Modern | Page 7

hon intresserar mig. Har du aldrig sett henne??
?Jag s?g en skymt af henne vid bang?rden--du mins...?
?Hon ?r lustig. Det ?r n?gonting af urmenniska hos henne, n?gonting kraftigt och bastant. N?r hon r?r sina armar ?r man alltid r?dd att kl?derna ska' spricka. Om jag vore bildhuggare skulle hon f? st? som modell f?r mig--till en barbardrottning... Och s? ?r der n?got s? helt och samladt i hennes sj?lslif, n?got som tycks h?ra hemma i en annan tid ?n v?r. Hon grubblar aldrig, plockar aldrig s?nder n?got, ?r aldrig os?ker och villr?dig. Detta ?r detta f?r henne. F?rr var hennes man medelpunkten i universum, nu fruktar jag att det blir jag. Hon kan inte dela sina k?nslor, hon sk?nker det alltsammans ?t en. F?r ?frigt ?r hon en menniska med ett ytterst modernt och frigjordt tankelif; och det drager mig till henne. Hon har sett mycket och erfarit mycket--man kan tala med henne om allt. Och trots sin barbarkvinne-natur har hon n?got af detta k?nsligt fina, som g?r att minsta skiftning i ens st?mning genast uppfattas. Ja. Och s? ?r hon n?got af ett stort oreflekteradt barn; jag har h?rt henne skratta ett par g?nger och det var n?got s? frig?rande och f?rfriskande. Hon skrattar s? hjertegodt och grundligt som hade hon en stor, djup fond af lifsgl?dje inombords. Men n?r hon blir allvarsam ?r det som om hela verlden vore svart och d?d f?r hennes ?gon. Hon ?r s? olik dig och mig och alla de andre: hon har en s?dan afundsv?rd omedelbarhet.?
?Hvilken lofs?ng!? skrattade Hedstr?m vid tanken p? deras samtal i Centralstationens vestibul. ?Hon ?r s?ledes ingenting af allt det der, som du var s? r?dd f?r??
?Jo, det ?r inte s? utan ?nd?--i vissa fall. Det oregelbundna, kringflackande lifvet har satt sitt m?rke i henne. Man tycker sig se museif?rest?nderskan ibland--i n?got ofint som pl?gar mig. Hon som ?r s? elegant och ser s? distinguerad ut p? gatan eller bland fr?mlingar, hon kan inte l?ta bli att g? slarfvig i sitt hem. Hon, som f?rst?r att ordna allting s? stilfullt och dekorativt, l?ter dam ligga i vr?rna och har dam p? sina kl?der. Hon kan vara ov?rdad, rufsig, trasig till och med. Hon har f?rs?kt ?fvervinna det der sedan hon m?rkt, hur jag pl?gas af det; jag ser hur hon strider emot det--men det ?r v?ld p? sina vanor och p? sin natur. Och s?--t?nk dig!--s? har hon ?nd? de mest v?rdade h?nder, jag n?gonsin sett; stora, vackra h?nder, som man inbillar sig kunde h?ra till en antik kolossal-staty, men som ha styrka nog att f?ra en smedsl?gga. S?dan ?r hon.?
?Jag skulle gerna vilja g?ra hennes bekantskap.?
?Du kan ju f?lja med mig nu.?
?Tack. I kv?ll har jag inte tid. Jag ska' ner i tryckeriet.?
?N? s? en annan kv?ll d?. G? bara dit upp och fr?ga efter mig.?
?Ja, det ska' jag g?ra. Adj? med dig s? l?nge.?
?Adj?.?
N?r Wille en stund derefter steg in hos sin mor fann han henne sittande vid skrifbordet i salongen.
?Det tycks icke g? att f? n?gra elever i spr?k?, sade hon och s?g upp medan hon st?dde h?nderna mot den ?ppna skrifbordsl?dan, der hon v?ndt upp och ned bland papperen. ?Jag ?r f?r ok?nd och det fins f?r m?nga, som ge lektioner. Men rysk literatur l?r ju vara p? modet h?r liksom i Paris. Jag skall se till att f? ?fvers?ttningsarbete.?
?Det g?r inte. Det ?r inte nog med att kunna det fr?mmande spr?ket, man skall ocks? kunna sitt eget.?
Hon sm?log.
?Tror du icke jag kan det??
??hjo, s?der hjelpligt, till husbehof. Du talar s? grammatikaliskt korrekt att det riktigt ?r r?rande--du n?ns aldrig ens s?ga inte, utan s?ger alltid icke--men allt det der ?r inte nog. Det ?r n?got som heter stil...?
?Hvad jag inte har kan jag arbeta mig till.?
Han gjorde en axelryckning.
?Ja, du har ?tminstone energi?, sade han, men i sjelfva tonen l?g der ett undertryckt tvifvel.
?Jag har ocks? haft bruk f?r den i mitt lif?, svarade hon.
?Skada att du inte haft n?got af den varan till ?fvers ?t mig.?
?Du har kanske aldrig beh?ft den. S? vet du inte om den kanske fins ?nd?.?
?Jag beh?fde den f?r att kunna g?ra n?got duktigt och sl? igenom.?
?Den kommer.?
?Jag vet inte. Ibland tror jag det sjelf; ibland inte. Ibland tycker jag det k?ns som skulle den komma, ifall lifvet en g?ng satte mig knifven f?r strupen och tvang mig att sp?nna alla nerver an. Men ibland f?refaller det mig som om det inte skulle nytta. Jag skulle inte anse det m?dan v?rdt, jag skulle b?ja hufvudet tillbaka med ett smil--och sjunka.?
?Menar du att du icke kan arbeta??
Hennes ton var str?f och h?rd af bem?dandet att maskera den ?ngest, som sm?g sig ?fver henne vid hans ord.
?Ja?, sade han.
?V?nta bara. L?t bara lifvet gripa riktigt h?rdt tag i dig.?
Han sm?log ?t den ifver med hvilken hon f?rs?kte ?fvertyga honom--och sig sjelf.
?Jag