Modern | Page 3

och nummer tv?. Detta var ettans dotter, tv?ans enka och treans mor. Hon f?ljde alltid med sin man, men sonen lemnades hos den gamle i Helsingborg f?r att inte hans uppfostran skulle bli alltf?r brokig. Derf?r k?nner han inte sin mor vidare och fadern var han inte heller vidare bekant med.--Nu ?r mus��et s?ldt och enkan ?mnar bos?tta sig h?r f?r att passa p? sin Willy, som har d?ligt att br?s p?. Salig tv?an var visst en l?ttsinnig man; i alla h?ndelser gjorde han af med allt hvad pengar han kunde komma ?t; der l?r inte vara mycket ?fver.--Puh! Begriper du nu??
?Ja.?
?Gudskelof! D? kan jag anse mig ha gjort ett godt arbete p? morgonkvisten--och s? ska' du f? bjuda p? frukost.?--
Uppe i hotellet hade mor och son f?tt allt bagage ordnadt och befunno sig nu p? tu man hand i det kalla rummet, der en nyt?nd brasa motvilligt sj?d i ugnen.
B?da tycktes vara i f?rl?genhet f?r hvad som borde s?gas.
Hon stod vid f?nstret, stirrande ut p? torget; han satt borta i rummet och betraktade henne med sammanknipna ?gon och en ironisk min, som tycktes s?ga: detta ?r en familjetafla. Hos ingendera m?rktes sp?r af n?got slags varmare k?nslor. Han var tv?rtom afgjordt fiendtligt st?md. Han s?g henne st? der mot den ljusa f?nsterluften som huggen i ebenholtz och hufvudet reste sig s? fast fr?n hennes axlar, som om det aldrig kunde b?jas.
Till sist v?nde hon sig om och s?g p? honom.
?Vi ?ro fr?mmande f?r hvarandra.?
?Ja.?
Han satt och gungade upp och ned med foten, medan han betraktade henne med samma ironiska min.
?Det har varit mitt fel?, fortsatte hon med sin lugna, tydliga r?st, som talade en alltf?r korrekt h?gsvenska.
?F?r Guds skull l?t oss slippa en uppg?relse!? afbr?t han nerv?st. ?Ord som fel och pligt ?ro nu en g?ng f?r alla bannlysta ur min tankeg?ng. Hvar och en m?ste handla efter sin natur. S? g?r jag och f?r mig ?r det inte det minsta besynnerligt i att andra g?ra s? med.?
?Jag gick s? helt upp i min k?nsla f?r din far, att der ingenting blef ?fver ?t dig.?
?Det skulle du g?ra, n?r det var det f?r dig naturliga.?
?K?nner du motvilja f?r mig??
?Nej, Gu'bevars!--Men denna diskussion kan inte leda till annat ?n att pl?ga oss b?da. L?t oss tala om annat. Hur har du haft det p? resan??
?Tack; bra.?
?T?nker du bos?tta dig h?r??
?F?r n?gon tid ?tminstone.?
Der uppstod en paus.
?Du har aldrig skrifvit till mig under de sista ?ren.?
?Nej. Hvad skulle det tjena till att skrifva. Man f?rblir ?nd? fr?mmande f?r hvarandras lif.?
?Ja. Men vi skola icke vara det l?ngre. Jag har mycket att taga igen.?
?Det l?ter som om du talade om n?gon slags f?rsummad pligt. Efter vi kommit in p? ?mnet vill jag s?ga dig min mening rent ut. Hur f?rh?llandet ?n blir emellan oss m?ste dess f?rsta grundvilkor vara frihet. Ingen konventionell pligtk?nsla f?r dig. Inga skyldigheter, inga r?ttigheter--intet tv?ng.?
?Hvem talar om tv?ng?, sade hon. ?Var icke r?dd; jag g?r mig icke n?gra illusioner. Till en b?rjan skulle jag blott ?nska, att du icke med afsigt undveke mig.?
?Det kommer jag inte heller att g?ra, s?vida jag inte m?rker att du har n?gra anspr?k p? mig i anledning af--blodsbandet.?--Det sista ordet uttalades med en lindrigt h?nfull betoning.--?Men i s? fall vet jag, att min natur kommer att reagera--rent ofrivilligt.?
?Det ?r afgjordt?, sade hon gladt; och der blef ?ter ett ?gonblicks paus. Derp? fortsatte hon:
?Skulle du--efter jag vet s? litet om dig--vilja svara helt torrt p? n?gra fr?gor, som icke skola vara f?r n?rg?ngna??
?Ja. Fr?ga.?
?Har du f?r alltid afbrutet studierna??
?Mina akademiska studier menar du??
?Ja.?
?Dem afslutade jag f?r tv? ?r sedan.?
?Och--du h?ll p? att taga filosofie-kandidatexamen har jag h?rt??
?Ja, men jag tog den inte.?
Han anstr?ngde sig af all makt f?r att vara ov?nlig. Det m?rktes ocks? att han sade ?du? f?r att betona jemnlikhetsst?llningen mellan sig och modern. Det l?g n?got forceradt klumpigt ?fver hela hans s?tt.
?Och hvad har du gjort de h?r tre ?ren? Skrifvit f?r teatern--ju??
?Ja. Ett enaktsstycke.?
?Ett enaktsstycke? P? tre ?r.
?Ja, och en, liten novellsamling?--han betonade orden en och liten, liksom p? trots.
Hon sm?log.
?Och hvad ?mnar du nu??
?Jag ?mnar aldrig n?gonting.?
?N?, hvad g?r du d??
?Jag lefver.?
?Ingenting annat??
??r det inte nog?--F?r resten skrifver jag ocks? p? en roman--ibland.?
?Och din ekonomi??
?Skall jag aldrig blanda samman med din. Och jag sk?ter den sjelf.?
Hon hade hela tiden synts ober?rd af hans oh?flighet; f?rst vid de sista orden skyggade hon till.
??r det n?got jag kan hjelpa dig med?? sade han och reste sig.
?Nej tack.?
?D? kanske du till?ter att jag g?r hem till mitt.?
?Ja, g?r det. Jag skall s?ka efter en bostad ?t mig; sedan tittar jag v?l upp till dig.?
?Men f?re teaterdags.?
?Ja.?
?Jag ?r teaterrecensent och det ?r premi��r i qv?ll.?
?Jag skall komma innan.?
Han bugade sig stelt och gick.
D? han var g?ngen drog modern ett djupt andetag, som efter en ?fverst?nden sm?rta. Men der syntes icke sp?r af