Himlauret eller det profetiska ordet | Page 5

på
oljoberget; det är då solen uppgår till dagen, det är då Israel får se
honom, blir frälst och jordens förnämsta folk under de tusen åren.
Liksom i nordliga länder tiden just före solens uppgång är den allra
kallaste, och i sydliga länder denna tid är den osundaste, ity att då strid
liksom pågår emellan å ena sidan kölden eller nattens dimmor och
osunda ångor och å andra sidan solen, så synes det, att den tid, som
föregår Herrens uppenbara tillkommelse, då han nedstiger på oljoberget,

skall bli den förfärligaste, jorden någonsin skådat.
På några ställen synes dock, som profeterna räknat Herrens dags början
endast från solens uppgång på densamma, såsom i Joel 2:31, der vi läsa,
att "solen skall förvandlas till mörker och månen till blod, innan
Herrens stora och förskräckliga dag kommer," och Mal. 4:5: "Si, jag
skall sända eder Elia, profeten, förrän Herrens dag kommer, den stora
och förskräckliga." Uttrycken "stora och förskräckliga" synas visa, att
de mena sjelfva höjdpunkten af straffdomarna, då Herren nedgör de
stora antikristiska arméerna. Det var denna Herrens dag, som icke
skulle komma öfver de troende såsom en tjuf, 1 Tess. 5:4, emedan de
voro "dagens barn" och "hörde dagen till," v. 8. Kristus och hans folk
skola nämligen döma och regera tillsammans med hvarandra. Det vore
då, menar aposteln, lika orimligt, att Guds barn skulle drabbas af detta
elände, som om en domare skulle döma sina egna barn, och särskildt
om han insatt dem till sina egna meddomare, 1 Kor. 6:2, och
medregenter. Nej; det är verlden, som är som en upprorisk stad, uti
hvilken konungen har några trogna. När nu staden skall straffas med
undergång, sänder han först bud på sina trogna att möta sig på en viss
plats utanför stadens område för att der välkomna dem, belöna dem för
deras trohet och för att låta dem derifrån hjelpa till med att bombardera
staden och till sist få åtfölja honom tillbaka, då stormningen af
densamma skall försiggå. Vi skola få vara med honom i det himmelska
Jerusalems kamrar, medan dessa förut påpekade förfärliga Herrens
bomber slå ned under vredestiden, som synes komma att upptaga 7 år,
hvarom mera senare. Att vi såsom hans meddomare, enligt löftet:
"Veten I icke, att de heliga skola döma verlden," 1 Kor. 6:2 (se ock
Uppb. 2:26, 27), skola hjelpa till att rikta dessa bomber, betyder med
andra ord, att vi, genom våra vittnesbörd om den och den stadens, det
och det landets större eller mindre motstånd mot evangelium, skola
föranleda, att större eller mindre straffdomar bli dem tillmätta.

ANDRA AFDELNINGEN.
Vakna! Vakna!

Uppenbarelseboken. Kap. l-5.
Af det föregående hafva vi sett, att Guds bestämda afsigt är att
underlägga sig jorden och ej i längden tillåta ogudaktigheten att rasa
som den vill. Som detta ej kan ske genom nåd och barmhertighet, måste
han låta det ske genom den ena domshandlingen efter den andra,
hvarunder dock Gud tillbjuder dem nåd, som ej förhärdat eller förhärda
sig. Vi hafva sett, att han skall göra sig känd såsom Herre[1] och att
menniskorna måste välja, antingen att omvända sig eller att utrotas.
Satan har haft sex dagar (= 6,000 år) att på dessa vara denna verldens
furste och gud. Det är ej för mycket då, att Herren får en dag (= 1,000
år), som tillhör honom. Detta handlingssätt är för resten intet nytt, i ty
att Herrens ande redan på Asas tid dref konungen att församla folket
och, fatta det beslutet, att "de skulle söka Herren, sina fäders Gud, af
hela sitt hjerta och af hela sin själ, och att hvar och en, som icke sökte
Herren, Israels Gud, han skulle DÖDAS, både liten, och stor, både man
och qvinna." 2 Krön. 15:12, 13.
Sakernas ställning blir mer och mer förtviflad i verlden. Och vi kunna
tacka Gud icke endast för Uppenbarelseboken, som visar oss, hvad som
komma skall, utan rent af tacka Gud för Uppenbarelsebokens
straffdomar, ty de äro de bästa Gud kan sända. Om en person måste
genomgå en operation, tycker han ju bäst om, att den företages med det
första. Verlden har en operation att genomgå, ty något annat hjelper den
ej; bäst då att välkomna knifven. Syndafloden var nog den bästa
välsignelse, Gud då kunde sända i ty att menniskornas ondska eljest
hade gått så öfver alla bräddar, att den snart förvandlat jorden till ett
helvete. Bäst var sålunda att utrota det slägtet och börja ett nytt med
den rättfärdige Noas familj.
Uppenbarelseboken handlar sålunda om framtiden, och hvarje tolkning
af den, som förlägger densamma eller en del af den till förfluten tid
(räknad från den tidpunkt då den skrefs, som allmänt antages vara
omkring år 95), strandar ohjelpligt redan emot första versen i boken,
der det heter, att Herren visat Johannes, "hvad som snart skall ske"
(märk, icke hvad som har skett.) Om någon sålunda