Mor i Sutre | Page 5

i sumpen. Det ?r Skapelsen igen, som en inte blir klok p?. Hade pr?sten givit sitt folk f?dan, som hans plikt var, s? hade hon v?l stannat i Raslinge och aldrig kommit till Fr?nsan. Och d?rmed hade mycket varit ogjort och annorlunda i Sutre. Sv?ran hade h?llit sin elaka tunga i styr, och Lars hade inte br?lat som en tjur mot mor sin. D?r gick han nu bak plogen s? tyst som en mus och gitte inte ens hojta ?t kritterna. Men ?t mor sin hade han hojtat och sk?llt systern fr?n heder och sansning. H?ken vete, var han tog orden ifr?n, den surmulen. Det var som en domedagstext. ?nda tills moran fick igen m?lf?ret och svarte n?got f?r sig och n?got f?r Stava och n?got f?r dem b?da ihopa. Tvi vale att sv?ran skulle h?ra p?, hur det gick ord mellan mor och son i Sutre.
Och skulle hon nu f? det att s?ga, att Daniel l?g med Tr?skens dotter! Raska dig, Elias, nu rider vi till himla, sa stollen red p? k?rktuppen.
Mor i Sutre gick utmed g?rdesg?rden, pr?vade st?rarna och fann ett st?lle, som erbj?d n?gon trygghet. F?rst kastade hon ?ver tr?skorna, s?g sig om till h?ger och v?nster, oviss om inte ungarna kunde ligga i bakh?ll, kavlade upp kjolarna och visade tv? stadiga, muskul?sa ben. Huden var sk?r som en flickas, men ?drorna voro lillfingerstjocka och nedanf?r kn?na gingo tv? valkar, m?rken efter k?rnringen. Mor i Sutre b?rjade kl?ttra, pr?vande och f?rsiktigt, gripande med t?rna och skrapande med naglarna f?r att f? f?ste i de fuktiga, slemmiga st?rarna. S? kom stora sv?ngen och gumman satt grensle. Halva v?gen gjord, gudi lov!
Ja, knaka du, skr?lle, mumlade gumman, lite andrum f?r du unna mig. Hon lade huvudet p? sned och kikade kisande ned i dalen. Nog r?rde det sig i all?vet, men det var v?l f?ren som rumsterade d?r utan gumse. Och kalvarna gingo just nu ur lag?rdsd?rren; det var Basses g?ra att driva dem i vall och Larsens ungar h?ngde v?l i h?larna p? honom.
Mor i Sutre upprepade f?rsta punkten i dagens text:
En fr?gar det, vad ska barn vara bra f?r? Det vete H?ken om eljest n?gon vet.
Hon grep h?rt kring st?ttan och sade:
S? tar en andra sk?nken d?. Gud ske pris f?r paret!
Men i samma stund kom olyckan ?ver henne, befarad och besannad. Det l?t f?rst som ett klockspel med dombj?llror st?mda i halvoktaver ?nda upp i den g?llaste diskant. Strax blev det tydligare, och snart tydligt nog. Det var ungarna, som skreko.
Mormora! skreko de. Mormora!
Fr?n Basse, den ?ldste, tretton ?r fyllda, till Lasse, den minste, om tv?, taktfast, envist, klangfyllt:
Mormora! Mormora!
Mor i Sutre rodnade som en ung flicka. Hon drog hastigt ned kjolarna, stack f?tterna in i f?llen, kr?ngde sig fast vid st?ttan. H?ller jag mig tyst s? t?r de missa mig, mente hon. Men klockspelet sj?ng of?rtrutet och det var nu tydligt att det drog fram genom all?vet, ett stenkast blott fr?n st?ttan.
Mormora! Mormora!
F?rst kom Basse, tretton?ringen, Stavas son, p? sin grevlige faders befallning kristnad till Basilius. En tr?g och l?ngsam och f?rst?ndig gosse, full av hin h?le. Efter f?ljde Lars och sv?rans barn, Britta, Kajsa, Bollan, namnad efter farmor, Lasse, tv? ?r mellan varje och tv? alnar nu. Basilius stannade p? dryg k?ppl?ngds avst?nd ifr?n st?ttan, den andra stannade var i sin stad, beh?llande avst?ndet sins emellan.
Mor i Sutre sporde:
Vad h?ken skriker I efter?
Men nu skreko de inte alls, en fullst?ndig tystnad r?dde. ?ronen petades, t?rna unders?ktes, luggen krafsades.
Mor i Sutre sade:
Packa er h?dan! Ser I inte att kalvarna g? ur lag?rn?
D? svarade Basilius:
Jag tyckte, att det var en kr?ka som satt p? g?rsg?rn.
Det tyckte'n, bekr?ftade Britta.
Och Basilius fortsatte:
Men det var f?r stort, s? jag trodde det var en ?rn.
En stor, stor ?rn, upprepade Lasse.
Mor i Sutre sv?ngde sin stav, icke f?r h?ftigt dock, ty st?llningen var obekv?m och varje r?relse f?rorsakade sm?rta.
Packa er h?dan, sa jag! Laga er bort!
Basilius bytte fot, d?rp? sade han:
I jonse s?g jag en stor huggorm. Den var v?lan s? stor som en kvastk?pp. Den ligger v?lan vid k?ksten och gonar sig.
Den h?len visste, att mormor hade ormskr?ck. Om ej f?r egen r?kning s? f?r ungarnas. Och nu m?rkte han med gl?dje, att g?rsg?rn begynte ?ma sig och knastra.
Men mor i Sutre s?g den ledes list och sade:
N?mn'et f?r g?stgivarn s? sl?r en ihj?l en.
G?stgivarn g?r f?r plogen.
S?g'et ?t pigan d?.
Hon t?rs inte f?r han ?r s? ?b?kig. Det ?r nog bara mormoran som sl?r en tocken.
Mor i Sutre bet?nkte sig. Satt hon ett ?gonblick till s? skulle sk?nkarna somna. Ormen trodde hon inte p?, men list ?r b?ttre ?n less.
G? f?rene ni d?, sade hon, s? kommer jag. Rappa p?!
De togo skutt, som tydde p? en underfundig gl?dje, och tumlade nedf?r backen. Mor i Sutre gjorde ett kraftigt kast med l?ret och tullrade om som en tunna i ljungen.