Mor i Sutre | Page 4

n?got att gumsen skulle g?tt vill i skogen s? h?r dags p? ?ret, d? en n?tt och j?mnt kunde f? honom fr?n d?rren, det lata aset. En kunde v?l inte tro, att han tagit Israels synder och g?tt ut i ?demarken, som skrivet st?r? Varg hade inte varit synlig sen i mars ett ?r sen, lo s?gs aldrig vid Sutre. D?r som Tr?sken komme snart igen fr?n Fr?nsan kunde en s?tta honom hemligt att se i vatten efter gumsen. Och vad heller som helst skulle han ta j?ntan med sig till Knallrike, d?rifr?n hon kommen var. Ty h?r ledde sp?ret ?ver st?ttan in i ljungen utan ?terv?ndo. Spikesp?r efter spikest?vlar. Vem g?r i st?vler s? h?r ?rs, d? folk g?r i tr?skor? Tvi vale f?r dr?ngen, s? son hennes han var!
Mor i Sutre satte sig p? gamla r?stenen vid g?rdesg?rden. Hon lyfte k?ppen och drev ett duktigt slag i st?ttebr?dan. Och se det skedde som hon t?nkt sig: det murkna skarnet brast. Fattas bara att hon stigit p? br?dan och grenslat g?rdesg?rden och blivit sittande till spe f?r ungarna! Som en so i en grind. Besynnerligt att fl?sket skall l?gga sig p? l?ren, d?r det inte gagnar och l?mna ryggen ranglig, som en ungsraka och frusen som en marskr?ka. Men Skapelsen ?r ett kapitel som en aldrig kunnar i.
?ss han nu har g?tt till Gruvk?rret, Daniel, s? ?r saken klar. Inte letar en efter gumsen i k?rret och inte lurar en mor sin heller. Nej, inte om h?sten, inte. Tr?sken f?r ta sin s? tar jag min, det ?r varken knep eller kniv.
Mor i Sutre satt p? gamla r?stenen vid g?rdesg?rden. Backen var brant och brantare blev den p? andra sidan ledet. Det var sk?ligt att taga sig anderum. Vred hon n?got p? huvudet s? gick blicken genom hela Sutredalen ?nda upp till Holfj?llet och Hoby skogar. Men morans blick stannade vid ekarna, som ?nnu buro hela sin l?vskrud, fast i brunt, ett varsel om h?rd vinter. Tegeltaket kl?v upp som ett sk?r ur l?vmassorna, skorstenarna stodo som sj?m?rken. Mor i Sutre var v?stkustbarn och t?nkte oftare p? hav och sk?r ju ?ldre hon blev. Dock icke ofta.
F?r n?rvarande t?nkte hon p? de tre ting, som hon g?rna ville ha kunskap om.
Och en ?r v?l stollig, t?nkte hon, som skaffar sig barn efter fyrationde levnads?ret. Lars kunde jag f?kta med och Anders kunde jag f?kta med. D?ttrarna tog Gud i sin n?d s? n?r som p? Stava, som greven tog. Och honom tar v?l hin om han f?r leva. S? det ?r ord och avsked. Och vore en tjugu ?r yngre s? r?ddes en v?l med Daniel ock. Han kom rakt f?r sent. Inte var det min vilje, det vet jag, och inte salig g?stgivarns heller. Men kappas om honom med lejonen, det f?r en g?ra.
Hon lyfte kjortelf?llen och sn?t sig, torkade d?rp? ?gonen och d?rp? hela det runda, skinande ansiktet. Daggen f?ll ymnigt i gryningen och rann i r?nnilar fram ur morans sl?tkammade, gulgr?a h?r. S?nderslitna dimtussar seglade l?gt och l?ngsamt fram genom dalen, t?tnade kring ekarna och stod som tjock vit r?k kring g?stgivarg?rdens tak. En flock kajor str?ckte fr?n v?ster till ?ster. Kr?korna gr?lade om mask p? f?ltet. Tv? r?dbruna l?ss kr?lade l?ngsamt fram ?ver myllan upp mot klinten, v?nde och kr?po i samma takt utf?r. Det var Brokan och Sk?llan, som gingo f?r plogen. Efter plogen gick Lars, g?stgivarn sj?lv. Anders var ute i l?ngskjuts med h?starna.
Och d?rsom Anders kommer hem i kv?ll, t?nkte moran, s? ska en ha honom att g? efter gumsen. Det t?r vara likare ?n att spilla br?nnvin p? Tr?sken f?r hans konster. Kan pojken g? haren i hasorna s? kan han v?l sl?nga efter gumsen ock. Det ?r, vad han duger till. Ligga p? skytte och spr?nga h?star utmed v?garna. Finge den kvinna s? bleve det v?l f?l i stugan. Men finna kritter, det duger han till. Sk?llan fann han ?nda ned p? pr?sthagen. Om det nu var pr?stens illfundighet att hon kommit s? l?ngt. Ijia mig, s?tt i v?g, k?ring, och sitt inte h?r och fundera.
Hon st?tte staven i mossan, halade och drog. Men h?gra vaden hade somnat och k?ndes som d?dk?tt; den m?ste f?rst gnidas. Och n?r hon nu fick skinnet mellan nyporna kom hon att t?nka p? Stava. Litanian som l?sts i fjorton ?r, l?stes om igen till punkt och pricka.
Inte var det n?got fel p? henne hemmase, och n?r hon fyllt tretton ?r kom hon till pr?sten i Raslinge. D?r var det Guds ord och tuktan. H?gst hade hon varit i l?sningen, h?gst i hela socken, och ?nd? skulle hon bli med barn. Det var det som var s? helvetes f?rargligt. Greven kunde v?l ha sett sig om bland de dumma j?ntor han hade. Men det ?r alltid s? att det liksta ska g? f?rst; skrapet stannar