Utan anförare | Page 4

det ungefärliga innehållet, i alla renslarne,
hvilket dock kandidaten för sin del tillökt med citronpulver, vasilin och diverse enkla
medikamenter, till hvilka vi två äfven räknade konjaken på våra fältflaskor. Dessa saker
jemte regnkappa och sjal vägde dock mycket öfver 15 skålp.
Men kunde vi undvara en enda af de nu uppräknade sakerna, då vi ämnade oss på
fjellvandring med bostad på sätrarne? Svaret blef ett enstämmigt nej, men lika ense voro
vi deri, att renslarne voro för tunga för våra ovana skuldror, ryggar eller höfter, hur vi
bäst kunde bära dem. Hvad var att göra? Sjelfva kaptenen såg rådvill ut, der han stod och
vägde Heggens svarte rensel på sina händer. Om det nu var en snilleblixt, som slog
igenom det konstrikt inlagda taket på Zéphyrs konversationssalong ned i våra brydda
hjernor, eller det blott var åsynen af en af kandidatens inventiösa fickor, som alstrade den
egendomliga tanken, vet visst ingen af oss, men i detta ögonblick var en bakväg funnen

ur svårigheten.
»Räddad! af Charlotte Edgren», ropade en i öfverdådig stämma.
»Nej, af turnyrspektaklet,» förklarade en annan, glömsk af regeln, att »det passande»
aldrig får vara frånvarande der en karl är närvarande. Lyckligtvis såg vår kapten så
oskyldig ut, att vi ej tänkte oss möjligheten af att han sett vissa små, i rödt ornerade
cirkusbyggnader i manufakturhandlarnes fönster, och vi hoppas, att han aldrig förr än
följande morgon hyst några lösa baktankar, då han sett moderna qvinnofigurer på ryggen.
Emellertid stod regeln, att delad börda är ljuf att bära, klar för oss alla fem, och då ingen
af oss hade annat val, än att dela den med tillhjelp af ofvannämda mod, beslöto vi att på
tre veckor anlägga det och under tiden adla det till resväska, något som antydde våra
mordiska afsigter mot vidundret, ty i våra dagar måste det vara en mycket stark ställning,
som skall förmå uppbära nytt adelskap. Nu bar det af i land för att köpa god, fast
domestik, och var saken för allvarsam att någon ens skulle kunnat drömma om, att vi för
en stund sedan raglat ut ur en bod, der fyra af oss vexlat svenska tior under förevändning
att köpa tio fästnålar. Då voro vi fulla af skratt öfver ingenting, nu kastade redan skuggan
af turnyren ett modernt pessimistiskt mörker öfver vår väg »hem» till Zéphyr.
Här tändes nu ljusen i kronan, och den lilla fina däckssalongen förvandlades till ett
mellanting af systuga och skomakareverkstad, ty kaptenens föreläsning om nyttan af
oljeduksdamasker hade gjort sådant intryck på två af hans fem åhörare, att de beslöto
följa hans råd. Jag vill ej påstå, att alla ångbåtskaptener borde bli föreläsare eller att alla
föreläsare borde bli kaptener, men jag anser mig böra påpeka den ovanligt lysande
frukten af en svensk föreläsning.
Medan våra själar upp öfver öronen voro fördjupade i våra påsar, hvilka döptes till
torn-uren, glömde vi att Zéphyr hyste ännu en nattgäst, en älskvärd stockholmare--jag vill
samla glödande kol på hans hufvud!--som nu falskeligen låg vaken bakom sin
damastgardin. Följande morgon mötte han oss skrattande, så tårarne perlade ned för hans
näsa, och lofvade att han i ett resebref till en stockholmstidning skulle göra våra torn-ur
riksbekanta. Vi hade tyvärr ej haft tid att taga patent på uppfinningen, derför kunna vi ej
taga ut stämning mot mannen, fast han lär ha gjort allvar af sin hotelse, hvadan det blott
återstår mig att bekräfta, att det är oss han beskrifvit. Och dock sjöngo vi så muntert:
»Når du vil på fjældesti og skal nisten snöre, læg så ikke mere i end du last kan före.
Drag ej med dig dalens tvang i de grönne lider, skyl dem i en frejdig sang ned ad fjældets
sider!»
Men vi sjöngo ej om hur mycket vi lagt i påsarne.
Efter resfrukosten stälde vår kapten det så, att vi alla fem _händelsvis_ måste defilera
förbi honom. Han njöt tyst vid åsynen af våra moderna figurer, men när den sista i raden
gick förbi honom, hviskade han till henne: »Säg Ave, att hon alltid bör behålla denna
moderna--hållning, hon ser rent af stolt ut på ryggen». Der var ock en annan kapten, en
gammal bekant och nu vår tillfällige reskamrat, han bara teg och stirrade, synbarligen
utan att begripa hur vi kunnat bli så omskapade på några få timmar.
Tåget till Ejdsvold gick vid niotiden, derför blef der ej tid till långa naturhistoriska
begrundanden innan vi sutto instufvade i en kupé och mottogo våra vänners faderliga
förmaningar och far väl. Så stängdes--icke slängdes, som hos oss--kupédörren igen och vi
uthvisslades från Kristiania.

III.

Ejdsvold.
Denna plats borde ha kunnat uppväcka vårt slumrande historiska intresse under färden på
jernbanan dit, om ej naturen gått öfver boklärdomen och drifvit oss till idel
naturbetraktelser.
Vi voro dock samvetsgranna nog att förhöra hvarandra smått i »Odhners stora» samt »i
sjette delen», sid.