Om viljans frihet | Page 5

drifterna och instinkterna, har ?nnu naturkausaliteten ett dominerande inflytande. Rester av detta st? ?nnu kvar hos beg?ren, d?r det tillf?lliga godtycket r?der. Men kommer man s? vid sin betraktelse ?ver till den egentliga viljan, som best?mmer sig, efter klar ?verl?ggning, med fullt medvetande fattar sina beslut och avsiktligt utf?r dem i handling,--ja, d? ?r man inne p? den fria viljans omr?de. Denna medvetna vilja b?r sj?lv vittne om sin frihet, den k?nner sig fri, vet sig fri--och ?r d?rf?r fri.
Mot det deterministiska argumentet om att viljan i varje fall best?mmes av det starkaste motivet, framh?ller jag f?rst och fr?mst att enligt regeln motiven ?ro kvalitativt skilda, s? att valet mellan dem icke kan avg?ras efter ett rent kvalitativt f?rh?llande mellan starkare och svagare. F?r ?vrigt ?r att m?rka, att vi genom v?r makt ?ver uppm?rksamheten kunna inverka p? motivens styrka. Det motiv, som vi uppm?rksamma, f?rst?rkes, det som vi ej uppm?rksamma f?rsvagas. I viss m?n kan d?rf?r v?r vilja sj?lv best?mma motivens styrka.
Men hur g?r det d? med kausalitetslagen och lagen om kraftens best?nd, dessa naturforskningens grundprinciper, och hur g?r det d?rf?re med naturvetenskapen sj?lv, som bygger p? deras till?mpande?
D?rf?r beh?ver man icke hysa n?gon farh?ga. Intet hindrar naturvetenskapen att p? sitt omr?de framgent anv?nda dessa principer, ehuru den ej har r?tt att utstr?cka dem ?ver naturens omr?de till andens, om vilken naturvetenskapen alls ej handlar, om den ?r nog kritisk att iakttaga sina naturliga gr?nser.
Ja, men om m?nniskan med sin fria vilja kan ingripa i naturf?rloppen, hindras ej d?rigenom s?kerheten i alla naturvetenskapliga ber?kningar och f?ruts?gelser? H?rvid b?r man besinna, att ?ven deterministerna sakna alla resurser f?r att s?kert f?ruts?ga m?nskliga handlingar. ?ven om de taga f?r givet, att alla s?dana ledas av en mekanisk kausalitet, ?ro de genom det m?nskliga sj?lslivets invecklade beskaffenhet hindrade att s? genomsk?da detsamma, att de kunna f?ruts?ga de m?nskliga handlingarna. Klokt nog avh?lla sig d?rf?r ?ven deterministerna fr?n varje f?rs?k till s?kra f?ruts?gelser p? de omr?den, d?r de kunna v?nta sig ingrepp av m?nskliga viljor. Resultatet med avseende p? de naturvetenskapliga ber?kningarnas r?ckvidd ?r s?lunda faktiskt precis detsamma, vare sig man utg?r fr?n deterministiska eller indeterministiska f?ruts?ttningar.
Kausalitetslagen ?r f?r ?vrigt alls icke ett axiom, vars allm?ngiltighet p? n?got s?tt ?r sj?lvklar. Den ?r endast ett teoretiskt postulat, en arbetshypotes, som man har allt sk?l att anv?nda, s? l?ngt som den visar sig st?mma med erfarenheten och verkligt underl?tta den vetenskapliga f?rklaringen, men heller icke ett enda steg l?ngre. Att pocka p? dess giltighet p? ett omr?de, d?r den tv?rtom f?rsv?rar f?rklaringen, ?r endast en kortsynt envishet, som alls intet har att g?ra med sunda vetenskapliga metoder.
Och vad ?r det erfarenhetsm?ssiga upphovet till orsaksbegreppet? Inom naturen erfara vi aldrig det inre band, som binder orsak vid verkan. Utan uppslaget till begreppet i fr?ga har man h?mtat fr?n erfarenheten om viljan s?som orsak till sina handlingar. F?rest?llningen om naturorsaker utg?r s?lunda alltid ytterst en frukt av en viss antropomorfistisk naturuppfattning. Man har utg?tt fr?n erfarenheten av viljans fria kausalitet; n?r man s?kt till?mpa denna p? naturen, har man m?st modifiera begreppet, s?tta en mekanisk kausalitet i st?llet f?r den fria, personliga kausaliteten. Sedan den modifikationen i naturf?rklaringens intresse skett, vill man v?nda om analogien och utstr?cka den mekaniska kausaliteten ?ven till viljan! ?r icke det ober?ttigade i ett s?dant analogislut p?tagligt?
Och lagen om kraftens best?nd, rubbas den av indeterminismen? Det ?r icke ot?nkbart att viljan kunde ingripa i naturf?rloppet utan att varken ?ka eller minska energiens kvantum, n?mligen genom att redan befintliga latenta krafter av viljan tvingas att utl?sa sig i levande kraft.
F?r ?vrigt g?ller denna lag endast om ett inom sig slutet och begr?nsat naturomr?de. Till?mpad p? universum i det hela ?r den meningsl?s, ty universum ?r o?ndligt. Att d?r tala om ?kning eller minskning ?r p?tagligen orimligt.
Med denna kortfattade framst?llning anser jag mig visst icke hava l?st viljefrihetens gamla och alltid lika aktuella grubbelproblem. Jag har p? sin h?jd givit n?gra svaga antydningar om i vilken riktning l?sningen enligt mitt f?rmenande b?r s?kas.
L?ngre l?r man heller icke kunna komma med en enda f?rel?sning. En i n?gon m?n tillfredsst?llande l?sning kan problemet ej f? annat ?n mot bakgrunden av en hel v?rlds?sk?dning, s?lunda s?som en integrerande detalj inom ett fullst?ndigt filosofiskt system.
H?r nu ytterligare blott n?gra antydningar om vad art den v?rlds?sk?dning m?ste vara, inom vilken friheten kan finna en plats.
Att den icke rymmes inom naturalismens r?m?rken, har jag redan s?kt klarg?ra. Frihetens filosofi m?ste vara ett tv?v?rldssystem, d.v.s. en v?rlds?sikt, som antager att bakom och ?ver den sinnliga v?rlden finnes en annan och h?gre v?rld, en evighetsv?rld, h?jd ?ver tid och rum. S?som exempel p? s?dana v?rlds?sk?dningar h?nvisar jag till Platos idél?ra, Kants transscendentalfilosofi eller Bostr?ms personlighetsfilosofi.
Den osinnliga v?rlden l?ra vi aldrig k?nna, om om vi blott utg? fr?n en rent teoretisk bearbetning av erfarenheten. Utan till kunskapen d?rom komma vi endast, om