Himlauret eller det profetiska ordet | Page 7

Om nu de troende, som lefva, skola
förvandlas genom en trosakt, skulle man då ej kunna antaga, att
detsamma skulle bli förhållandet med de döda, att de äfven genom tro
skola frambringa sina uppståndelsekroppar. Vi hafva ibland undrat, om
Paulus menade något sådant, då han sade: "Att jag om möjligt måtte
hinna fram till uppståndelsen från de döda." Fil. 3:11. Så skulle vi
aldrig uttrycka oss, utan hellre tala vi om nödvändigheten af att få en
salig död, att komma väl in i paradiset. Skulle man få tro, att Paulus,
syftade på denna trosakt med detta uttryck, då är det ej underligt, att
han så innerligt önskade att redan här, "vara funnen i Kristus" och att
"likbildas till hans död."
Frågan uppstår, huru det då skall gå med svaga kristna, som i tron
hafva afsomnat. Vi veta ej så mycket om, hvad som försiggår inom
dödsrikets boningar, men ehuru vi ej tro på någon skärseld i katolsk
bemärkelse, kunde det dock vara tänkbart, att en mognad, ett
fullkomnande egde rum hos de afsomnade uti mellantillståndet. Skola
vi finna det underligt, om andens ständiga varande hos Jesus skulle
åstadkomma mognad både uti tro och kärlek? Tro i motsats till
åskådning skall ej finnas till på andra sidan grafven, men tro i
bemärkelse af förtroende, tillit skall finnas der i ännu högre grad än här.
"Men nu förblifva tro, hopp, kärlek, dessa tre." 1 Kor. 13:13.
Vare nu med det förut nämda huru som helst, ett är visst, att något
sådant tillfälle till att mogna få ej de lefvande troende i det ögonblick,
som Herren kommer. De få ej heller någon dödsbädd, som många fått.
Nej, de måste vara fullt redo att gå i det ögonblick, man icke vet, eller
ock blifva qvar. Likasom uti en jordisk familj oftast finnas sjuka såväl
som friska barn, så är det tyvärr ock i Guds församling. Somliga äro
"sjuka i ordträtor och spörsmål," andra ligga bundna i girighet,
njutningslystnad m.m. De hafva sällan tid att läsa bibeln eller att bedja.
De äro afund-sjuka, sjuka i många hänseenden, och de veta, att de så
äro. Huru skall Herren kunna taga upp dessa sjuklingar i ett ögonblick
till himmelen? Omöjligt! I himmelen finns intet hospital.

Förvandlingen har inflytande på deras kroppar, men ej på deras själar.
Kan då Gud lemna dem qvar, då de ju, ehuru sjuka, dock ännu hafva lif,
äro hans barn? Det förekommer lika orimligt.
Hvad göra? Vår mening är, att vi hålla på att inkomma eller hafva
redan inkommit på en tid, då det gäller för dessa sjuka att välja emellan
antingen att taga till sig salfvan från Gilead och bli friska eller ock att
dö den andliga döden. Vår tro är, att detta myckna talet om Herrens
tillkommelse blir antingen till förbättring eller förvärring rörande dessa
sjuklingars andliga helsotillstånd. Affärsmannen, som förhärdar sig
emot andens röst, som bjuder honom alltid tala sanning; förtalerskan,
som gör detsamma, som fortsätter med sitt om skadeglädje vittnande
ordsvammel; den enskilde, som märker huru "skämt" och "andelösa
ord" drifva bort anden och icke tager det till hjertat; den församling,
som märker, huru fester och tillställningar af tvifvelaktig natur suga
lifvet ur de troende, och ändock fortfar dermed; den predikant, som vet
med sig, att hans ord sakna den smörjelse, som de borde hafva, och det
på grund af, att hans enskilda umgängeslif med Gud och hans väntan
efter Herrens tillkommelse ej är detsamma, som det en gång var, som ej
vågar höja sin stämma emot de synder, hvilka äro i svang inom
församlingen, som ser sin hjord försmäkta och dö utan att bekymra sig
om Josefs skada på det sätt, att han söker till hvilket pris som helst få
den botad--sådana predikanter, sådana församlingsmedlemmar må veta,
att de blifva qvarlemnade, när Herren kommer, om ej en förändring
inträder.
De blifva dock ej qvarlemnade såsom Guds barn, ty Gud kan ej lemna
qvar ett enda af sina barn, äfven om de äro svaga. Nej, dessa äro icke
barn, när han kommer, ty lifsprocessen har så småningom upphört,
"ämbaret vid källan" (= hjertat, Pred. 12:6) har "krossats" och
"silfversnöret" eller lifstråden har "brustit," och de blifva qvar
såsom--andliga lik, och sådana måste blifva qvar, äfven om de ej ännu
hunnit att blifva utstrukna ur den troende församlingen, ja, äfven om de
ännu stå såsom dess lärare; de måste blifva qvar, äfven om hvarken de
sjelfva eller andra misstänka, att de blott äro passande att "utspys ur
Herrens mun." Med en del går det den vägen, men med en del går det
så, att de taga saken mer och mer på allvar. De bedja om att blifva

bevarade till hvilket pris som helst. De vänta och längta än mera
innerligt efter Herrens ankomst. De bedja derom, de äro glada öfver
hvarje trosöfning Herren sänder dem. Och de få såsom Enok den saliga