Modern | Page 8

nog med att kunna det främmande språket,
man skall också kunna sitt eget.»
Hon smålog.
»Tror du icke jag kan det?»
»Åhjo, såder hjelpligt, till husbehof. Du talar så grammatikaliskt
korrekt att det riktigt är rörande--du näns aldrig ens säga inte, utan
säger alltid icke--men allt det der är inte nog. Det är något som heter
stil...»
»Hvad jag inte har kan jag arbeta mig till.»
Han gjorde en axelryckning.
»Ja, du har åtminstone energi», sade han, men i sjelfva tonen låg der ett
undertryckt tvifvel.
»Jag har också haft bruk för den i mitt lif», svarade hon.
»Skada att du inte haft något af den varan till öfvers åt mig.»
»Du har kanske aldrig behöft den. Så vet du inte om den kanske fins
ändå.»
»Jag behöfde den för att kunna göra något duktigt och slå igenom.»
»Den kommer.»
»Jag vet inte. Ibland tror jag det sjelf; ibland inte. Ibland tycker jag det
käns som skulle den komma, ifall lifvet en gång satte mig knifven för
strupen och tvang mig att spänna alla nerver an. Men ibland förefaller
det mig som om det inte skulle nytta. Jag skulle inte anse det mödan

värdt, jag skulle böja hufvudet tillbaka med ett smil--och sjunka.»
»Menar du att du icke kan arbeta?»
Hennes ton var sträf och hård af bemödandet att maskera den ångest,
som smög sig öfver henne vid hans ord.
»Ja», sade han.
»Vänta bara. Låt bara lifvet gripa riktigt hårdt tag i dig.»
Han smålog åt den ifver med hvilken hon försökte öfvertyga
honom--och sig sjelf.
»Jag fruktar att lifvet inte kan gripa tag i mig. Jag är lam invärtes. Jag
känner aldrig någonting--aldrig någonting.»
Hon såg på honom med sina allvarliga ögon; och i dessa ögon med
deras grundton af samlad lifsintensitet kom der nu också ett annat
uttryck till. Den klang så ödslig och förtviflad, denna bekännelse
framsagd i en lätt och skenbart sorglös ton. Det klämde henne för
bröstet--denna unga menniska, som sade sig vara förlamad invärtes, var
blott 25 år och han var hennes son.
»Jag ville hellre lida», fortfor han; »hellre hvad helst, bara jag verkligen
kunde känna något.»
Det blef ett ögonblicks tystnad. Hon satt och plockade bland papperen i
sin skrifbordslåda och han följde i början rent mekaniskt hennes
förehafvande med ögonen. Men till sist greps han af ett oemotståndligt
intresse för dessa papperslappar. Han böjde sig fram med det vänliga
uttryck som hans ansigte ibland kunde få, tog pröfvande en af lapparne
mellan sina fingrar och såg upp på henne med ett leende.
»Får jag lof att titta?»
Hon blef så glad för detta närmande och för detta vackra uttryck i hans
ansigte, som hon aldrig förr sett. Det kostade henne en förfärlig
ansträngning att öfvervinna sin lust att stryka med sin hand öfver hans

svarta kortklippta hår, men hon hade en instinktlik känsla af att detta
åter skulle mana fram hans skygghet.
»Du är nyfiken?» sade hon blott.
»Jag kan inte se minsta papperslapp utan att det riktigt kliar mig i
fingrarne. Jag har alltid en förnimmelse, som om den måste innehålla
något intressant.»
»Här blir du allt kuggad. Det är bara gamla räkningar och skräp.»
»Har du ingenting som duger då?»
»Hvad skulle det vara?»
»Något matnyttigt för en hungrig författar-nyfikenhet--gamla bref och
anteckningar och sådant.»
»Jo, hela luntor.»
»Låt mig få fatt i dem?»
»I kväll? De ligga i kofferten ännu. Jag har ju inte packat upp.»
Han smålog.
»Hör--der sade du 'inte' för första gång. Det är tacksamt att vara din
lärare.»
»Det sade din far också.»
»När?»
»När han läste hvad jag skrifvit.»
»Så-å. Hvad skref du då? Tankar? Stämningar?»
Det låg en uddfin satir öfver det sätt på hvilket han uttalade de sista
orden. Hon märkte det och log.

»Nej. Jag är inte en vanlig sentimental liten småstadsfröken. Mina
anteckningar äro inga utgjutelser; de likna mest en målares raskt
utkastade skizzer. Abstrakta funderingar ligga inte för mig. Men jag
kom ju i beröring med en massa menniskor i olika land och det plågade
mig att sjelfva rikedomen af stoff skulle göra det omöjligt för mig att
kvarhålla allt i minnet.»
Han nickade ifrigt bifall till denna uppfattning.
»Ja, det är just det», sade han. »Man upplefver så mycket och det mesta
går förloradt.»
»Ja. Och när jag var ensam var det mig ett slags sällskap att skrifva.
Det var som att samtala med någon, som icke var närvarande...»
Hon teg ett ögonblick och såg hastigt och skyggt upp på sonen, men
han märkte icke att hon här gjorde ett afbrott i sin tankegång.
»Jag har ett utveckladt språksinne», fortfor hon, »och det är mig ett
nöje att få leka med satser och ordvändningar, som ett barn leker med
ett stycke mjuk lera; det kan formas till allting, knådas ihop igen och
formas på nytt.»
»Aha--då är det efter