Modern | Page 3

när
hon var sexton år gifte hon sig med medicinaren. Den gamle var trött af
kringflackandet och lät de unge fara vidare med anatomi-lådan. Sjelf

slog han sig ner på en villa vid Helsingborg och lefde i ro på sin del af
inkomsterna. För bekvämlighetens skull antog medicinaren--som
kanske bara hette Pettersson förut--det stolta namnet Zimmermann; och
det är visst för resten det enda, som Ville fått ärfva af hela
herrligheten.»
»Är han död?»
»Han? Begge äro döda. Både nummer ett och nummer två. Detta var
ettans dotter, tvåans enka och treans mor. Hon följde alltid med sin man,
men sonen lemnades hos den gamle i Helsingborg för att inte hans
uppfostran skulle bli alltför brokig. Derför känner han inte sin mor
vidare och fadern var han inte heller vidare bekant med.--Nu är muséet
såldt och enkan ämnar bosätta sig här för att passa på sin Willy, som
har dåligt att brås på. Salig tvåan var visst en lättsinnig man; i alla
händelser gjorde han af med allt hvad pengar han kunde komma åt; der
lär inte vara mycket öfver.--Puh! Begriper du nu?»
»Ja.»
»Gudskelof! Då kan jag anse mig ha gjort ett godt arbete på
morgonkvisten--och så ska' du få bjuda på frukost.»--
Uppe i hotellet hade mor och son fått allt bagage ordnadt och befunno
sig nu på tu man hand i det kalla rummet, der en nytänd brasa
motvilligt sjöd i ugnen.
Båda tycktes vara i förlägenhet för hvad som borde sägas.
Hon stod vid fönstret, stirrande ut på torget; han satt borta i rummet och
betraktade henne med sammanknipna ögon och en ironisk min, som
tycktes säga: detta är en familjetafla. Hos ingendera märktes spår af
något slags varmare känslor. Han var tvärtom afgjordt fiendtligt stämd.
Han såg henne stå der mot den ljusa fönsterluften som huggen i
ebenholtz och hufvudet reste sig så fast från hennes axlar, som om det
aldrig kunde böjas.
Till sist vände hon sig om och såg på honom.

»Vi äro främmande för hvarandra.»
»Ja.»
Han satt och gungade upp och ned med foten, medan han betraktade
henne med samma ironiska min.
»Det har varit mitt fel», fortsatte hon med sin lugna, tydliga röst, som
talade en alltför korrekt högsvenska.
»För Guds skull låt oss slippa en uppgörelse!» afbröt han nervöst. »Ord
som fel och pligt äro nu en gång för alla bannlysta ur min tankegång.
Hvar och en måste handla efter sin natur. Så gör jag och för mig är det
inte det minsta besynnerligt i att andra göra så med.»
»Jag gick så helt upp i min känsla för din far, att der ingenting blef
öfver åt dig.»
»Det skulle du göra, när det var det för dig naturliga.»
»Känner du motvilja för mig?»
»Nej, Gu'bevars!--Men denna diskussion kan inte leda till annat än att
plåga oss båda. Låt oss tala om annat. Hur har du haft det på resan?»
»Tack; bra.»
»Tänker du bosätta dig här?»
»För någon tid åtminstone.»
Der uppstod en paus.
»Du har aldrig skrifvit till mig under de sista åren.»
»Nej. Hvad skulle det tjena till att skrifva. Man förblir ändå främmande
för hvarandras lif.»
»Ja. Men vi skola icke vara det längre. Jag har mycket att taga igen.»

»Det låter som om du talade om någon slags försummad pligt. Efter vi
kommit in på ämnet vill jag säga dig min mening rent ut. Hur
förhållandet än blir emellan oss måste dess första grundvilkor vara
frihet. Ingen konventionell pligtkänsla för dig. Inga skyldigheter, inga
rättigheter--intet tvång.»
»Hvem talar om tvång», sade hon. »Var icke rädd; jag gör mig icke
några illusioner. Till en början skulle jag blott önska, att du icke med
afsigt undveke mig.»
»Det kommer jag inte heller att göra, såvida jag inte märker att du har
några anspråk på mig i anledning af--blodsbandet.»--Det sista ordet
uttalades med en lindrigt hånfull betoning.--»Men i så fall vet jag, att
min natur kommer att reagera--rent ofrivilligt.»
»Det är afgjordt», sade hon gladt; och der blef åter ett ögonblicks paus.
Derpå fortsatte hon:
»Skulle du--efter jag vet så litet om dig--vilja svara helt torrt på några
frågor, som icke skola vara för närgångna?»
»Ja. Fråga.»
»Har du för alltid afbrutet studierna?»
»Mina akademiska studier menar du?»
»Ja.»
»Dem afslutade jag för två år sedan.»
»Och--du höll på att taga filosofie-kandidatexamen har jag hört?»
»Ja, men jag tog den inte.»
Han ansträngde sig af all makt för att vara ovänlig. Det märktes också
att han sade »du» för att betona jemnlikhetsställningen mellan sig och
modern. Det låg något forceradt klumpigt öfver hela hans sätt.

»Och hvad har du gjort de här tre åren? Skrifvit för teatern--ju?»
»Ja. Ett enaktsstycke.»
»Ett enaktsstycke? På tre år.
»Ja, och en, liten novellsamling»--han betonade orden en och liten,
liksom på trots.
Hon smålog.
»Och hvad ämnar du nu?»
»Jag ämnar aldrig någonting.»
»Nå, hvad