Modern | Page 9

dig jag ärft mitt sinne för stil och form.»
»Prat! Det jag skref var bara bagateller, små raderingar--penselsudd.
Det kostade mig ju ingen ansträngning att låta pennan löpa--jag hade ju
god öfning.»
»Hur så?»
»Jag skref alltid för din far.»
»Skref för honom?»
»Ja.»
»Hvad då?»

»Bref. Allting.»
»Kunde han ha så mycket att skrifva?»
»Ja. Egentligen borde han ha blifvit vetenskapsman--lärd--professor.»
Han drog på munnen åt det sista ordet.
»Professor?» upprepade han med en ton af missaktning--Perukstock?--
tycker du det är det högsta?»
Hon svarade icke utan fortsatte.
»Hans ställning som egare af ett anatomiskt museum var icke något
som passade för hans personlighet, derför sökte han gerna bort från allt
det som band honom till ett lägre trappsteg än det, till hvilket han hörde.
Hans beläsenhet, hans beresthet och hans otroliga förmåga att vinna
menniskor gjorde att han hade många vänner--framstående män--och
han korresponderade gerna.»
»Nå! Det stämmer med den föreställning jag gjort mig om honom.»
Det låg en nyans af vanvördnad i sonens ton. Hon såg på honom som
om hon icke rätt förstått hvad han menade. Så fortsatte hon:
»Men att vara fängslad en timme vid skrifbordet skulle ha gjort honom
tokig. Det var omöjligt för hans kvicksilfvernatur att vara stilla. Han
måste byta plats, vara fri öfver sina armar som öfver sina tankar.»
»I den punkten förstår jag honom!» sade sonen med öfvertygelse.»
»Derför blef jag hans sekreterare och deraf har jag också mina
språkkunskaper. Han talade främmande språk med lätthet, men hade
aldrig tålamod att lära sig skrifva dem korrekt. Det måste jag.»
»Och han borde ha blifvit vetenskapsman--lärd--per--professor!»
citerade sonen med ett vanvördigt litet skratt.
Nu förstod hon hvad han menade.

»I sitt fack--naturvetenskapen», svarade hon med skärpa. »Som
entomolog var han både känd och erkänd.»
Hon slöt läpparne hårdt och samtalet var afklippt.
Det blef en lång paus och William började se brydd ut.
»Vill du inte också bli min sekreterare?» sade han och strök sakta med
sin hand öfver hennes, som hvilade på bordet.
Hon såg upp. Detta var första gången något likt en smekning funnit väg
mellan dem. Hans sätt att afbedja var så klumpigt intagande och så
rörande tafatt; hon blef alldeles afväpnad.
»När mamma berättar för barnet får barnet icke vara elakt», sade hon
blott och hennes röst blef mjuk som ett adagio på en violoncell.
»Icke?» härmade han för att visa att han vågade skämta ännu. »Allra
minst mot sagoprinsen», tillade han sakta med en blandning af vekhet
och ironi, men med öfvervägande vekhet.--
Modern tyckte sig aldrig ha varit sin son så nära som nu. Hon hade en
känsla af att hon fått blicka innanför det hårda, kantiga skalet, dit han
aldrig lät ett främmande öga tränga in, derför att han der gömde det
finaste i sitt väsen, det som var för godt att ses af den profana mängden.
Och när hon den aftonen gått till sängs somnade hon i en gladare
stämning än hon känt på mycket lång tid.
De två följande aftnarne väntade hon honom förgäfves.
Hon bråkade sitt hufvud med tusen antaganden, hon undrade om han
kunde ha blifvit sårad af den lilla tillrättavisningen; hon grubblade och
våndades. Söka upp honom ville hon icke; hon visste att hvarje
närmande från hennes sida kunde framkalla en ovänlighet från hans.
Det var tredje kvällen just vid den tiden då han brukade komma. Hon
gick fram och tillbaka i salongen, räknande kvart efter kvart. Det
föreföll henne som om hänglampan höll på att slockna, som om

tystnaden var förebud till en evig natt med tomhet och glömska. Hon
måste se upp på väfnadernas och broderiernas brokiga mönster för att
öfvertyga sig om, att ljusskenet icke tynade af. Nej, det var hennes egen
döda, tunga sinnesstämning som lade sig öfver hörselns och synens
nerver.
Alltså, icke heller i kväll skulle han komma.
Hon kastade sig framstupa på en ottoman och borrade ansigtet in mot
dess mjuka stoppning, medan hon tryckte knutna händerna mot sin
panna. Hon snyftade icke, det var jemmerskrän, vilda rytanden af
smärta som hon kväfde i kuddarne.
På hennes obändiga natur med dess intensitet i alla känslor verkade
denna vildhet i utbrottet som en lisa.
Det ringde på klockan der nere. Hon satte sig hastigt upp och lyssnade.
Kunde det vara han som ringde. Men han hade ju nyckel till entréen.
Det låg veck mellan ögonbrynen och den sträfva luggen stod
uppstruken från pannan. Det var som hade de skarpa ögonen och den
halföppna munnen gjort gemensam sak med hörseln för att uppfånga
minsta ljud.
Så sprang hon hastigt fram till spegeln och ordnade sitt hår. Der hördes
steg från trappan.
Ett ögonblick derefter knackade det på dörren.
»Stig in!»
»Ursäkta!... Mitt namn är Hedström», sade en lågmäld röst, som i
sjelfva sin klang hade något af välvilja och undfallenhet.
Fru Zimmermann såg på den nykomne, en