Om viljans frihet | Page 2

fria. Vi märka, huru vi själva fritt
bestämma oss, när vi välja mellan olika handlingsmöjligheter. Att
tvivla på detta vårt eget omedelbara medvetandes inre vittnesbörd, är
minst sagt lika orimligt, som att betvivla tillvaron av den yttre värld,
som vi fatta med våra sinnen.
Vi kunna visserligen taga miste om de motiv, som påverka oss i
beslutets ögonblick. Vi kunna t. ex vid ett visst tillfälle tro oss handla
rent oegennyttigt, under det att i själva verket en i vårt självslivs
omedvetna djup fördold egoism väsentligt påverkat oss. Men att därav
draga den slutsatsen, att hela frihetsmedvetandet är en illusion är att
"kasta ut barnet med badvattnet". Vi äro visserligen mången gång mera
ofria än vi tro, men det finnes ock tillfällen, då vi med sådan klarhet
ställa de olika handlingsmöjligheterna mot varandra och under
överläggningen så tydligt mäta deras värden i jämförelse med varandra,
att frihetsförnekelsen blir en ren orimlighet.
Då emellertid detta argument ej verkar på deterministerna, utan dessa
hålla för en tom illusion, vad indeterministerna anse vara ett oförnekligt
inre faktum, så gå de sistnämnda ett steg längre och hänvisa till de
följder, som frihetsförnekelsen skulle ha för vår livsåskådning i det hela
och för livet självt.
Hava vi icke en fri vilja, så finnes för oss intet som förtjänar kallas plikt
och därmed över huvud ingen moral. Om det icke finnes för oss några
olika handlingsmöjligheter, så finnes heller intet moraliskt "böra", utan
endast ett naturnödvändigt "måste". Men då äro ock alla handlingar av
samma moraliska värde eller, rättare sagt, moraliska värdelöshet. Ingen
skillnad finnes då mellan gott och ont, mellan dygd och last, mellan rätt
och orätt. Allt moraliskt ansvar försvinner, ingen rår själv för huru han
handlar. Man handlar alltid så, som man måste handla. Därmed punkt
och slut.

Men hur skall ett mänskligt samhälle på en sådan grund kunna byggas
upp? Staten kan visserligen även med deterministiska förutsättningar
anse sig berättigad att mot vissa handlingar använda straff såsom ett
statens medel till självförsvar. Men hur skall det kunna vara rättvist att i
sådant syfte tillfoga brottslingen lidande, då denne lika litet rår för att
han handlar samhällsvidrigt, som de andra ha någon personlig förtjänst
i och med sitt rättrådiga handlingssätt. Och huru skall man från
deterministiska förutsättningar kunna bygga upp något kulturliv eller
över huvud bygga upp något alls? Skall icke föreställningen om alltings
nödvändighet, beröva vår vilja dess energi. Allt sker ju enligt den
deterministiska åsikten, även om vi lägga armarna i kors, varför då röra
dem? Man har ju hos turkar och ryssar historiskt sett, huru fatalismen
verkar till företagsamhetens försvagande. Liknande verkan på
individerna och folken måste all determinism få, om den verkligen blir
den härskande livsåskådningen och dess anhängare icke, sin åsikt till
trots, i de enskilda fallen själva låta sig av frihetsillusionen eggas till
handling.
En annan avskräckande följd drager determinismen med sig, nämligen
en all livslycka dödande pessimism. Hur skola vi nämligen kunna
bevara den för livet behövliga optimismen, om vi med deterministerna
taga allt, som sker världen, såsom i världsplanen ingående rent
nödvändiga beståndsdelar. Här sker så mycket ohyggligt, mödrar
mörda sina barn, män plåga sina hustrur till döds, världskrig utkämpas
och makt sättes med våld i rättens ställe. Om nu allt detta ingår i den av
evighet bestämda livsplanen, hur skola vi då kunna bevara, vår tro på
livet? Är icke från denna synpunkt determinismen en rent ohygglig
världsåskådning, inför vilken vi måste rysa tillbaka? Den ger sig ut för
att vara frukten av allvarligt sanningssökande, men förutsätter den icke
för att bliva uthärdlig antingen ett lättsinne, nog ytligt för att aldrig
befatta sig med några värdeomdömen om världen, eller ett hjärta nog
kallt, för att icke erfara några djupare mänskliga känslor?
Sannerligen man måste ha starka skäl för att låta sig drivas till en så
livsfientlig världsåsikt. Vilka äro då de argument, som deterministerna
åberopa?

Den form av determinism, som först möter oss i filosofiens historia, är
den psykologiska determinism, som formulerades av Sokrates i hans
ryktbara sats: "Den, som vet det rätta, gör det rätta; ingen handlar
frivilligt orätt, utan endast därför att han ej vet det rätta".--Denna
uppfattning var naturlig för Sokrater i följd av den entusiasm, som hos
honom väckts genom upptäckten av den begreppsmässiga kunskapens
allmängiltiga värde. Det citerade påståendet innebar nog också för
Sokrates en rent personlig sanning: hans karaktär var sådan, att han ej
ett ögonblick kunde frestas att handla mot bättre vetande. Men hur är
det i det stycket med oss andra? Ack, huru ofta måste vi icke instämma
i den romerske skaldens ord: "Video meliora proboque, deteriora
sequor" (jag inser och skänker mitt gillande åt det bättre, men jag följer
det sämre)! Det är så många gånger ej huvudet, utan hjärtat, som styr
våra handlingar. Vi kunna därför alltför väl veta det rätta, men göra det
orätta. Insikten