Om viljans frihet | Page 3

binder icke vår viljas frihet. Snarare bestämmas våra
åsikter särskilt på det moraliska området mera av våra känslor och vår
vilja än dessa ledas av åsikterna.
Samma psykologiska misstag, som Sokrates i detta hänseende begick,
präglade också den allmänna tankeriktningen under det tidevarv, som
just därför kallas upplysningstiden, den tid, då man trodde att i stort sett
inte annat behövde göras för att föra kulturen framåt än höja förståndets
upplysning. Med fördomarna och vidskepelsen skulle ock brotten och
lasterna försvinna.
Nogsamt har historien nu visat oss "sena tiders barn" grundlösheten av
denna intellektualistiska optimism, som för övrigt vederlagts redan
genom kristendomens djupa syndmedvetande och inom vetenskapen
fick sin dödsstöt genom Kants lära om "det radikalt onda" hos
människan.
Den för medeltiden specifika formen av determinism var den som vi
kunna kalla den teologiska determinismen. Enligt denna såg man i
Guds allmakt och allvetande hinder för människans viljefrihet. Om
människan kunde själv något fritt besluta och utföra, så skulle hon ju
kunna rubba Guds allmänna världsplan och gäcka det allvetande, med
vilket Gud av evighet, förutsett allt vad som skall hända och ske,

däribland även varje enskild mänsklig handling, den därför ej kan bliva
någon annan, än den av Gud förutsedda och därför allt från tidernas
morgon förutsedda. Till detta åskådningsätt bekände sig Augustinus i
sin predestinationslära och även Luther, som fällt det drastiska
yttrandet: "människan är en häst; rides den av Gud, så kommer man till
himlen; men rides den av djävulen, så bär det till helvetet".
Denna åsikt röjer en alltför låg uppfattning av Guds väsen och vårt
förhållande till honom. När man i Guds allvetande ser ett hinder för
människoviljans frihet, visar man, att man fattat Guds tänkande såsom
underkastat tidstillvarons brister. Man har därvid förbisett, att Gud är
evig, och att evighet ej betyder tillvaro i all tid, utan upphöjdhet över
allt vad tid heter. För Gud finnes intet "före" och "efter", utan skola vi
med en från vår värld hämtad bild positivt uttrycka formen för den
gudomliga verkligheten, så lever han i ett ständigt "nu". Att hos honom
tala om ett förutseende, ett vetande på förhand, som sedan behöver
bekräftas av verkligheten, är en krass orimlighet och att i ett sådant
gudomligt förutseende antaga ett hinder för viljans frihet är lika
stridande mot de sanna gudsbegreppen som mot en riktig uppfattning
av människans väsen. Även hon tillhör med sitt innersta väsen
evighetsvärlden och hennes tidsliv är därav blott ett ofullkomligt
fenomen.
När man i Guds allmakt ser ett hinder för människans viljefrihet, har
man fattat förhållandet mellan Gud och människan på ett alltför yttre
sätt. Man har föreställt sig Guds makt och människans makt såsom
bredvid varandra, såsom tvenne konkurrerande makter, av vilka ej den
ena kan vara en allmakt, utan att den andra blir alldeles maktlös. Men
har man då gjort klart för sig, vad det betyder att på detta sätt beröva
människan all makt? Det skulle konsekvent innebära ett fullkomligt
förintande av hennes väsen. Hon skulle då ej ens kunna liknas vid den
häst, som rides av Gud eller av djävulen, utan hon skulle vara ett rent
intet, som ej kunde ridas varken hit eller dit. I verkligheten stå vi icke i
detta yttre förhållande till Gud, utan "i honom leva vi, röras vi och hava
vår varelse", liksom från andra sidan sett, han är icke utom oss, utan
inom oss, utgör värt eget innersta jag. All vår makt är därför på samma
gång hans makt; och vår viljas frihet, dess upphöjdhet över

naturnödvändighet, är just ett uttryck för vår delaktighet i den
gudomliga allmakten. Det är därför så långt ifrån, att Guds allmakt
hindrar vår frihet, att tvärtom vår vilja är fri endast i samma mån som
Guds makt verkar inom oss. Det är detta vi kalla Guds nåd, och denna
är på samma gång vår högsta frihet.
Ingen av de nu antydda formerna av determinismen, varken den
psykologiska eller den teologiska, är emellertid den specifikt nutida
formen av determinismen. Denna är en helt annan; vi leva ej längre i
någon naivt optimistisk upplysningstid, ej heller i en tid, då det
religiösa betraktelsesättet utövar tankeledningen. Utan nu är det
naturvetenskapen, som sitter i kulturens högsäte och vill trycka sin
prägel på hela världsåskådningen. Vår tids form för förnekandet av
viljans frihet är därför vad man kan kalla den naturalistiska
determinismen.
För denna skulle jag icke kunna redogöra utan en rätt utförlig
framställning av den s.k. naturvetenskapliga världsåskådningen, och
kritiken av denna skulle ock egentligen kräva ett större utrymme, än här
nu står mig till buds. Men rörande den nämnda världsåskådningen har
jag redan något yttrat mig i min förra föreläsning här om "Vår tid och
religionen". Jag anser mig därför nu kunna inskränka mig till att blott
fullständiga denna kritiska framställning genom några få anmärkningar,
särskilt rörande naturalismens skäl för förnekandet av viljans frihet.
Den