Mor i Sutre | Page 7

mig upp, Basse!
Han sm?g sig till henne sidledes f?r att bjuda minsta m?jliga skottavla, han f?rl?ngde sin h?gra arm en aln vid pass och tog spj?rn med f?tterna men f?ll likv?l framstupa, d? moran med en knyck reste sin lekamen. D?r l?g han, uslingen. Hon betraktade honom uppifr?n och sade:
Nu ska du v?l ha sm?rj, Basse?
D? lutade han huvudet mot en sten, m?tte blicken och log.
Och det var det v?rsta hon visste. Hon hade aldrig sett en barnunge le vid den fr?gan. Mer ?n Basse. Det gick ?ver hennes f?rst?nd. Han log, s? snart det blev tal om stryk, log med l?nga t?nder i ett blekt, spetsigt ansikte. Sanningen att s?ga fr?lste det oftast ryggen.
Hon fr?gade:
?r det morbror Daniel som satt i dig det h?r, din h?le?
Basilius skakade p? huvudet. Hon lyfte k?ppen men ?trade sig och pekade p? flickorna.
?r det Daniel som satt i er det h?r?
De hade stoppat f?rkl?dena i mun och kunde f?r den skull om?jligt svara. ?terstod Lasse. Han l?g alltj?mt p? rygg med uppdragna kn?n och stirrade tungsint in i den t?ckengr? oktoberhimlen. Hon petade till honom med k?ppen.
Vad ska Lasse f?, n?r Daniel kommer tillbaka fr?n k?rret?
Upp fl?g ungen och b?rjade sussa omkring som en humla.
En k?pph?st! skrek han. En k?pph?st!
Och lika pl?tsligt blev han ?ter stillsam, tung i det stora huvudet och fundersam. Men Basilius rynkade ?gonbrynen, vita som blekt lin. Hemligheten var r?jd och morans ansikte bl?nade av en fruktansv?rd vrede. ?nnu en g?ng h?tte hon och ?nnu en g?ng ?trade hon sig, st?tte staven i marken och klafsade fram mellan stenarna. Redan inne i bj?rkdungen v?nde hon sig om och ropade:
Hem med er, ungar! Vi r?kas. Och se f?r satan att inte kalvarna r?nna vill som gumsen.
Eljest var gumsen redan gl?md f?r den tredje och viktigaste fr?gan. Skulle det nu ?ter bli gr?l och skam i Sutre, g?stgivarns till visa f?r de illvilliga? Och alltid f?r kvinnfolk. Gr?l d? Lars mot mors vilje tog hustru, gr?l s? att pr?st och l?nsman m?tte medla och gjorde sig stora och tunga i Sutre. Gr?l och skam utan ?nda, d? Stava f?dde. Gr?l nu sist om Daniel och Valborg. Det visste hon med sig, mor i Sutre, att hon fr?n begynnelsen varit mild som en duva. Men Herren hade satt henne att regera och konglig befallningshavanden hade givit henne privilegierna i Sutre efter salig g?stgivarns d?d, och vem h?ken kan regera utan n?bbar och klor? Helst i o?r d? en m?ste r?kna bitarna och se till att inte Skam ?kar ungskaran, som Herren i sin n?d har givit.
Nej, det g?r inte att ta p? sig mera, t?nkte mor i Sutre. Det g?r inte. Knappt att en kunde l?gga p? en gris till julen, en kalv efter Blomman och en till g?jeslakt. Fem fanns det redan och sv?ran gick med sj?tte. Nej, det g?r inte, t?nkte mor i Sutre.
Och hon begynte springa. Hon tog av sig tr?tofflorna och begynte springa. Vad det nu skulle tj?na till. Olyckan kunde ske i dag s?v?l som en annan dag och en annan dag s?v?l som i dag. Det var lite l?nt att springa. Men allt sen i midsommars, d? gifte f?rst bragts p? tal, hade hon vakat, och vakan tar sin man, om det s? ?r mor i Sutre. Gallbem?nger blodet, villar syn och h?rsel, torkar gom och tunga. Varje ?gonblick blir s? l?ngt och tungt och viktigt.
Och s? det att han satt upp ungarna och gillrat snaror f?r mor som f?r en gammal r?vhona. Det knep henne mitt i br?stet p? ett underligt s?tt. Han hade varit hennes frid och tr?st, Daniel, d? Lars och Anders grinskades och betos. Hon mindes honom fr?n det tidigaste tills nu som gladlynt, fromsint och foglig -- varf?r kunde det inte f? best?? Hade hon s? lite k?nt honom, att skalken v?xt under fager yta? Och varf?r gjorde han detta? Kunde han inte veta, att hon till sist skulle st?lla sig p? hans sida? Visst hade hon sagt nej mot giftet med dunder och brak, men det visste han v?l, att n?got m?ste man s?ga. Skulle hon kanske ha nigit och tackat f?r nya sv?ran -- Tr?skens dotter! -- och slaktat och bakat och bryggt och bjudit till tredagarsbr?llop p? eviga momangen? Ja, hon kunde ?nska att hon gjort det, g?stgivarn till trots.
Hon stannade ett ?gonblick f?r att torka den allt stridare str?mmande svetten ur ?gonen. Och fortsatte.
G?stgivarn till trots! Vad v?lade hon egentligen hans snikenhet, att pojken inte kunde f? gifta sig? Var det l?nt att brottas f?r s? lite som en unge mer eller mindre i huset? Och driva pojken till l?gn och l?mskhet. Vem skulle hon lita p? om Daniel svek? Vem skulle hon ty sig till n?r det blev f?r lett och l?ngdraget alltsammans? Det var v?l f?rsta g?ngen han gjorde stick i st?v mot mors vilja