Modern | Page 4

gör du då?
»Jag lefver.»
»Ingenting annat?»
»Är det inte nog?--För resten skrifver jag också på en roman--ibland.»
»Och din ekonomi?»
»Skall jag aldrig blanda samman med din. Och jag sköter den sjelf.»
Hon hade hela tiden synts oberörd af hans ohöflighet; först vid de sista
orden skyggade hon till.
»Är det något jag kan hjelpa dig med?» sade han och reste sig.
»Nej tack.»
»Då kanske du tillåter att jag går hem till mitt.»
»Ja, gör det. Jag skall söka efter en bostad åt mig; sedan tittar jag väl
upp till dig.»

»Men före teaterdags.»
»Ja.»
»Jag är teaterrecensent och det är premièr i qväll.»
»Jag skall komma innan.»
Han bugade sig stelt och gick.
Då han var gången drog modern ett djupt andetag, som efter en
öfverstånden smärta. Men der syntes icke spår af rörelsen i hennes
beherrskade ansigte. Hon såg honom gå öfver torget och hon böjde sig
fram för att kunna följa honom med ögonen tills han vek om hörnet.
Sent på eftermiddagen knackade hon på hans dörr. Han satt i en hvilstol
och läste, då hon kom in; reste sig och bjöd henne plats, men hon
afslog.
»Jag har brådt», sade hon i affärston. »Jag kom endast hit för att säga
dig, att jag funnit just hvad jag sökte: en bostad högt uppe på Söder,
billig, delvis möblerad och med fri utsigt. Det är för resten ett helt hus,
smalt och med två våningar. Der är fem rum, och de två på nedra botten
ämnar jag hyra ut. Nu skall jag gå på ett annonskontor och annonsera
efter språklektioner. Det kan väl inte vara så svårt att få något arbete.»
»Få se», svarade han i skeptisk ton. »Men om det inte skulle lyckas är
ju ingen olycka skedd.»
»Nej. I nödfall kunde jag väl lefva af min lifränta, men jag är alltför
van vid arbete för att kunna trifvas utan.»
Medan hon talade bläddrade hon i en annotationsbok, tog fram ett
visitkort och lade det på bordet.
»Detta är min nya adress. Jag flyttar genast från hotellet; jag får se till
att anskaffa de möbler som fattas och mera dylikt. I kväll får jag bara
stök och hela dagen i morgon; men vill du dricka thé hos mig i morgon
afton klockan 8?»

»Tack.»
Modern sade ingenting mer. Hon såg sig omkring i rummet med en
uppmärksamt granskande blick. Der var vissa ansatser till elegans och
komfort--nog för att röja egarens smak.
»Du behöfver nya gardiner», anmärkte hon torrt i det hon ordnade
några lösa papper i sin annotationsbok. Derpå tog hon sina handskar
och aflägsnade sig med en flyktig afskedsnick.
Han stod och såg efter henne medan hon med sin spänstiga, fasta gång
gick mot dörren. Så satte han sig bekvämt tillrätta i stolen och återtog
läsningen af Zolas L'Oeuvre.
I detsamma knackade det på dörren och en ung man kom in med en fart
som nära störtat honom på näsan mot golfmattan.
»Du! Hvad var de för en? Henne jag mötte i trappan?» började han med
en diskret hviskning. »Chic! Pariserhållning--och pariserfötter.»
»Pariserskodon, menar du», svarade värden och såg på nykomlingen
med ungefär samma uppmärksamhet som man egnar sina flugor. »Jo,
det var min mor.»
»Din mor?» utropade den andre flat, i det han vände sig mot dörren
som om han tvärt igenom den kunnat se henne aflägsna sig.
»Men du ljuger väl som vanligt», tillade han tviflande.
»Der ligger hennes kort.»--Värden begagnade sig af tillfället att läsa
några rader i boken medan den andre betraktade kortet.
»Nej, det går inte i mig. Det är naturligtvis skoj.» Han lade hufvudet
afvaktande på sned, likt en intresserad hundvalp som lyssnar efter
råttor.
Värden läste ogeneradt vidare i boken.
»Hon såg alldeles för ung ut.»

»Jaha», bet han till i det han med en rörelse af otålighet lade boken
ifrån sig, »hon var sjutton år när hon fick mig och nu är hon 42--kan du
räkna ut det?»
»Men...--du har ju aldrig nämt att du hade någon mor.»
»Jag ber om förlåtelse! Men intelligenta menniskor emellan brukar det
vara öfverflödigt. Som du vet inträffar det en gång hvar jubelfest att en
ung man har en mor.--Jag tror, du kan ta saken med sinnesro.»
»He! Ja men--du har aldrig talat om hvar hon fans.»
»Nej, för jag skulle väl sitta i Grands grop och afhandla mina
familjeangelägenheter.»
»Hon såg stilig ut», anmärkte den yngre af de två, eftertänksamt.
»Europas luft brukar föra det med sig.»
»Jag skulle nästan tro det.» Den nyanlände kråmade sig med sjelfkänsla,
vek omsorgsfullt upp sin öfverrock och satte sig på chäslongen.
»Ja, men man skulle nästan inte tro det, när man ser hur spårlöst ditt
sexveckors uppehåll i Paris gått förbi.»
»Es ist die alte Geschichte: räfven och rönnbären.--Men kan du vigga
mig en tia ska' jag se till att ursäkta dig.»
»Inte ett