Samlade arbeten I | Page 5

landets
utvecklingshistoria.
Också för Runeberg innebar branden en vändning, om ock ej "en
fördömd stöt", som han säger i bref till modren några dagar senare. I
stället för att fortsätta vid universitetet, återflyttade han till ärkebiskop
Tengström i Pargas, där han sommarn före branden vistats som
informator för en talrik barnskara, en vistelse som nu fortsattes ett helt
år, tills han hösten 1828 öfverflyttade till Helsingfors.
Ärkebiskop Jakob Tengström hade tagit en betydande del i daningen af
Finlands samhällsskick vid Borgå landtdag, där han var ej blott
prästeståndets talman utan ock ordförande i den kommitté, som
utarbetade förslaget till organisation af landets högsta styrelseverk,
hvarjämte han genom det personliga förtroende han åtnjöt hos kejsar
Alexander I kanske mer än någon annan landsman inverkat på
vändningen af landets öden 1809. En man med den gustavianska tidens
fina och urbana bildning, hade han tidigare egnat sig jämväl åt litterära
sysselsättningar, i historieskrifning en efterföljare af Porthan, i sina
dikter från hemmets värld en äldre skaldebroder till Franzén och
Choraeus.
På det enkla kyrkoherdebolet i Pargas, som var ärkebiskopens

prebendepastorat och där han året efter branden tillbragte äfven vintern,
var ärkebiskopen centrum i en talrik familj af barn och barnabarn,
hvartill nu kom en skara befryndade eller bekanta familjer, mest
husvilla professorsfamiljer från Åbo, som efter branden slagit sig ned i
denna härliga skärgårdssocken. Då Runebergs far var ärkebiskopens
kusin, en efter österbottniska begrepp icke aflägsen släktskap, var hans
ställning således en annan än blott informatorns på biskopsgården, då
han nu kom i den närmaste beröring med denna krets, som väl var
delaktig af den bästa bildning i landet fanns. Det intelligenta och glada
sällskapslifvet fortgick om vintern med ömsesidiga besök, om
sommarn med gemensamma båtpartier och utfärder, hvilkas
medelpunkt utgjorde ett af ortens ungdomar samfälldt uppfördt lusthus
"Minnet", med förty åtföljande minnesbok. Under denna tid förgingo
hos Runeberg spåren af skol- och studentlifvets råa seder, och hos den
överdådige ynglingen, som ännu i Åbo ej sade nej ens till ett slagsmål i
gränderna, utvecklade sig den mest högsinnade, ädla och humana
skaldeanda. Till denna förvandling medverkade, jämte den dagliga
samvaron med ärkebiskopen, för hvilken Runeberg hyste en varm
tillgifvenhet, i första rummet inflytandet af det kvinnliga elementet
inom den Tengströmska kretsen. Om Runeberg sedermera i sina
diktverk visar sig så förtrogen med kvinnohjärtats finaste rörelser inom
den värld af godhet och renhet, som den sanna bildningen väcker, så är
det här han lärt känna dem. Hans främsta läromästarinna var den
vaknande känslan för Fredrika Tengström.
Fredrika Tengström var dotter till ärkebiskopens bror, kamrer
Tengström, hvars änka sedan mannens död haft sitt stöd hos
ärkebiskopen och efter branden bodde i Pargas på malmen invid kyrkan.
Utan yttre företräden och bortkommen i sällskapslifvet, fann sig
Fredrika Tengström själf "ful, otymplig och oduglig till allt", drog sig
inom sig själf och sökte en ersättning i fantasins värld. Redan som ung
flicka hade hon tillegnat sig hvad tiden bjöd i romanväg och förvärfvat
en sådan färdighet i främmande språk, franska, tyska och äfven
engelska, att hon förmådde i familjekretsen föreläsa en roman, som hon
på rak arm öfversatte från det främmande språket så snabbt, att
åhörarne knappt märkte att texten ej var svensk. Tidigt skref hon själf
noveller och sagor, och det var till först Runebergs poetiska begåfning,

som fäste hennes uppmärksamhet vid den unga magistern: det var
hennes första och enda tycke, i hvilket hon inlade desto större djup,
hängifvenhet och själfförsakelse. Så fäste hon den lättantändlige
skalden och växte in i hans lifsgärning; och för huru många flammor
han än förr och senare upplät den ena eller andra kammarn i sitt hjärta,
förblef det dock alltid hon, som rådde öfver hela huset. Det var i Pargas
deras känslor möttes; förlofningen skedde i Helsingfors julen 1828 och
giftermålet därsammastädes nyåret 1831.
I värmen af denna kärlek mognade nu Runebergs skaldskap. Hans
första diktsamling utkom visserligen i Helsingfors 1830, men dess
flesta dikter härröra från det lyckliga året 1828. Om de tidigaste af
dessa dikter ännu blott måla allmänna stämningar i tidens art eller röja
en genklang af samtida poeter, främst Stagnelius och Franzén, så äro
dikterna från Pargastiden äkta ingifvelser af hans nu till mästerskap
mognande skaldegåfva. Alltmera närmar han sig därmed verkligheten.
Naturskildringarna äro lika enkla som målande, såsom i den
morgonfriska _Färd till Åbo_, och hans kärleksdikter, _Den väntande,
Till Frigga_ m.fl. äro hjärtats intimaste bekännelser, bundna i
antikartade metrar af förundransvärd skönhet och behärskning. Härtill
kommer känslan af att diktningen var hans rätta lefnadsuppgift, i kraft
hvaraf han, i stycket _Hvad jag är säll_, ännu ej fyllda 25 år, med den
utvaldes visshet tecknar sin framtid:
Odödlighetens lugna sol förgyller
det mål, jag söker, trånande och
varm,
och ingen låg, föraktlig tvekan fyller
min djarfva, stolta,
ungdomsfriska barm.
Två år senare i _Svanen_, återger han samma tanke och samma
tillförsikt i en mera enkel och innerlig ton,