Om viljans frihet | Page 5

förklaringsförsök otillräckliga. Därmed är man inne
på ett andligt område, där personligheten själv väsentligen bestämmer
sitt innehåll.
Sedan man konstaterat denna tankens relativa självständighet, förvånas
man ej över att finna ock en viss självständighet eller frihet hos viljan. I
dennas lägsta yttringar, drifterna och instinkterna, har ännu
naturkausaliteten ett dominerande inflytande. Rester av detta stå ännu
kvar hos begären, där det tillfälliga godtycket råder. Men kommer man
så vid sin betraktelse över till den egentliga viljan, som bestämmer sig,
efter klar överläggning, med fullt medvetande fattar sina beslut och
avsiktligt utför dem i handling,--ja, då är man inne på den fria viljans
område. Denna medvetna vilja bär själv vittne om sin frihet, den känner
sig fri, vet sig fri--och är därför fri.
Mot det deterministiska argumentet om att viljan i varje fall bestämmes
av det starkaste motivet, framhåller jag först och främst att enligt regeln
motiven äro kvalitativt skilda, så att valet mellan dem icke kan avgöras
efter ett rent kvalitativt förhållande mellan starkare och svagare. För
övrigt är att märka, att vi genom vår makt över uppmärksamheten
kunna inverka på motivens styrka. Det motiv, som vi uppmärksamma,
förstärkes, det som vi ej uppmärksamma försvagas. I viss mån kan
därför vår vilja själv bestämma motivens styrka.
Men hur går det då med kausalitetslagen och lagen om kraftens bestånd,
dessa naturforskningens grundprinciper, och hur går det därföre med
naturvetenskapen själv, som bygger på deras tillämpande?
Därför behöver man icke hysa någon farhåga. Intet hindrar
naturvetenskapen att på sitt område framgent använda dessa principer,
ehuru den ej har rätt att utsträcka dem över naturens område till andens,
om vilken naturvetenskapen alls ej handlar, om den är nog kritisk att
iakttaga sina naturliga gränser.

Ja, men om människan med sin fria vilja kan ingripa i naturförloppen,
hindras ej därigenom säkerheten i alla naturvetenskapliga beräkningar
och förutsägelser? Härvid bör man besinna, att även deterministerna
sakna alla resurser för att säkert förutsäga mänskliga handlingar. Även
om de taga för givet, att alla sådana ledas av en mekanisk kausalitet,
äro de genom det mänskliga själslivets invecklade beskaffenhet
hindrade att så genomskåda detsamma, att de kunna förutsäga de
mänskliga handlingarna. Klokt nog avhålla sig därför även
deterministerna från varje försök till säkra förutsägelser på de områden,
där de kunna vänta sig ingrepp av mänskliga viljor. Resultatet med
avseende på de naturvetenskapliga beräkningarnas räckvidd är sålunda
faktiskt precis detsamma, vare sig man utgår från deterministiska eller
indeterministiska förutsättningar.
Kausalitetslagen är för övrigt alls icke ett axiom, vars allmängiltighet
på något sätt är självklar. Den är endast ett teoretiskt postulat, en
arbetshypotes, som man har allt skäl att använda, så långt som den visar
sig stämma med erfarenheten och verkligt underlätta den vetenskapliga
förklaringen, men heller icke ett enda steg längre. Att pocka på dess
giltighet på ett område, där den tvärtom försvårar förklaringen, är
endast en kortsynt envishet, som alls intet har att göra med sunda
vetenskapliga metoder.
Och vad är det erfarenhetsmässiga upphovet till orsaksbegreppet? Inom
naturen erfara vi aldrig det inre band, som binder orsak vid verkan.
Utan uppslaget till begreppet i fråga har man hämtat från erfarenheten
om viljan såsom orsak till sina handlingar. Föreställningen om
naturorsaker utgör sålunda alltid ytterst en frukt av en viss
antropomorfistisk naturuppfattning. Man har utgått från erfarenheten av
viljans fria kausalitet; när man sökt tillämpa denna på naturen, har man
måst modifiera begreppet, sätta en mekanisk kausalitet i stället för den
fria, personliga kausaliteten. Sedan den modifikationen i
naturförklaringens intresse skett, vill man vända om analogien och
utsträcka den mekaniska kausaliteten även till viljan! Är icke det
oberättigade i ett sådant analogislut påtagligt?
Och lagen om kraftens bestånd, rubbas den av indeterminismen? Det är

icke otänkbart att viljan kunde ingripa i naturförloppet utan att varken
öka eller minska energiens kvantum, nämligen genom att redan
befintliga latenta krafter av viljan tvingas att utlösa sig i levande kraft.
För övrigt gäller denna lag endast om ett inom sig slutet och begränsat
naturområde. Tillämpad på universum i det hela är den meningslös, ty
universum är oändligt. Att där tala om ökning eller minskning är
påtagligen orimligt.
Med denna kortfattade framställning anser jag mig visst icke hava löst
viljefrihetens gamla och alltid lika aktuella grubbelproblem. Jag har på
sin höjd givit några svaga antydningar om i vilken riktning lösningen
enligt mitt förmenande bör sökas.
Längre lär man heller icke kunna komma med en enda föreläsning. En i
någon mån tillfredsställande lösning kan problemet ej få annat än mot
bakgrunden av en hel världsåskådning, sålunda såsom en integrerande
detalj inom ett fullständigt filosofiskt system.
Här nu ytterligare blott några antydningar om vad art den
världsåskådning måste vara, inom vilken friheten kan finna en plats.
Att den icke rymmes inom naturalismens råmärken, har jag redan sökt
klargöra. Frihetens filosofi måste vara ett tvåvärldssystem, d.v.s. en
världsåsikt, som antager att bakom och över den sinnliga världen finnes
en