Modern | Page 2

fins många som få vara ensamma och lefva
ändå.»
»Ja, men om hon nu inte kan! Det är barnsligt, men jag skall anse det
som en skyldighet att ta mig af henne. Ja! Det är dilemman. Det skall
pina mig att ta mig af henne--och det skulle pina mig att inte göra det.»
»Nå--jag medger att det är en förtviflad situation. Men det går öfver, sa
han som hade eld i håret.»
En tredje ung man kom i detsamma uppför trappan och helsade på de
två, hvarefter samtalet tog en annan vändning.
* * * * *
I det uppgående snälltåget, som rasslade fram genom morgondiset, satt
föremålet för detta samtal tryckt upp i hörnet af en andra klassens kupé.
Hon såg ut genom fönstret med en rysning af köld och drog sin svarta
spetsschal högre upp kring halsen.
Hennes enda reskamrat var en gammal mulattska, som under många
grimacer sökte få plädremmen att, räcka ihop kring filtar och kuddar.

När detta ändtligen lyckats satte hon sig tyst på soffan midt emot sin
matmor, stirrande också hon ut genom de gråtande fönsterrutorna.
Matmodern såg ut att vara i slutet af trettiotalet eller i början af
fyrtiotalet. Hyn var den jemna, bronsaktiga, hvars blekhet har en
underton af orange. Hennes utseende var ruggigt efter stenkolsrök och
sömnlöshet, en svart resmössa af klädsamt snitt satt tryckt ned öfver
den sträfva pannluggen och en slöja föll löst från nacken fram under
hakan, som en krusflorsram kring det stränga ansigtet, ur hvilket ett par
djupt liggande bruna ögon blickade fram med mörk, karg beslutsamhet.
Hon hade intet ytterplagg men bar en resdrägt af svart kläde. Figuren
var kraftig och gaf ett intryck af helsa och seghet, klädningen slöt tätt
efter formerna och i hennes hållning sådan hon satt var der en viss
invand otvungenhet och elegans.
När tåget stannade och dörrarne slogos upp hoppade hon vigt ur kupéen
och såg sig omkring på perrongen med en sökande blick.
Sonen strök tätt förbi, men hon kände icke igen honom. Han fixerade
henne ett ögonblick uppmärksamt från sidan, vände sig derpå om och
helsade.
»Mamma?»
»William?»
De skakade hand som ett par bekanta, hvilka helt oförmodadt träffat på
hvarandra.
»Du kände inte igen mig», sade han.
»Nej. Skägget förändrar.»
»Jag har droska derute.»
De gingo i sällskap mot utgången och mulattskan följde efter med
reseffekterna.

»Du tar väl in på Grand?» fortsatte sonen konversationen, medan de
väntade på bagaget.
»Nej, ett billigare.»
»Brunkebergs torg då», sade han åt kusken i det han steg in i vagnen
och tog plats vid moderns sida. Den svarta tjensteanden hade redan
slagit sig ner på framsätet.
* * * * *
De två unga männen från vestibulen vandrade i sällskap uppåt staden.
»Hvem var det Wille Zimmermann tog emot?» frågade den sist
ankomne, ett långbent exemplar med glosögon och en mun som hade
svårt att räcka till om tänderna, hvilket kom honom att gå omkring i
verlden med ett uttryck af stereotyp förvåning.
»Sin mor?»
»Sin mor? Har Wille någon mor? Det visste jag inte.»
»Det är mycket, som du inte vet.»
»Så-å.--Hon såg för resten märkvärdig ut.»
»Ja, du menar naturligtvis negressen.»
»Nej, men hvarför reser hon med en sådan fågelskrämma», fortfor
glosögat utan att på ringaste sätt generas af den andres sarkasmer.
»Fågelskrämma? Du är ingen bildad karl, Pelle, som inte kan se, att det
här var ett ovanligt distingueradt negerexemplar.»
»Nej, men du är väl bildad, du?»
»Jag är hungrig. Jag kunde ha lust att slagta dig om du inte var så rå.»
»Åh, hvad råheten beträffar...»

»Ja, och så tycker jag inte om fårhufvud.»
»Inte? Du som är så egenkär.»
»Nej. Det är det värsta jag vet. Har du aldrig märkt det?»
»Jo, när det är frågan om mat. Annars är du inte nogräknad. När det
inte syns.»
»Men det gör det.»--Han tittade hastigt åt sidan med en menande blick.
»Äsch, det är så gammalt så.»
»Ja, det gör inte saken bättre.»
»Kan du hålla dig i skinnet så lång tid som det tar att berätta hvad du
vet om Villes mor?»
»Jag får väl försöka. Har du hört talas om Zimmermanns anatomiska
museum?»
»Nej.»
»Så stå stilla ett ögonblick, medan du får det i dig.
Vår Zimmermanns morfar reste omkring med ett anatomiskt museum,
som han grundlagt och som man måste vara ung och okunnig som du
för att inte känna till.»
»Hans morfar? Hva' hette han?»
»Zimmermann! Zimmermann! Stå still, annars får du det aldrig i
hufvudet. Denne gamle--ur-Zimmermann om jag så får säga--hade en
medhjelpare, en ung medicinare, som reste med för att få se sig om i
verlden och som till sist blef själen i det hela. Den gamle Jannen hade
varit gift med en kreolska, men var enkling och hade en enda dotter
alldeles som i romanerna. Det gick också alldeles som i romanerna: