Mor i Sutre | Page 6

Det t?vade lite innan hon kom p? f?tter igen och fick tr?skorna p?. Ungarna voro redan dolda i all?vet. Mor i Sutre r?ckte l?ng n?sa ned?t dalen, sv?ngde om p? h?len och klafsade raskt och manhaftigt fram ?ver ljungen. Nu hade sp?ret tinat bort med frosten, men att det ledde till Gruvk?rret var visst som amen i k?rkan. Hur l?ngt f?rspr?ng kunde han ha, Daniel? Klockan tre gick flickan till k?rret med byken, klockan fem gav han kritterna vatten. Nu var hon v?l ?tta vid pass. Tre timmar. Tre timmar allena vid Gruvk?rret, Daniel och flickan --
Hon trampade fram genom ungskogen som en ?lg, kl?v och krossade h?mmande grenar, klev med h?gt lyftade ben mellan stubbar och r?tter och klev aldrig fel. R?d blev hon och kortandad, det var svett och inte dagg som rann i r?nnilar fram ur det vattenkammade, gr?gula h?ret, men till minstingen skulle hon inte l?mna Daniel en timme till i lejongropen.
Inte f?r att Tr?skens j?nta var babylonisk av sig, nej vaserra. Och inte f?r att Daniel var v?rre skalk ?n andra i tonskiftet. Men det vet en, att n?r f?boden f?r l?s f?r bj?rnen lus. Och n?r nu g?stgivarn sagt sitt ord mot gifte, fick en v?l vaka att det inte bleve k?ttja i st?llet f?r kr?ckla. Nog med en o?kting i Sutre. Rotar sig den vanan i en g?rd s? sitter den h?rdare ?n sj?lva pankan. Och vad blir det till med dessa ungarna, som dr?ttla upp i l?nn? Har de s? greve till far, s? blir det inte likare f?r det. Som Basse! Ett okristligt namn hade han f?tt och det var ?nd? det minsta. Blek och skranglig och underfundig som attan. Klok var han, ja vaserra, rent onaturligt klok. Komme nog h?gst i l?sningen, han som modern. Men inte skulle Daniels pojke bli ett s?nt d?r mellanting mellan hand och vante.
Och det ?r ocks? det, att upproret ska kv?vas i sin linda. Har g?stgivarn sagt sitt ord s? ska det vara sagt, om ?n tokot. Och har sv?ran lagt Sutre till kast, att Stava slog ?ver skackeln, s? skall hon till minstingen inte f? Daniel att tjata om. Den leda tungan hennes. Stava i ny och Stava i nedan. Som om det varit fel med flickan fr?n begynnelsen! Nej, bara det, att hon r?kade l?mna hemmet p? en torsdag. Det var orsaken och ingenting annat.
Se det att l?mna sitt hus p? en torsdag, det ?r rent f?rbannat, t?nkte mor i Sutre. Och i detsamma erinrade hon sig att dagen var Tors och d?rtill den trettonde i oktober. Hon stannade och s?g sig omkring. Sm?skogen var slut och hon befann sig p? vindf?llet mellan bj?rkhagen och R?gklinten. Hela sluttningen var bestr?dd med rullstenar fr?n ett barnhuvuds storlek till ett hebbres. H?r i ?demarken kunde det inte vara stor synd att vidtaga sina f?rsiktighetsm?tt. Hon br?t av en bj?rkkvist, skalade bort bladen, lindade och kn?t den kring v?nstra handloven. Det var varken al eller ask men en ska v?l inte tro p? ett s?nt himla skrock att det skulle g?ra n?gon skillnad.
D? visslade en glada, d? skrattade en skata, d? hoade uven, fast det var ljusan dag. Mor i Sutre rodnade ?nda upp i ?ronsnibbarna. Men hon s?g varken ?t h?ger eller v?nster utan gick sin kristliga v?g rakt fram.
D? begynte klockspelet ringa. Rang runt om, bakom och framom, till h?ger och v?nster.
Mormora! Mormora!
Satan, sade mor i Sutre. Och pl?tsligt kom hon att t?nka p?, att detta var underligare ?n n?got torsdagsel?nde. Allt fr?n den arla stund, d? hon uppt?ckte, att r?da gumsen inte fanns i stallet och Daniel inte p? g?stgivarg?rden, hade dessa ungarna h?ngt efter henne som ettermyror efter en daggmask. De hade v?l den ovanan eljest ock, men en knock med k?ppen d?r ryggraden slutar brukade vara tillfyllest. Icke s? i dag. Aningen om ett svart sk?lmstycke grydde i morans sinne. Hon ropade:
Basse! Var h?ken h?ller du hus? Kom fram!
Basilius kom fram bakom en sten och stannade p? k?ppl?ngds avst?nd, likas? Britta, Kajsa och Bolla. Men Lasse stabbade ?nda fram till vadmalskjorteln, det stora huvudet s?nkt, blicken f?stad vid t?rna. Och pl?tsligt b?jde han sig ned, tog sig om h?gra stort?n och j?mrade:
Aj, aj, aj, aj.
Vad har du i t?n? fr?gade moran.
Men han bara skrek:
Aj, aj, aj, aj, aj --
Och Basilius sade:
Det ?r inte olikt att Lasse blivit stungen av ormen.
Slaget var v?lm?ttat och tr?ffade till synes i kn?vecken. Moran st?p p? kn? utan ett ljud: hon drog ikull ungen och synade f?rst h?gra foten, s? den v?nstra.
Var k?nns det? fr?gade hon.
Det visste han inte, helst han l?g p? rygg och sprattlade med ben och armar i en r?ra. Men han svarade p? m?f?.
Det kniper!
Var kniper det? fr?gade moran.
I magen! skrek han och satte i att tjuta. I magen! Aj, aj, aj, aj --
Mor i Sutre r?ckte fram handen.
Kom och hj?lp