Om viljans frihet | Page 4

naturalistiska världsåskådningen är vanligen en radikal
materialism, som vill förklara allt ur kraft och materia. Båda fattas
såsom eviga i betydelsen av ej i tiden uppkomna och ej heller i tiden
förgängliga. Materien med dess oändliga massa av atomer och
molekyler har alltid funnits och skall alltid förbliva, till sitt väsen sig
ständigt lik, ehuru under kraftens eller energiens inverkan den är försatt
i ständig rörelse och därunder smådelarna stå i växlande relationer till
varandra och ingå i olika sådana mer eller mindre kortvariga
kombinationer, som vi kalla de yttre tingen. Även energien är
ouppkommen och oförgänglig. Dess kvantum är oföränderligt; ehuru
den kan växla former, än framträda såsom kemisk energi, än såsom ljus
eller värme, magnetism eller elektricitet, än såsom mekaniskt arbete

o.s.v., behåller den ständigt samma energimängd, enär den ena
energiformen enligt bestämda ekvavalensmått utan kvantitetsförändring
förbytes i den andra. I detta materiella universum ingår enligt den
materialistiska naturalismen också själslivet, som intet annat är än vissa
molekylära rörelser i hjärnans gangliceller. Över huvud är allt vad som
sker i universum intet annat än rörelser, och dessa bestämmas i allo av
de eviga naturlagarna.
Om naturalismen ej utvecklar en sådan radikalt materialistisk psykologi
utan i viss mån erkänner en specifikt psykisk verklighet, så antager den
dock att viljan alltigenom är bunden genom inflytandet av i tiden
föregående orsaker. Man fäster då uppmärksamheten vid att viljan
aldrig bestämmer sig utan vissa känslor såsom motiv och gör gällande
att hon därvid med nödvändighet bestämmes genom det vid tillfället
starkaste motivet.
Att i en sådan världsåskådning ingen plats finnes för en fri vilja, är ju
givet. Allt är i den så fattade världen naturnödvändigt bestämt.
Ingenstädes finnes några olika reala möjligheter; endast ett är i varje
fall verkligt och detta på samma gång nödvändigt. Att antaga en fri
vilja, är att förneka kausalitetslagens universalitet och detta detsamma
som att beröva naturforskningen en av dess oundgängliga postulat och
öppna dörren på vid gavel för allsköns vidskeplig tro på underverk och
trolldom. Kunde en fri vilja ingripa på någon punkt i världsförloppet, så
skulle därigenom energiens kvantum än kunna ökas, än minskas, och
lagen om kraftens bestånd--den andra oundgängliga förutsättningen för
allt vad naturvetenskap heter--vara störtad.
Väl må indeterministerna klaga över att naturalismen berövar dem en
mängd av deras käraste älsklingsföreställningar, rycker undan stöden
för den konventionella moralen, fyller i klyftan mellan moralisk skuld
och förtjänst, kräver en annan grund än den gamla för straffbarheten
o.s.v. De klaga, men--de klaga dumt; ty man skall ej klaga över det,
som är nödvändigt, utan endast lära sig att klokt och ödmjukt finna sig
däri och "göra en dygd av nödvändigheten".
Luften är tunn däruppe på vetenskapens höjder, men man måste vänja
sig att andas den luften. Egentligen är den i hög grad hälsosam. Det är

också kallt däruppe. Men man måste härda sig och lära sig att stå ut
med den temperaturen. Och så höja de naturalistiska deterministerna
stolt sina kalla huvuden i den tunna luften och tro sig kunna leva utan
de livslögner, som vi andra stackare så hänga oss fast vid.
Vad skola vi nu å vår sida säga om denna världsåskådning? Vilja vi för
dess lag släppa vårt evangelium?
Pascal har en gång sagt: "hjärtat har sina skäl, som förståndet ej förstår
sig på." Naturalismen går till ytterlighet i underkännandet av dessa
hjärtats skäl, vilka i själva verket äro ännu betydelsefullare för oss
människor än alla förståndets skarpsinniga argument.
Uppgiften är att utbilda en världsåskådning, som tillfredsställer på en
gång huvudets fordringar och hjärtats krav. Det gör icke naturalismen,
och därmed är denna världsåsikt enligt min åsikt dömd.
Det är en ensidig världsåskådning, som godtyckligt till all verklighet
utsträcker vad endast gäller om den oorganiska naturen. Redan när det
gäller att förklara livsföreteelserna hos de organiska varelserna, hos
växter och djur, visar sig otillräckligheten av den mekaniska
naturförklaringens principer. Det finnes hos dem något mer än de
fysiska och kemiska förloppen, vilka kunna reduceras till en mekanisk
kausalitet. Det gör sig här gällande särskilda teleologiska principer,
som på något sätt leder naturförloppen i ändamålsenlig riktning, d.v.s.
för fyllande av den organiska varelsens livsbehov. Dessa principer är
det vi sammanfatta under namnet liv, och detta, livet, kan icke på
naturalismens sätt förklaras.
Redan här möter man något, som står över den rena
naturkausaliteten,--visserligen ännu icke en fri vilja, men en sorts
förebud därtill.
Ännu tydligare bliva dessa förebud, så snart man från betraktelse av det
kroppsliga livet skrider över till iakttagande av själslivet, till de olika
yttringarna av medvetande. Därmed föres man över från naturen till
anden, som har sina egna lagar, helt andra än naturlagarna.

Inom sinnesförnimmelserna är man ännu delvis bunden vid de yttre
intrycken. Så långt som föreställningsförloppet kan förklaras genom
idéassociationerna, kan man ännu väsentligen röra sig med
orsaksförklaringar. Men när man så kommer till det logiska tänkandet,
visa sig alla sådana