Samlade arbeten I | Page 6

som träffar hemlandets
innersta väsen. Det lilla häftet afslutas med _Idyll och epigram_, en
samling harmoniska små mästerstycken, som i stil och behag förliknats
vid Thorwaldsens reliefer; men medan dennes framför allt äro
antikartade, röja Runebergs drag af det folkeliga, som på ett märkeligt
sätt peka framåt i hans diktning: redan i denna afdelning förekommer
den ädlaste pärlan i bandet, _Bonden Pavo_. Genom att öppna häftet
med en hälsning till Franzén har Runeberg ställt sin diktning under

denne vördade läromästares hägn.
Till Runebergs första diktsamling hör ock _Svartsjukan nätter_, detta
vulkaniska utbrott af en allt öfverväldigande fantasi som med sin
tvifvelsjuka patos står i bjärt motsats till hela hans öfriga diktning och
lefnadstro. Det är en outredd fråga huruvida något själfupplefvadt legat
till grund för dikten. Hans första kärlek, den till Fredrika Juvelius, som
begynte i skolåren och verkade ännu vid tiden för hans första lyriska
diktning, har i alla fall ej här spelat in; möjligen förskrifver sig
uppslaget från konditionstiden i inlandet. Det starkt sensuella draget,
märkbart äfven i par af de tidigare lyriska dikterna, förutsätter att
Runeberg ej ännu lärt känna den pliktuppfyllelsens och
själfförsakelsens kärlek, han funnit hos Fredrika Tengström. I
_Svartsjukans nätter_ säger en af Runebergs biografer, har skalden
genomgått en konstnärlig kris, en våldsam men grundlig befrielseakt
hvad lifsuppfattningen beträffar, medan den i antikens hälsokälla
renade formkänslan här tager afsked af hvarje romantisk öfverdrift.
Med en ung författares glada tillförsikt hade Runeberg utstyrt sitt häfte
med ett i Petersburg litografieradt titelblad med Svanen såsom
sinnebilden af hans skaldskap. Hela upplagan var blott 1,000 exemplar,
och bland hans vänner var särskildt J.W. Snellman, som då

konditionerade i landsorten, verksam för afsättningen. Den var dock
mycket ringa. Tidningarna, som då för tiden visserligen ej voro några
nyhetsbärare, nämnde ej ett ord om hela diktsamlingen. I Tegnérs
hemland, med sinnena betagna af färgprakten i hans eldiga diktion,
ville man ej erkänna Runebergs enkla, plastiska diktning för lyrik. I
Finland kände man väl i den igen den finska naturen och äfven det
finska väsendet. Men man visste ej hvad man skulle säga och teg. Om
ock här och där enstaka röster höjde sig till den unge poetens förmån,
bevisande att han redan nu var uppskattad äfven utom vänkretsen i
hufvudstaden, så var det dock i det hela en lång och mödofull väg som
förestod Runeberg till den plats, han sedermera intagit inom
vitterheten.
Utan bifall gick dock Runebergs första diktsamling ej förbi. Franzén,
sedan 1811 öfverflyttad till Sverige, hade genom ärkebiskop Tengström

fått sig ett exemplar tillsändt. Från Stockholm svarade han därpå i ett
bref, som blifvit kalladt Franzéns testamente till Runeberg: "Då den
vackra gåfva, Herr Magistern haft den godheten att tillsända mig, först
kom i mina händer, hade jag för trägna ämbetsgöromål ej tid att mer än
här och där lyssna till ett lärkljud och fägnas af en majblomma.
Sedermera har jag genom läsning af det hela, och i synnerhet genom de
tvenne afdelningarna, som sluta häftet, funnit, att det är en stor skald,
som Finland håller på att frambringa". Detta Franzéns omdöme, till
hvilket ärkebiskopen lade sitt "ja och amen", kallar Strömborg ett
fastebref för Runeberg på hans stora skaldegåfva, och det är visserligen
lika hedrande för den gamle skalden som för den unge. Ett tryggare
fastebref hade Runeberg dock i den inre förvissning, som är den sanna
kallelsens kännemärke.
I Svenska akademin var man betänkt på att gifva Runeberg det
Lundbladska priset, men afstod i följd af politiska betänkligheter under
dessa julirevolutionens och den polska resningens dagar. Finlands
julirevolution var mindre farlig och mindre uppseendeväckande än den
polska: det var framträdandet af Runebergs skaldskap.
RUNEBERG I HELSINGFORS; LÖRDAGSSÄLLSKAPET OCH
ÄLGSKYTTARNE.
I Helsingfors, dit universitetet 1828 öfverflyttat, hade Runeberg snart
återfunnit den i Åbo efter branden skingrade kamratkretsen. I den nya
hufvudstaden gjorde sig landets nya politiska förhållanden starkare
gällande. Man började fatta historiens mening med Finlands
särskiljande från Sverige. Man uppvaknade och fann, att den politiska
skilsmässan medfört också en inre, att det finska folket var hänvisadt
till sig själft, sina egna krafter; ur sina inneboende anlag måste det
utveckla en egen kultur, om det ville bestå bland nationernas antal.
Redan under Åbotiden hade J.J. Tengström, Linsén, Arvidsson yrkat på,
att de ledande klasserna, med bevarande af den svenska kulturen och
språket, borde stöda sig på det finskatalande folket, tillegna sig dess
språk och lära känna dess seder, sång och saga. I den allmänna
domningen hade deras maningar förklingat ohörda. Medan
ämbetsmännen skötte administrationen och ministerstatssekreteraren i

Petersburg förhållandet till monarken, låg allmänheten i stilla ro och
skötte sitt. Nu begynte inom universitetet, närmast hos den yngre

generationen, en fosterländsk rörelse af kulturell art, som efter hand
utbredde sig i allt vidare kretsar, tills den slutligen omfattade hela
nationens bildade klass.
Våren 1830 uppstod inom denna krets det bekanta Lördagssällskapet,
hvilket Fredrik Cygnaeus kallat det märkvärdigaste, som i detta land