Himlauret eller det profetiska ordet | Page 6

skulle påstå, t.ex.
att "vilddjuret," 13:1, framställer den gudsfientliga verldsmagten ända

från Faraos dagar och sedan hela tiden, eller att gossebarnets
upplyftande, 12:5, framställer Kristi himmelsfärd m.m., så se vi, att
dessa förklaringar, huru träffande de än må synas vara, ej hålla profvet,
då ju dessa händelser redan då tillhörde det förflutna.[2] Att
Uppenbarelseboken bör läsas och förstås lika bokstafligt som andra
bibelns böcker, är bland annat klart deraf, att Herren sjelf förklarat det,
som han talat i bild. Såsom exempel derpå vilja vi endast hänvisa till ett
enda kapitel, det 17, der icke mindre än fem den helige andes
förklaringar finnas. "De sju hufvudena" förklaras vara "sju berg" och
"sju konungar," v. 9; "vilddjuret, som uppstiger ur afgrunden,"
förklaras vara en konung, "den åttonde," v. 11; "de tio hornen"
förklaras vara "tio konungar," v. 12, "vattnen, på hvilka skökan sitter,"
förklaras vara icke vanliga vatten, utan "folk, skaror, slägter och
tungomål." "Qvinnan" förklaras vara icke en verklig qvinna, utan en
stad, nämligen "den stora staden Babylon," v. 18, 18:2, som synes
komma att ännu en gång träda fram på verldsarenan.
Vi sade, att första kapitlet beskrifver domarens utseende, hans, som
vandrar pröfvande midt ibland de sju ljusastakarna eller de sju
församlingarna, v. 13, hvilka han hvilket ögonblick som helst kan
"stöta bort från sitt rum" och som "håller i sin hand" "de sju stjernorna"
eller församlingsäldste, hvilka han hvilket ögonblick som helst kan
bortslunga från den andliga verksamhetens firmament, om de ej äro
honom trogna. Hans ögon äro en domares, "såsom en eldslåga." Många
menniskor hafva en blick så skarp, att det förekommer oss, som de
skulle kunna genomborra oss med styrkan deraf; dock är den blicken
endast en menniskas. Hvilken skärpa måste det ej ligga i denna blick!
Den om Niagarafallet ("mycket vatten") påminnande "rösten," v. 15,
och "det tveeggade svärdet," allt passar in på hans framträdande i
egenskap af domare. Men han är icke endast domare utan äfven
fångvaktare. "Han har nycklarna till döden och dödsriket," han är
herskare öfver lefvande och döda. Sedan Johannes, förskräckt af synen,
blifvit tilltalad med orden: "Frukta icke, jag var död och se jag lefver"
o.s.v., får han nu uppdraget att skrifva domarens varningsord till de
församlingar, till Guds folk, med hvilka "domen skall begynna." Må det
förunnas såväl evangelister som församlingslärare i våra dagar att få ett
sådant personligt möte med Herren, att de sedan må kunna säga de

slumrande troende sanningen, lika allvarligt som Johannes gjorde det.
Jakob hade haft ett sådant möte med Herren, då han sade: "Sucken icke,
mina bröder, mot hvarandra, se domaren står för dörren," Joh. 5:9.
Paulas likaså, då han sade: "Dömen derför icke i förtid, innan Herren
kommer." 1 Kor. 4:5. Petrus äfven, då han skref: "Och om I såsom
fader åkallen den, som utan anseende till person dömer efter hvars och
ens gerning, så vandren i fruktan under edert främlingsskaps tid," 1 Petr.
1:7.
Det torde ej finnas något uppdrag, som är så viktigt för Herrens
offentliga vittnen, särskildt nu så nära Herrens tillkommelse, som att
förbereda Guds församling på dess förestående ransakning. Den blir
tvåfaldig, först rörande egandet af lifvet, och för det andra rörande
lönen.
Skola alla troende upptagas, när Herren kommer? Det är en fråga, som
mycket sysselsätter de troende. Ställen sådana som: "Men äro vi barn,
så äro vi ock arfvingar," Rom. 8:17; "de, som hafva dött i Kristus skola
uppstå först," 1 Tess. 4:16 (alla sålunda) och "vi, som lefva," (icke
några endast) "skola förvandlas," synas tydligt bevisa, att alla de
troende skola upptagas. Andra ställen, såsom: "Vaken fördenskull alltid
och bedjen, att I mån aktas värdige att undfly allt detta, som skall
komma, och att ställas inför menniskans son," Luk. 21:36, och "Genom
tron togs Enok bort," Ebr. 1l:5, synas visa, att det är en särskild
värdighet, som till och med en troende måste förskaffa sig, och att han
sålunda ej bör låta sig nöja med att han helt enkelt är en troende. Den
bön, som här omtalas, kanske somliga aldrig bedja. Och om sjelfva
förvandlingen skall bli en troshandling å vår sida--likasåväl som en
allmaktshandling, å Guds--framställer sig den frågan: Huru många
hafva en så stark tro, att de kunna taga ett sådant trossteg?
Att förunnas det stora företrädet att slippa att dö, slippa att genomgå
den process, som är hela slägtet förelagd, är ingen småsak. När vi dö, är
det ingenting nytt, som vi måste tro oss till. Att själen lemnar kroppen,
är en process, som, äfven försiggår med de ofrälsta, och att de troendes
andar då höja sig till den atmosfer, för hvilken de passa, och att de
ofrälsta sjunka till det rum, som de äro beqväma för, ligger, synes oss, i

sjelfva sakens natur. Men då vi skola förvandlas, är det något nytt som
måste fram, nämligen den förhärligade kroppen.
Den frågan uppstår lätt här: