öre! Vore min mamma inte så stilig skulle jag vigga af henne
sjelf.»
»Hon ser ut som en spanjorska.»
»Jaha, och du ser ut som en--» han kunde icke finna rätta ordet i hast.
Den andre reste sig upp.
»Fundera på saken så länge tills vi råkas. Jag viker bord i foyern.»
De två nickade åt hvarandra och gästen försvann.--
Följande kväll vid åttatiden gick Wille Zimmermann öfver en liten illa
stenlagd gård, steg upp för en stentrappa och ringde på hos sin mor.
Mulattskan öppnade.
»Frun är deruppe», sade hon på sin brutna svenska i det hon sträckte sig
in och tog en lampa på köksbordet. »Jag vill gå före och visa vägen.»
Wille följde efter henne med en känsla af tvång och obehag. Han skulle
helst velat ha en anledning att vända om.
Mulattskan slog upp dörren till ett upplyst rum och lunkade sedan med
sina mjuka klumpiga steg nedför trappan igen, till sina egna regioner.
Fru Zimmermann stod och ordnade ett draperi vid ena fönstret. När
sonen kom, lade hon ifrån sig hammare och spik.
»Jag har icke i ordning ännu», sade hon och räckte honom sin hand,
»men jag har en förnimmelse af att jag kommer att trifvas här. Jag har
farit som på dagsverke mellan möbelhandlare, trädgårdsmästare och allt
slags folk. Hur tror du här blir?»
Med en oskön men kraftig rörelse stödde hon ena handen mot höften
medan hon med den andra gjorde en åtbörd utåt rummet.
»Bra.»
Han såg sig omkring med lindrigt förvånad uppsyn. Han hade
synbarligen väntat sig något helt annorlunda.
Det var ett underligt, gammaldags rum med tre hvälfda fönster vettande
åt två håll, och med mörka träpanelningar hela väggen utefter i stället
för tapeter.
»Han, som rår om huset är troligen ett original», sade modern. Det
märks på allting att han icke vill ha det som andra menniskor och det
tycker jag om honom för. De här nakna, kalla väggarne kunde jag
emellertid icke hafva och icke heller fönstren utan minsta draperi för,
fast det är vackert med den der glasmosaiken i nedersta rutorna. Derför
har jag gjort så här. Det ser ju riktigt orientaliskt ut. Hela min samling
af tyger, kuddar och mattor har kommit mig till god nytta. Just här gör
den verkan.»
»Jaha. Men hur kan det vara, att ett sådant hus hyres ut?»
»Menniskan har gifvit sig åstad på en liten rundresa i Afrika. Det tyder
också på en viss originalitet.»
»Och allt det här har du fört med dig?»
»Ja visst. Det är ju lätt att packa. Din far var kännare i fråga om
väfnader och sådant; han kunde aldrig låta bli att köpa, när han träffade
på något riktigt rart. Och så var det som att föra ett hem med sig i
kappsäcken, sade han.»
Sonens blick strök smekande öfver de tjocka mattorna, öfver de
smakfullt ordnade tyger, som nästan dolde väggarne, öfver
bladväxtgrupperna i hörnen och öfver de på ringar löpande draperierna
från fönstren.
»Att man kan träffa på ett sådant krypin i vårt kälkborgerliga
Stockholm!» utbrast han. »Jag står och inbillar mig att jag är i
Konstantinopel.»
»Nej, det är Stockholm. Se!»
Hon lyfte upp draperiet från ena fönstret och pekade utåt.
Från husets dominerande höjd kunde man se ned öfver Norrström och
öfver staden på andra sidan. Den sträckte ut sig dernere vid och jemn,
halft i fågelperspektiv; och i det mörka, blanka vattnet speglade sig
dess glittrande ljus. Ur de jemna raderna af gaslyktor lyste de elektriska
glödlamporna på Skeppsbron med blåaktigt sken--stora, gnistrande
briljanter i ett jättehalsband.
Till denna ensamma stadsdel, detta öfver klippan hängande hus trängde
intet ljud från den rörliga verlden der nere; kvällen stod mörk och tyst,
utan måne eller stjernor, men med en storstads hundratal af blinkande
ögon, kalla och hjertlösa.
Han såg ett ögonblick dit ner, men så vände han sig sakta om och fäste
ögonen på sin mor. Hon stod orörlig som en staty, med armen upplyft
för att hålla draperiet till sidan, och stirrade ut öfver staden. Han tyckte
sig aldrig ha sett något så allvarligt som detta ansigte, hvars konturer
kommo fram med en egendomlig skärpa i ljusskenet inifrån rummet.
Hon var klädd i en sorgdrägt af medeltidssnitt, sliten i sömmarne och
nästan trasig. Men den tog sig godt ut, trots vårdslösheten. Denna figur
tycktes kunna bära upp allting.
»Det är en ensamhet här, så djup att jag tycker hela huset skulle kunna
glömmas bort som ett strandadt skeppsvrak, långt borta ifrån
menniskor», sade hon i det de båda trädde tillbaka och hon lät draperiet
falla ned. Hennes röst var djup och fyllig, en altröst med nästan manlig
timbre.
Hon gick fram till bordet i rummets midt, der en stor elegant
hänglampa från taket kastade sitt ljus nedåt. Hon började samla ihop de
tyglappar och bandstumpar, som hon strött omkring sig under arbetet.
Continue reading on your phone by scaning this QR Code
Tip: The current page has been bookmarked automatically. If you wish to continue reading later, just open the
Dertz Homepage, and click on the 'continue reading' link at the bottom of the page.