Modern | Page 6

Så tog hon en stickstrumpa och slog sig ner vid bordet.
»Att du aldrig skickat mig dina noveller», sade hon småleende.
»Hvad skulle det tjena till. De handla endast om sådant som är dig
främmande: svenskt småstads-universitetslif. Du har lefvat derute, i den
stora fria verlden, och jag har setat fast i förhållanden, der allt lagt an
på att förkrympa. Här måste man antingen stanna i växten eller
förklaras fågelfri. Det kan du inte förstå.»
»Jag har läst novellerna.»
»När skulle du ha fått tid till det?»
Det låg i tonen nästan en beskyllning för osanning, men hon låtsade

icke om det.
»I natt», svarade hon blott. Och så tystnade de båda för en stund.
»Egentligen är det underligt att jag har mera minne af pappa än af dig»,
sade han till sist.
»Nej, det är inte underligt. Alla barn afgudade honom. Han hade lika
lätt att vinna små som stora.»
»Jag var för outvecklad när jag sist såg honom för att kunna bilda mig
något omdöme, men jag kan nu förstå, att han måste ha varit en väl
skolad sällskapskarl.»
»Han var mer än det; han var en djup och fin natur. Den som en gång
fäst sig vid honom kunde aldrig slita sig lös.»
»Du idealiserar. Nu--efteråt.»
Hon ryckte till som om hans ord stuckit henne och de bruna ögonen
gåfvo honom en blixtsnabb förebråelse, stolt och tillbakavisande.
Han rodnade lätt.
»Det gör man alltid», sade han urskuldande. »Och för öfrigt förstå
kvinnor aldrig att bedöma män. De kunna inte se dem opartiskt.»
»Jag ger mig icke heller ut för att se honom opartiskt», svarade hon i
det hon såg upp. »Dertill var han mig för kär.»
Det blef åter en paus.
»Jag undrar, om du gör dig några illusioner beträffande mig», sade
sonen plötsligt och som det tycktes helt omotiveradt. »För det skall du
inte! Jag kan inte hålla af någon. Inte af dig och inte af någon annan.
Jag har naturligtvis också en gång haft det der sentimentala
begäret--som aldrig kan fyllas, derför att en menniska är och förblir
ensam, om hon så lefde i all evighet. Det var en illusion, det som allt
annat--något som stannat en i blodet från föregående naivare

generationer--men det är för mig en öfvervunnen ståndpunkt. Jag är en
alltför aktgifvande natur och ser för tydligt det hemliga maskineriet i
menniskorna. Jag är, som de fleste af den generation jag tillhör, en
öfver-reflekterad själsanatom, jag plockar bevekelsegrunderna till alla
handlingar i sär och undersöker deras beståndsdelar; det gör mig kall.
Jag kan inte se på dig med andra ögon derför att du är min mor. För
mig är du bara en menniska som andra, ett kompliceradt själsmaskineri,
som jag studerar med samma nyfikna författar-intresse, hvarmed jag
studerar andra. Jag kan inte ge dig hvarken vördnad eller andra sonliga
känslor--helt enkelt derför att jag ingenting i den vägen har att ge. Och
till att spela komedi håller jag mig för god.»
»Du är icke skyldig mig något. Jag vill icke hafva mera än jag kan
vinna.»
»Vinna? Jag är inte värd att vinna. Jag är ihålig. Jag är tom. Jag är helt
annorlunda än du tänker. Ju närmare du lär känna mig, dess mindre
tycker du om mig.»
»Då gå vi hvar åt sitt håll. Det är allt.»
Hon smålog och räckte honom sin hand. Han såg på henne med
öfverraskning och så gaf han henne handslaget som till en
öfverenskommelse.
»Nu idealiserar du också mig», sade han skämtsamt. »Ni kvinnor
idealisera oss alltid.»
»Kanske är det vår natur--och den skall man ju följa! Eller kanske
behöfs det.» Hon sade det i skälmaktig ton i det hon böjde sig ned öfver
sitt arbete. Men något af leendet stannade kvar öfver ansigtet, som ett
dröjande solsken.
Sonen satt och såg på henne. Denna främmande kvinna, som var hans
mor, hade gjort ett underligt intryck, som han icke kunde värja sig för.
Han greps af ett häftigt begär att lära känna henne till botten: hennes
tankar, hennes väsen, de hemliga skrymslena i hennes förflutna--hennes
karaktär.

Det förekom honom, som egde denna kvinna just det, som han alltid
saknat: jemvigten mellan att vilja och att kunna.
»Du verkar som ett medeltidsporträtt af en verklig mästare», sade han
sakta, med ett helt annat uttryck i rösten än det vanliga. »Du kan bli
gammal och trasig, men aldrig banal.»

ANDRA KAPITLET.
Det duggade smått och i gasljuset glänste de våta bladen på buskar och
träd, gulnande blad, vissnande, dödsdömda.
Snedt öfver Kungsträdgården förbi Molins fontän kom William
Zimmermann gående med händerna i öfverrocksfickorna och käppen
under armen.
»Hvart ska' du styra i väg, om du får rå dig sjelf?» sade en röst bakom
honom och en hand stacks under hans arm.
»Åt katrinahållet.»
Han behöfde icke vända sig om för att veta hvem det var, dertill kände
han för