Modern | Page 6

honom kunde aldrig slita sig l?s.?
?Du idealiserar. Nu--efter?t.?
Hon ryckte till som om hans ord stuckit henne och de bruna ?gonen g?fvo honom en blixtsnabb f?rebr?else, stolt och tillbakavisande.
Han rodnade l?tt.
?Det g?r man alltid?, sade han urskuldande. ?Och f?r ?frigt f?rst? kvinnor aldrig att bed?ma m?n. De kunna inte se dem opartiskt.?
?Jag ger mig icke heller ut f?r att se honom opartiskt?, svarade hon i det hon s?g upp. ?Dertill var han mig f?r k?r.?
Det blef ?ter en paus.
?Jag undrar, om du g?r dig n?gra illusioner betr?ffande mig?, sade sonen pl?tsligt och som det tycktes helt omotiveradt. ?F?r det skall du inte! Jag kan inte h?lla af n?gon. Inte af dig och inte af n?gon annan. Jag har naturligtvis ocks? en g?ng haft det der sentimentala beg?ret--som aldrig kan fyllas, derf?r att en menniska ?r och f?rblir ensam, om hon s? lefde i all evighet. Det var en illusion, det som allt annat--n?got som stannat en i blodet fr?n f?reg?ende naivare generationer--men det ?r f?r mig en ?fvervunnen st?ndpunkt. Jag ?r en alltf?r aktgifvande natur och ser f?r tydligt det hemliga maskineriet i menniskorna. Jag ?r, som de fleste af den generation jag tillh?r, en ?fver-reflekterad sj?lsanatom, jag plockar bevekelsegrunderna till alla handlingar i s?r och unders?ker deras best?ndsdelar; det g?r mig kall. Jag kan inte se p? dig med andra ?gon derf?r att du ?r min mor. F?r mig ?r du bara en menniska som andra, ett kompliceradt sj?lsmaskineri, som jag studerar med samma nyfikna f?rfattar-intresse, hvarmed jag studerar andra. Jag kan inte ge dig hvarken v?rdnad eller andra sonliga k?nslor--helt enkelt derf?r att jag ingenting i den v?gen har att ge. Och till att spela komedi h?ller jag mig f?r god.?
?Du ?r icke skyldig mig n?got. Jag vill icke hafva mera ?n jag kan vinna.?
?Vinna? Jag ?r inte v?rd att vinna. Jag ?r ih?lig. Jag ?r tom. Jag ?r helt annorlunda ?n du t?nker. Ju n?rmare du l?r k?nna mig, dess mindre tycker du om mig.?
?D? g? vi hvar ?t sitt h?ll. Det ?r allt.?
Hon sm?log och r?ckte honom sin hand. Han s?g p? henne med ?fverraskning och s? gaf han henne handslaget som till en ?fverenskommelse.
?Nu idealiserar du ocks? mig?, sade han sk?mtsamt. ?Ni kvinnor idealisera oss alltid.?
?Kanske ?r det v?r natur--och den skall man ju f?lja! Eller kanske beh?fs det.? Hon sade det i sk?lmaktig ton i det hon b?jde sig ned ?fver sitt arbete. Men n?got af leendet stannade kvar ?fver ansigtet, som ett dr?jande solsken.
Sonen satt och s?g p? henne. Denna fr?mmande kvinna, som var hans mor, hade gjort ett underligt intryck, som han icke kunde v?rja sig f?r. Han greps af ett h?ftigt beg?r att l?ra k?nna henne till botten: hennes tankar, hennes v?sen, de hemliga skrymslena i hennes f?rflutna--hennes karakt?r.
Det f?rekom honom, som egde denna kvinna just det, som han alltid saknat: jemvigten mellan att vilja och att kunna.
?Du verkar som ett medeltidsportr?tt af en verklig m?stare?, sade han sakta, med ett helt annat uttryck i r?sten ?n det vanliga. ?Du kan bli gammal och trasig, men aldrig banal.?

ANDRA KAPITLET.
Det duggade sm?tt och i gasljuset gl?nste de v?ta bladen p? buskar och tr?d, gulnande blad, vissnande, d?dsd?mda.
Snedt ?fver Kungstr?dg?rden f?rbi Molins font?n kom William Zimmermann g?ende med h?nderna i ?fverrocksfickorna och k?ppen under armen.
?Hvart ska' du styra i v?g, om du f?r r? dig sjelf?? sade en r?st bakom honom och en hand stacks under hans arm.
??t katrinah?llet.?
Han beh?fde icke v?nda sig om f?r att veta hvem det var, dertill k?nde han f?r v?l Karl Hedstr?ms r?st. Men han kastade i alla fall en igenk?nnande nick ?t sidan.
??mnar du g? hela den l?nga v?gen??
?Ja, det ?r sk?nt att f? r?ra benen. Det g?r s? l?tt att t?nka, n?r man marscherar.?
?Det ?r l?ngesedan man s?g dig.?
?Ja, jag skulle ju f?rs?ka g?ra n?gon nytta; och s? har jag kommit i vana att g? till min mor hvar kv?ll, n?r jag inte ?r p? teatern. Hon har s?dana pr?ktiga stolar--det ?r en s?dan hvila att sitta i dem. Jag ?nskar jag hade ett par af dem hemma hos mig.?
??r det bara f?r stolarnes skull du g?r dit?? sade Hedstr?m leende.
?Jag vet inte. N?gonstans ska' man ju g?, n?r man blir tr?tt af sina egna fyra v?ggar och nu ?r detta det nyaste. F?r resten f?r man l?tt vanor ifall man inte aktar sig. Jag skall se till att bryta af det h?r.?
?Hvarf?r det??
?Jo, det ?r inte nyttigt med vanor. F?r resten m?rker jag att hon l?gger an p? mig--fint g?r hon det, f?rst?s, men det undg?r mig inte. Hon yrkar alltid p? att jag skall k?nna mig fullkomligt fri och inte komma utan n?r jag har lust, men jag k?nner det ?nd? som ett slags anspr?k och den k?nslan m?ste jag afskudda mig.?
?S??? Hvad tycker du f?r resten om henne??
?Bra. Hon ?r en originell f?reteelse och