Modern | Page 7

väl Karl Hedströms röst. Men han kastade i alla fall en
igenkännande nick åt sidan.
»Ämnar du gå hela den långa vägen?»
»Ja, det är skönt att få röra benen. Det går så lätt att tänka, när man
marscherar.»
»Det är längesedan man såg dig.»
»Ja, jag skulle ju försöka göra någon nytta; och så har jag kommit i
vana att gå till min mor hvar kväll, när jag inte är på teatern. Hon har
sådana präktiga stolar--det är en sådan hvila att sitta i dem. Jag önskar
jag hade ett par af dem hemma hos mig.»

»Är det bara för stolarnes skull du går dit?» sade Hedström leende.
»Jag vet inte. Någonstans ska' man ju gå, när man blir trött af sina egna
fyra väggar och nu är detta det nyaste. För resten får man lätt vanor ifall
man inte aktar sig. Jag skall se till att bryta af det här.»
»Hvarför det?»
»Jo, det är inte nyttigt med vanor. För resten märker jag att hon lägger
an på mig--fint gör hon det, förstås, men det undgår mig inte. Hon
yrkar alltid på att jag skall känna mig fullkomligt fri och inte komma
utan när jag har lust, men jag känner det ändå som ett slags anspråk och
den känslan måste jag afskudda mig.»
»Såå? Hvad tycker du för resten om henne?»
»Bra. Hon är en originell företeelse och hon intresserar mig. Har du
aldrig sett henne?»
»Jag såg en skymt af henne vid bangården--du mins...»
»Hon är lustig. Det är någonting af urmenniska hos henne, någonting
kraftigt och bastant. När hon rör sina armar är man alltid rädd att
kläderna ska' spricka. Om jag vore bildhuggare skulle hon få stå som
modell för mig--till en barbardrottning... Och så är der något så helt och
samladt i hennes själslif, något som tycks höra hemma i en annan tid än
vår. Hon grubblar aldrig, plockar aldrig sönder något, är aldrig osäker
och villrådig. Detta är detta för henne. Förr var hennes man
medelpunkten i universum, nu fruktar jag att det blir jag. Hon kan inte
dela sina känslor, hon skänker det alltsammans åt en. För öfrigt är hon
en menniska med ett ytterst modernt och frigjordt tankelif; och det
drager mig till henne. Hon har sett mycket och erfarit mycket--man kan
tala med henne om allt. Och trots sin barbarkvinne-natur har hon något
af detta känsligt fina, som gör att minsta skiftning i ens stämning genast
uppfattas. Ja. Och så är hon något af ett stort oreflekteradt barn; jag har
hört henne skratta ett par gånger och det var något så frigörande och
förfriskande. Hon skrattar så hjertegodt och grundligt som hade hon en
stor, djup fond af lifsglädje inombords. Men när hon blir allvarsam är

det som om hela verlden vore svart och död för hennes ögon. Hon är så
olik dig och mig och alla de andre: hon har en sådan afundsvärd
omedelbarhet.»
»Hvilken lofsång!» skrattade Hedström vid tanken på deras samtal i
Centralstationens vestibul. »Hon är således ingenting af allt det der,
som du var så rädd för?»
»Jo, det är inte så utan ändå--i vissa fall. Det oregelbundna,
kringflackande lifvet har satt sitt märke i henne. Man tycker sig se
museiförestånderskan ibland--i något ofint som plågar mig. Hon som är
så elegant och ser så distinguerad ut på gatan eller bland främlingar,
hon kan inte låta bli att gå slarfvig i sitt hem. Hon, som förstår att ordna
allting så stilfullt och dekorativt, låter dam ligga i vrårna och har dam
på sina kläder. Hon kan vara ovårdad, rufsig, trasig till och med. Hon
har försökt öfvervinna det der sedan hon märkt, hur jag plågas af det;
jag ser hur hon strider emot det--men det är våld på sina vanor och på
sin natur. Och så--tänk dig!--så har hon ändå de mest vårdade händer,
jag någonsin sett; stora, vackra händer, som man inbillar sig kunde höra
till en antik kolossal-staty, men som ha styrka nog att föra en
smedslägga. Sådan är hon.»
»Jag skulle gerna vilja göra hennes bekantskap.»
»Du kan ju följa med mig nu.»
»Tack. I kväll har jag inte tid. Jag ska' ner i tryckeriet.»
»Nå så en annan kväll då. Gå bara dit upp och fråga efter mig.»
»Ja, det ska' jag göra. Adjö med dig så länge.»
»Adjö.»
När Wille en stund derefter steg in hos sin mor fann han henne sittande
vid skrifbordet i salongen.
»Det tycks icke gå att få några elever i språk», sade hon och såg upp

medan hon stödde händerna mot den öppna skrifbordslådan, der hon
vändt upp och ned bland papperen. »Jag är för okänd och det fins för
många, som ge lektioner. Men rysk literatur lär ju vara på modet här
liksom i Paris. Jag skall se till att få öfversättningsarbete.»
»Det går inte. Det är inte