Mor i Sutre | Page 3

utan st?llde sig t?tt intill mor.
D? spratt hon till och rodnade.
Vad en t?nker tok! ?r detta gudsbetraktelser.
Och hon f?rde fingret till skriften i David Rygelii postilla, l?ste:
"S? s?ger ock Salomo: Den sig upp? sitt hjerta f?rl?ter, han ?r en d?re; men den som g?r med wishet, han skall friad varda."
Vartill Paulus i f?rsta Episteln till de Corinthier, 3 kapit. 19 vers genm?ler:
"Ty denna w?rldens wishet ?r galenskap f?r Gud, efter som skrivet ?r: Han griper de wisa uti deras klokhet."
Det var texten, och nu kom utl?ggningen.
Men luften under l?vvalvet var solljum, skriften sv?rtydd och meningen undersam, ty ord stod mot ord som tv? st?ngande gumsar.
S? att mor hade icke hunnit s?rdeles l?ngt, d? Daniel tillk?nnagav, att en resande h?ll sitt int?g genom s?dra grinden.
Ett st?tligt ekipage fast skamfilat, ?ldrigt, rangligt.
Det ?r Fr?nsagreven, sade Daniel och drog sig n?rmre mor.
D? blir jag sittande, sade gumman.
Ty med greven p? Fr?nsafors hade folket i Sutre ingen samf?rd.
Ekipaget stannade under eken, greven hoppade ur, r?ckte t?mmarna ?t Daniel.
Guds fred, k?ra mor, h?lsade han. F?gnar mig, f?gnar mig --
F?gnar dig s? lagom, t?nkte gumman. F?r den matfriarn r?rde hon inte finger.
Han satte sig bredvid henne. Och d? gumman synbarligen f?rsj?nk allt djupare i andakten gav han henne en l?tt liten klapp p? den fylliga, ?ppelr?da kinden.
Var har k?ra mor sina tankar?
Det ska jag s?ga, svarade gumman och log. Jag sitter och undrar om jag ska r?knas till de visa eller till de d?raktiga. Efter Skriftens ord.
Vartill greven genm?lte:
F?rvisso, f?rvisso, k?ra mor. Men mig undras, hur det st?r till i k?ket? Jag rastar h?r en kvart eller s? och skulle g?rna taga mig n?got till livs.
F?rvisso, f?rvisso, h?rmade mor i Sutre. Om greven betalar, vad han ?r skyldig sen sist.
Greven slog p? tomma fickan och fann att samtalet borde v?ndas ?t annat h?ll. Blicken for snabbt ?ver husv?ggen, kikade f?rstulet in i k?ksf?nstret, f?rdjupade sig i vagnslidrets m?rker, kl?ttrade upp i den kala ektoppen, som obehagligt p?minde om ris och aga, sl?ppte sitt tag och f?ll rakt ned p? Daniels oskyldiga huvud.
Den pilten, sade greven str?ckte ut sin ringbeprydda hand, den pilten skulle passa mig f?rtr?ffligt. Jag beh?ver en dr?ngpojke som ?r kvick och h?ndig. Hundra riksdaler bjudet, st?djan or?knad.
Inte f?r tusen, sade mor i Sutre.
Hundratjugo, f?reslog greven.
Inte f?r hundra tusen, sade gumman.
D? ?r k?ra mor d?raktig, sade greven, sprang upp och gjorde sig redo att fara. Men n?r han stod med foten p? steget, v?nde han sig pl?tsligt om mot gumman, grinade som en solvarg, de svarta ?gonbrynen h?gt uppdragna i pannan, n?san smal och bl?vit som p? en d?dssjuk, t?nderna l?nga och bl?nkande som p? en d?dskalle.
Eller tror k?ra mor att pilten i min tj?nst skulle taga skada till sin sj?l? Ack, d?rskap, d?rskap!
S?g inte det, mumlade gumman, som visste ett och annat om Fr?nsagrevens v?gar.
Men greven fortfor:
F?r visso tar han skada till sin sj?l, var helst han vankar. Men se blott till att pilten f?r valuta f?r f?rlusten. Jag kunde l?ra honom ett och annat.
Och l?ggande sin hand mjukt p? gossens huvud sade han:
N?r du f?r din egen vilje, gosse --
D? reste sig mor i Sutre och postillan st?ngdes med en sm?ll. S? liten orsaken var hade likv?l sinnet runnit p? henne och ansiktet flammade av vrede.
Min vilje ?r hans vilje, och det t?r den f?rbli s? l?nge jag har ?gona ovan jord.
Greven kastade sig p? s?tets fl?ckiga, trasiga dyna, tog t?mmar och piska och saluterade mor i Sutre.
Och alltj?mt grinande som en solvarg men len och mild i r?sten uppmanade han henne, s?gande:
Bed d? Gud, k?ra mor, att han f?rl?nar er en god vilje. En klok och listig och f?rslagen vilje. En riktigt satans slug och underfundig vilje. Ty det gagnar pilten f?ga att k?ra mor har ett det ?mmaste hj?rta --
-- om hon eljest ?r dum som ett f?, fortsatte gumman och skrattade. Och hon tillade:
Ja, f?rlita p? det, greven, att g?ller det barnen ?r jag listig som fanen.
Greven saluterade ?nnu en g?ng p? det artigaste.
Sade:
D? blir det en gloire och triumf f?r k?ra mor, den dag hennes klokhet pr?vas.
Fr?nsaekipaget rullade ?stad, st?tligt fast skamfilat, ?ldrigt och rangligt.
D?r for han, sade Daniel.
Och mor i Sutre sade:
Jag v?nne han aldrig hade kommit. Guds ord ?r kr?ngligt i sig utan att hin beh?ver v?nda det bakfram.

Mor i Sutre ville veta tv? ting. Hon ville veta, vad barn ska vara bra f?r; och hon ville veta, vart den r?de gumsen tagit v?gen. Hon ville veta en ting till, men den saken h?ll hon tyst med. Den skulle utforskas p? st?llet och med egna ?gon. Till den ?ndan tog moran sin enek?pp med svarvad krycka -- en g?va av Tr?sken -- och begav sig leden uppf?re. Sp?ren voro synliga nog i det d?vna, r?dbruna n?verrasket och l?ngre upp tecknade de sig ?nnu tydligare i frosten. S? hon beh?vde inte tveka om v?gen.
Det var inte likt