjderna ofvanför det egentliga samhället. Vägledda af dånet,
liksom en ärad allmänhet af en rasande rabulistisk »ledare», kommo vi på åtskilliga
afvägar, innan vi i den ljusa sommarqvällen kunde med egna ögon se de i reshandboken
omtalade vattenfallen. Att vi med en dylik ledning kom på galen sida om saken, var
temligen naturligt, och att vi fingo både klättra och krypa innan vi kommo till den rätta
synpunkten, låg äfven i sakens natur, d. v. s. i den natur, som omgifver fallen och som
utgöres af skog och klippor. Men på alla våra slingrande stigar doftade Linnæa borealis;
månen log ett nyglänsande leende öfver skånskornas första försök i högre
bergsstigningskonst, stjernorna stötte hvarandra på armbågarne och skälfde af skrattlust
öfver vår förtjusning, medan vår egen munterhet smittade fallen så de sprutade oss midt i
ansigtet.
Qvällen var så ljus, att vi på god tro tog den för norsk skymning samt blefvo något mera
högtidliga då, kandidaten, som var den ene af de två, hvilka innehade ur på färden,
förkunnade att klockan närmade sig 11 och erinrade oss, att vi följande dag skulle göra
vår första marsch med full packning. Fröjdande oss i medvetandet, att hyggliga
helsingborgare sedan kl. 9 haft qvällsskymning och nu lågo midt i deras höstsömn,
medan vi gingo vakna på ljusa sommarhöjder, intågade vi åter i vårt trefliga logi.

VI.
På vandring.
Efter morgonkaffet med de rundliga smörgåsarne besökte vi alla Ole Skar för att tacka
honom och få närmare underrättelse om vägen inåt Vestra Gausdal, och efter att i hans
trefliga hem ytterligare ha styrkt krafterna med söt mjölk och bakelser, satte vi oss i gång,
ledsagade af honom ett stycke på vägen.
Snart marscherade vi dock ensamma vi fem, med renslarne på ryggen; och vår första
upptäckt var, att vi skulle liknat ett slags kringvandrande »konstnärssällskap», om vi bara
haft en apa med oss. Denna brist hoppades vi dock i nödfall kunna afhjelpa genom att
sjelfve »göra gubbar» åt de nyfiknaste bland de tvåfotingar som kunde möta oss. Vi
gingo dock ett bra stycke på den solbestrålade landsvägen utan att möta andra tvåbenta
varelser än kråkor, och de veko höfligt ur vägen för oss, samt ett par infödda qvinnor,
som vi tilläto att titta trindt på oss i ersättning för de upplysningar vi begärde af dem.
Först då vi kommo på bron, som öfver Gausa-elfven förhjelpte oss in i Vestra Gausdal,
mötte vi en varelse, hvars ben hängde på hvar sin sida af en den tänkbart smalaste
kappsläde, satt emellan två hjul, stora som qvarnhjul--något mindre. Vi fingo sedan veta,

att denna sammansättning af släde och hjul kallas karriol, helt säkert en härledning från
begreppet karrier, en sak som ju för mången går i sittande galopp på de mest besynnerliga
säten. Den varelse, som här kom guppande mot oss, dragen af en liten gul häst,
igenkändes redan på afstånd som ett karlfolk och betecknades snart närmare som en äldre
officer. Hvilka grymt allvarsamma »gubbar» han skulle få; rigtiga turistsnobbsgubbar,
med blå glasögon, i fall han understode sig att spänna knektblickar i våra tornistrar--nej
torn-ur var det--eller mönstra vår öfriga packning.
Ett tu, ett tu, raka ryggar, jemna steg, i två led och Hertha som befäl för eftertruppen,
hvilken bestod af henne sjelf, och så--smålog karriolmannen så godt mot första ledet och
gjorde honnör med handen för både detta och andra ledet samt eftertruppsbefälet, och
hans blick sade så tydligt, som manliga blickar kunna tala till intelligenta qvinnor:
»Rätt så, I jenter! Sådant ger frisk håg och nya krafter.»
Och vi gömde våra stränga ansigten och skänkte honom fem strålande leenden midt i
solhettan.
En bandhund, som sluppit kedjan, en smörtjärnehäst, som vältrar sig med