Samlade arbeten I | Page 9

Morgonblad", som egdes af bokhandlaren J.C. Frenckell. Årslön för
redigeringen var 2 rubel banco för hvarje prenumereradt exemplar med
en garanterad minsta inkomst af 800 rubel. Första året, med 493
exemplar, blef den rbl 942:50 eller i nuvarande mynt Fmk 1,077:15
som ansågs för ett godt resultat.
Vid redaktionen skulle Runeberg biträdas af Nervander, som dock efter
några nummer drog sig tillbaka, kanske emedan han ogillade den skarpt
polemiska ton, Runeberg inslog i sina litterära recensioner. Nervander
begaf sig sedermera på sin långa utrikesresa, och deras vägar skildes.
Af ett bref från Runeberg 1848 vid Nervanders plötsliga frånfälle ser
man, att de gamla känslorna för ungdomsvännen dock fortlefde.
Den litterära fejden i Sverige mellan akademiker och romantiker hade i
Finland följts med lifligt intresse, särskildt i akademiska kretsar.
Runeberg kunde ej tilltalas af de förres reflexionspoesi, som på felfria,
väl kadenserade alexandriner gick ärenden åt tidens moralfilosofi och
nyttighetssträfvanden; men än mindre gillade han fosforisterna, som
förlade dikten och idealet till en fjärran blå rymd, där skalden besjöng
blott sin egen fantasis drömmar, förgudande sin konst och sitt jag,
medan verkligheten blef för honom låg, simpel och prosaisk. För
Runeberg var verkligheten, naturen såväl som
människolifvet,
poesins och all konsts grund, som hon hvarken finge försköna, emedan
den i sig själf var skön, eller ringakta, emedan den var hög och helig:
hennes uppgift var blott att förklara verkligheten. I dess helgedomar
inför hon tusen sinom tusen hjärtan, uppenbarande för dem de dolda
tankar, de idéer, som verka under ytans mångfald och förvirring. Men
han framställer ej idén begreppsmässigt, som vetenskapen, utan i
åskådningar: den innebor och genomstrålar de gestaltningar, som ur
verkligheten afspeglas i skaldens ande och dem skalden återger i sin
dikt. Så är konsten hvarken akademikernas tjänarinna åt andra ändamål
eller fosforisternas själfändamål: fritt, vid vetenskapens och religionens
sida, tjänar hon de makter, som leda mänskligheten på dess bana
genom tiderna. Denna konst är _realistisk_ såtillvida, som hon har sin

grund i verkligheten, men blir, då hon i denna verklighet söker idén, för
att i diktens form göra den tillgänglig för alla, därigenom idealistisk.
Dessa åsikter hade Runeberg funnit vid studiet af antiken, men framför
allt hade de framgått ur hans eget väsen. Han hade förverkligat dem i
sin egen diktning, såvidt den hittills framträdt; sin tidning hade han väl
till stor del öfvertagit för att där få förfäkta dem i en mera direkt form.
Redan i sin första nummer utlägger Runeberg sin konstuppfattning i en
artikel, som riktar sig mot Svenska akademins valspråk, "snille och
smak". Därpå tillgriper han parodins vapen. Hans första offer är
Dahlgrens poetiska kalender "Freja", hvars pratsamma verskonst han
eftergör med en lätt öfverdrift, som än godmodigt, än burleskt blottar
den i all dess ytlighet. I _Projekt till en poetisk förening_ måttas ett
hugg mot den götiska skolans nordiska kraftpoesi, medan i _Försök till
en naturalhistorisk beskrifning öfver den poetiska örnen_ den gängse
poesins osanna förhållande till naturen prisgifves åt löjet. Slutligen
lämnar han skämtet och går fienden direkt på lifvet, då han i uppsatsen
_En blick på Sveriges nu gällande litteratur_ företager en omvärdering
af alla gängse litterära värden, från kalendrarna och Eufrosyne upp till
själfva Tegnér, affärdande dem en efter annan med korta, snäfva,
nedsättande omdömen. Han erkänner Tegnérs öfverlägsna form och
stolta kraft och låter gärna hans dikter gälla som "lyckade produkter af
en diletterande förmåga"; men sedda ur poesins högsta synpunkt sakna
de sanning och nödvändighet. Till en slutlikvid framdrages v. Beskows
poem "Sveriges anor", som söndertages och nagelfaras bit för bit, tills
ingenting återstår af detta tomma praktstycke, som Svenska akademin
belönat med sitt stora pris och allmänna opinionen upptagit bland den
svenska litteraturens klassiska mästerstycken; det har aldrig hämtat sig
från detta slag. För öfrigt bör tilläggas, att Runeberg med lika stränga
omdömen nedsatte Victor Hugo, de franska romantikernas firade chef.
Bellman, fru Lenngren, Franzén och Almqvist äro inom den svenska
vitterheten de enda, han erkände som verkliga poeter.
Sitt omdöme om Tegnér har Runeberg senare rättat, med vidhållande af
de öfriga. Men om man icke erkänner någon poesi utan en lefvande
gestaltbildning, så blir det svårt att göra rättvisa åt den Tegnérska

tankens eldiga flykt och blixtrande bildprakt, som faller mera inom
odens och dityrambens kategori. Den djupa motsatsen mellan Tegnér
och Runeberg har blifvit anmärkt som bevis på den bestämda åtskillnad,
som då redan uppstått mellan de bägge af dem företrädda nationerna,
en åtskillnad som dock fanns äfven före den politiska skilsmässan.
Af Runebergs vittra bidrag till Morgonbladet är det värdefullaste hans
_Smärre berättelser_, fem korta prosastycken, och dock i sin
koncentrerade framställning innehållande en mängd betydelsefulla,
skarpt markerade gestalter, dem han framkallade bland minnena från
det österbottniska kust- och småstadslifvet. Dessa berättelser äro så
mycket märkligare, som det är förnämligast i dem Runeberg tecknat
några bilder ur borgareståndets lif i våra städer. Hans prosastil löper här
tyngre