Mor i Sutre | Page 8

-- och i l?nn.
Mor i Sutre b?rjade gr?ta. Hon m?rkte det inte genast, eftersom svetten redan sved i ?gonen. Men s? sm?ningom k?ndes det i strupen och k?ken och br?stet, till sist mest i br?stet. Hon blev h?pen, hon m?ste stanna p? nytt, hon str?k v?tan ur ?gonen och unders?kte, som om hon kunnat skilja p? svett och t?rar. Hon var eljest s? lite bl?dig att hon mest brukat sk?mmas f?r sina torra ?gon. Inte ens d? salig g?stgivarn dog och privilegiet stod p? spel hade hon kunnat kl?mma fram en t?r, hur tungt ?n hj?rtat k?ndes. Men nu kom det s? ymnigt som under de bl?digaste flick?ren. Tre friare hade hon begr?tit f?r deras otros skull. Hon mindes inte l?ngre varken namn eller utseenden, men hon mindes greppet kring strupen och den leda smaken i mun. Och detta liknade. Det liknade s? ackurat den k?rlekskranka flickgr?ten, att mor i Sutre h?pnade och blygdes f?r sig sj?lv. Farten saktade, bj?rkl?vet klaskade henne inte l?ngre i ansiktet, inga grenar knakade och br?tos. Hon gick stillsamt, mjuk i g?ngen, med tr?skor under armen och gumstav i hand, men sakta, s?vligt vankande som en tr?stl?s flicka. Hon t?nkte inte l?ngre p? annat ?n p? det besynnerliga, att mor i Sutre gr?t.
F?rst n?r k?rrets svartblanka vatten gl?nste emot henne mellan h?llarna, vaknade omsorgen p? nytt. Hon lyssnade. Ingenting h?rdes, varken tal eller klapptr?, men bakom h?llen, d?r kitteln stod, pyrde r?ken fram. Mor i Sutre sm?g sig fram p? mjuka f?tter, vaktande sig att trampa p? skrevornas torkade, prasslande gr?s. Vid kittelh?llen m?ste hon g? sidledes, tryckande sig upp mot stenen. Stigen var smal och slipprig. Felas bara, t?nkte hon, att jag plumsar i. D? f?r de tid --
F?rsiktigt f?rande f?tterna tog hon sig fram till h?llkanten, d?r stigen brednade. Ett par famnar till och hon kunde se riskojan. Osedd se, oh?rd h?ra. Hon dr?jde en stund, stirrande framf?r sig. Och ju tommare hon stirrade, desto r?dare blev hennes ansikte, rodnade ?nda upp ?ver pannan, ?nda in i h?rf?stet. Pl?tsligt sl?ppte hon tr?skorna i backen, tr?dde i f?tterna, st?tte den broddade staven i stenen s? att det sj?ng mellan h?llarna och gick tungt och tryggt sin kristliga v?g fram?t.
F?rst s?g hon Valborg. Flickan l?g p? kn? ?ver sp?ngen, vred upp de sista trasorna och kastade dem i korgen.
D?rn?st s?g hon Daniel. Han l?g i mossan ett stycke bortom kojan, t?ljde.
Sist s?g hon r?da gumsen. Han stod tjudrad vid en buske. Nappade av b?ren.
Valborg blev henne varse, log ?ver hela ansiktet, str?k vatten och l?dder av armarna.
Nej, se moran! Kommer I med skaffning?
Daniel satte sig upp, skuggade med handen ?ver ?gonen, som vidgades och kisade, kisade och vidgades. Det ryckte i mungiporna. Mor i Sutre gick sin kristliga v?g fram?t, r?d och het efter backavandringen, som naturligt kunde vara. K?nde p? byken, luktade p? den, sade:
En fick v?l lov att se efter gumsen.
Daniel svarade:
Jag tyckte s?, jag med.
Moran stod en stund p? huvut i korgen, r?tade upp sig och sade:
Du var visst s?ker om att finna'n, du. Eftersom du tog tjuder med dig.
Det var inte sv?rt att gissa, att han g?tt efter Valborg. I gissade v?l ?t det h?llet, I med?
Jag gjorde v?l det, samtyckte mor i Sutre. Tillade:
Du rastar, du, men sysslorna rasta inte f?r s? vitt en vet.
Jag tyckte jag kunde hj?lpa Valborg hem med byken. Br?dare ?r det v?l inte hos g?stgivarn?
? nej, det ?r det v?l inte, medgav mor. Och Valborg sl?ppte ned kjolen och sade:
Tag reda p? en st?r, s? g?r vi.
Daniel pr?vade ut en st?r bland de m?nga murkna som l?g d?r, stack den genom ?glorna p? korgen. D?rp? tog han sin m?ssa, fyllde den med Valborgs br?stduk och lade den ?ver hennes skuldra f?r att skona det mjuka skinnet. Mor i Sutre b?rjade tugga tysta ord, men pojken k?nde tecken och m?rken och skyndade att sp?rja:
M?tte I Tr?sken?
Mor i Sutre lystrade till och ljusnade.
?r han ?terkommen fr?n Fr?nsan?
Han h?ll vid v?gsk?let med k?rran. Spr?kl?dan var s? stinn s? den sprack, men jag hade just inte tid. Det var rent besynnerligt, att I inte s?g honom. F?r I har v?l inte g?tt backaledes?
Oj, oj! j?mrade Valborg med munnen och log med ?gonen. Har mor g?tt i den rasande backen?
Sliter jag dina don? sn?ste gumman. Ungdomarna fattade tag i st?ren. Daniel r?knade och p? en g?ng kastades den upp p? axlarna. Mor i Sutre gick bort till enen och lossade gumsen.
I Guds namn d?, sade hon och gav kr?ket ett l?tt slag ?ver baken. I detsamma sk?njde hon n?gonting spr?ckligt i mossen, hukade sig ned och tog upp. Det var en kvistad bj?rkgren med stamf?ste stort som en n?ve. Barken var vackert randad med kniv. Hon r?ckte den ?t Daniel.
Ska du ha grannl?ten med dig?
Han stoppade den i fickan.
Kan v?l inte skada. G? f?re, I mor, med gumsen.
Jag g?r v?l