Samlade arbeten I | Page 8

räkna Homerus, och behandlande den svenska
hexametern med en ledighet, en omväxling och en säkerhet i det
metriska, som ställer äfven sådana föregångare som Tegnér och
Stagnelius i skuggan.
Hvilket är det drag, hvari Runeberg djupast träffat den
finska
nationalkaraktären? Denna fråga framkastades vid något
afslutningssamkväm bland lärarene vid Helsingfors Lyceum. Den ena
framdrog ett, den andra ett annat, tills G.A. Borg, en af

Lördagssällskapets medlemmar, framhöll den sega styrkan i lidande,
grundad på en orubblig förtröstan till godheten i Försynens ledning af
människolifvet, ett drag som tiggaren Aron röjer sedan hans existens
gått under för nöden, lika väl som bonden Paavo, när han öfvervunnit
den. När Borg citerade slutorden i Arons berättelse:

men själf med förnöjsamt
sinne begär jag mitt bröd och spelar min
giga, som syrsan sitter, fast solen är knapp, på det vissnade bladet och
sjunger
blef Runeberg så glad, att han sprang opp och tog vännen i famn. Den
styrka i lidandet, som Runeberg funnit hos den finska allmogen i dess
enskilda lif, har ej heller undgått honom, då han besjunger 1808 års
krig, där samma allmoge uppträder på den historiska handlingens fält.
Med Älgskyttarne hade den unga nationen fått sin första nationaldikt i
högre mening. Den utkom i Helsingfors hösten 1832, men afsättningen
gick trögt: ännu fem år senare kunde Cygnaeus i sin bitterhet mot den
allmänna likgiltigheten säga, att detta betydelsefulla diktverk ej ens
blifvit så mycket läst, att afsättningen kunnat betäcka

tryckningskostnaderna. Romantiken hade ej vant allmänheten vid att
äfven det ringare kunde tjäna poesins syften. Älgskyttarnes enkla
hvardagslif syntes henne prosaiskt inför prakten i Tegnérs poesi. I den
mån den nationella rörelsen utbredde sig, bidrog dock Älgskyttarne
mäktigt till att väcka nationalkänslan och rikta henne på det folkeliga.
År 1836, samma år Kalevala utkom, bestämde Finska
litteratursällskapet som uppgift för sin första prisutdelning en
versifierad öfversättning till finska af Älgskyttarne, ehuruväl utan
resultat. År 1837 syntes den första inhemska recensionen af poemet: det
var Cygnaeus, som i "Jääkynttilät" gjorde det första försöket att ställa
Runebergs diktning på dess rätta plats i allmänhetens medvetande. Om,
slutar han, det finska folket af något olycksöde skulle utstrykas ur
nationernas antal, så vore Älgskyttarne jämte Kalevala det Herculanum
och Pompeji, i hvilka man kunde lära känna den försvunna nationen.
Vid tiden för Älgskyttarnes slutredigering diktade Runeberg _Grafven i
Perho_, en första förebådare af Fänrik Stål. Hvadan denna nya,
krigiskt-folkeliga ton, som ej kan förklaras blott ur hans

inlandsvistelse och hans intresse för den finska folkvisan? I själfva
verket är det på en omväg den inkom i hans diktning, genom de
_Serviska folksånger_, af hvilka han efter Goetze och Herder från
tyskan öfversatte ett urval till julen 1830. Medan han ännu ogift bodde i
Helsingfors tillsammans med Fredrik Cygnaeus, hade han tillfälligtvis

bland dennes på golfvet i deras gemensamma sal kringströdda
bokförråd funnit ett ouppskuret häfte _Servische Volkslieder_,
öfversatta af P. v. Goetze, Petersburg 1827. Anslagen af den på en gång
nya och dock bekanta tonen i dessa sånger, utbildade han ej blott den
folkeliga stil, som sedan framträder i _Idyll och epigram_, utan fann
där ock det heroiska drag, som den finska folksången saknar. Från den
serviska folksången har han ock den femfotade orimmade trokaiska
versen, som i hans diktning fått nära nog en lika stor användning som
själfva hexametern.
_Grafven i Perho_, som Runeberg insände till pristäflan i Svenska
akademin, blef där den 20 december 1831 belönad med det mindre
priset. Utgången förtröt honom, och det berättas, att han kastat
medaljen i kakelugnsvrån; senare har han förklarat sin förtrytelse som
ett missnöje med sig själf, att han till Akademin insändt ett poem, hvars
egenartade anläggning och kärfva diktion alltför starkt kontrasterade
mot den rådande smaken, för att utgången kunnat blifva en annan.
Ur samma källa, men med rikare flöde, har ock _Molnets broder_
framgått (1835) och, bland minnena från Pargas, _Den döende
krigaren_ (1836). I öfrigt har den konception af Fänrik Stål, som
skalden emottog i inlandet, hvilat ännu länge.
MORGONBLADET OCH MOTGÅNGARNA VID
UNIVERSITETET.
När Runeberg öfverflyttade till Helsingfors, var det i afsik att vid
universitetet söka sin framtida bärgning. År 1830 speciminerade han
för docenturen, som dock ej medförde annan ekonomisk förmån än den
privatundervisning, som då för tiden, då privatvägen till studentexamen
stod öppen, var för yngre akademici en vanlig biförtjänst. Samma år
erhöll han vid universitetet en amanuensbefattning, som gaf honom
obetydlig lön och betydligt skrifarbete. Det var på den han gifte sig.
Härtill kom 1831, då Helsingfors Lyceum öppnades, lektioner
därstädes. Hans hustru, från hemmet van vid sträng hushållning, hjälpte
till med pension för studenter och studentkandidater; bland de
sistnämnde var den fjortonårige Topelius. Men trots all sparsamhet
förslogo dock ej de knappa tillgångarna, helst Runeberg regelbundet

hemsände bidrag till sin mor i Jakobstad. Besluten att hvarken
skuldsätta sig eller annars anlita andras hjälp, öfvertog han från början
af år 1832 den ena af hufvudstadens två tidningar, "Helsingfors