Samlade arbeten I | Page 7

existerat. Som i en brännpunkt samlades där de unga krafter, som sedan
gestaltat Finlands framtid. Det yttre sambandet var ett med
medlemsafgifter sammanbragt bokförråd af i Sverige utkommen
skönlitteratur, som vid årets slut åter försåldes. Man samlades hvar
lördagsafton hos någon af medlemmarna. Trakteringen kunde vara
endast i en pärtkorg framsatta smörgåsar; men vid dessa samkväm
förde snillet spiran. "Man var", säger Topelius, som inträdde först mot
slutet af sällskapets tillvaro, men som fick höra och se något om det,
medan han som studentkandidat bodde hos Runeberg, "man var under
dessa attiska nätter i tillfälle att göra bekantskap med Runebergs lugna
humor, Snellmans skoningslösa logik, Nervanders sarkasmer,
Nordströms infall, hvassa som synålar". Fredrik Cygnaeus tillhörde
sällskapet, M.A. Castrén anslöt sig äfven, och när Lönnrot från
Karelens ödemarker återkom med sina finska folkvisor, syntes äfven
han som gäst vid dess sammankomster. Af Runebergs forna
skolkamrater var L.I. Ahlstubbe, Stubben, inom sällskapet gående
under namnet "den absoluta
vältaligheten". Sedan en och annan af
vännerna satt bo, deltogo äfven fruntimmer, främst Fredrika Runeberg,
som i detta snillrika umgänge lefde upp ur sin tillbakadragenhet; genom
henne inkommo andra fruntimmer, äfven af den Tengströmska kretsen,
som efter universitetets öfverflyttning och ärkebiskopens död
återförenats i Helsingfors.
I detta sällskap öfvervägde till en början det litterära intresset; men
senare, när vännerna mognade för allmänna värf, det fosterländska och
folkeliga. Så betydelsefulla företag som Finska litteratursällskapet och
Helsingfors Lyceum ha därifrån utgått. Huruvida Runeberg under
samkvämen var mera gifvande än emottagande är svårt att afgöra;
säkert är att de fosterländska impulserna hos honom gå längre tillbaka

än hos någon annan i kretsen. De anspråkslösa och trefna små trähus
med gröna trädplanterade gårdar, där dessa sammankomster egde rum,
äro nu försvunna eller stå undanskymda bland praktbyggnaderna i
nutidens Helsingfors. Men de tankar där föddes hafva gått ut öfver hela
landet och bestämt dess utveckling till dag som är.
Ur den riktning mot det fosterländska, hvari Runeberg lefde, har
ÄLGSKYTTARNE framgått och därmed det finska folkelementet till
först begynt sitt inträde i vår vitterhet och vårt nationalmedvetande.
Med _Vargen_, som förstudie hade Runeberg först företagit sig en
framställning af inlandsbons jägarlif under titel _Älgjakten_, hvartill
han förde manuskriptet med sig till Pargas. Sommarn 1827 såg
Cygnaeus det där och prisar det som kanske det yppersta, som någonsin
skrifvits på finsk jord; men Runeberg afböjde hans råd att publicera det,
måhända med en aning om, att något förmer borde ur ämnet framgå. I
Helsingfors togs diktverket åter fram, och nu växte planen under de nya
inflytelserna. Genom en omarbetning, hvarunder frierimotivet och "den
blomstrande Heddas" parti tillkommo, uppstod efter hand en allsidig
skildring af den finska allmogens lif där borta i ödemarkerna. Därvid
kommo två redan färdigdiktade sånger, om själfva jaktfärden att falla
utom ämnet, men så stark var hos den unga skalden själfkritiken och
den konstnärliga kraften att försaka, att han utan tvekan offrade dem för
det hela; och de voro dock, har han själf sagt, "icke sämre än det
öfriga". Ofrivilligt ledes därvid tanken till den då ännu oupptäckta
myten om Sampo, den finska folksångens underting, hvars
frambringande kräfde så många föregående offer af smideskonstens
mästerverk. Sålunda uppstod detta verk, om hvars nationella betydelse
ej ens Runeberg själf ännu var fullt medveten.
Huru rik och fullständig har ej lefnadsbilden utfallit! Pörtet, där röken
hänger som en sky ofvan taksparrarna, bohagsting och klädedräkt,
seder och umgängesformer, allt är träffadt med en nästan etnografisk
trohet, äfven i enskildheterna, så att Lönnrot, som fick manuskriptet till
genomgående, hade intet att anmärka, utom att "den raske Mattias"
borde till Tjäderkulla medföra välkomstgåfvor åt barnen, hvilken
ändring ock skalden införde. I dessa yttre lefnadsformer röra sig den

själfegande bonden i Mattias' person, torparen i Petrus på Tjäderkulla
och Zakarias på Hjerpvik, medan äfven inhysingen och "den aktade
tiggaren" ha sin plats på den värmande ugnen hos Petrus liksom den
gamla Rebecka i folkets stuga på herrgården. Karaktärerna äro
visserligen tecknade blott i sina enklaste drag. Men i dessa typer lefver
en anda af upphöjd idealitet, som adlar deras primitiva lefnadsformer
och i hvars namn tiggaren får sitt människovärde lika väl som torparen,
hvars stuga han gästar. Skaldens humor, skiftande mellan smålöje och
kärlek, spelar omkring dem; diktionen sprider öfver dem sitt skimmer
af bilder, hämtade alla ur just det lefnadsområde, inom hvilket dikten
rör sig; och slutligen framstår, som en förträfflig relief åt det
betänksamma och innerliga finska lynnet, de skäggige arkangelitiske
bröderne med handelsmannens rörligare och ifrigare väsen.
Med en konst, som ej är mindre stor därför att den är så enkel, har
skalden sammanfört alla dessa drag inom ramen af den lilla händelse,
kring hvilken dikten rör sig,
männernas lyckade jakt och de älskandes raska förlofning,
och därmed förbundit dem till ett folkepos af stor nationell betydelse.
Och till detta verk gick han vid några och tjugu år, utan föregångare,
om man ej därtill vill