Göteborgsflickor | Page 8

ett tag i stuprännan, svängde mig upp och
klättrade in.
Hur jag smög mig fram till ett rum, beläget intill hörnrummet, och där, vid ljuset av en
ficklampa, tog ett minutiöst referat av sammanträdet, hör inte hit. Nog av, jag fick det,
och smög mig bort när herrarna skulle till att skiljas. Och en sabla sak var referatet. Det
var det, som sprängde humbugen.
Jag äntrade ut samma väg som jag kommit, tog ett fritt språng över några krusbärsbuskar
-- och stod ansikte mot ansikte med min bekantskap från eftermiddagen. Jag erkänner att
jag tappade koncepterna.
'Såå, herr Wall i Nyheterna', sade hon. 'Ni har slagit er på inbrott?'
'Ja -- hm -- nej', stammade jag.
'Åh, jag förstår så väl', svarade hon. 'Tidningarna ha redan börjat tala ont om stackars

pappa, och nu har ni lyssnat till sammanträdet och ämnar krossa honom.'
'Pappa? Vad?'
'Ja, just pappa. Jag är dotter till Benson, direktören för Smultronbolaget.'
'Åh!'
'Och nu är pappa i svårigheter, som han säkert skulle reda upp, om bara pressen lät
honom vara i fred, men han skall störtas, och kallas brottsling, och ni -- ni skall göra det.'
Hennes röst hade börjat darra allt mera, och när hon talat slut sjönk hon ned på en
trädgårdsbänk med ansiktet i händerna och skakade av snyftningar.
Nå ja, jag var ung då. Och dum, mycket dum. Och jag tålde inte att se en kvinna gråta.
Jag satte mig bredvid henne och drog hennes huvud mot mitt bröst, förde undan hennes
händer och kysste det uppåtvända, tårdränkta ansiktet gång på gång.
'Gråt inte, gråt inte, flicka', viskade jag. 'Här! Tag manuskriptet. Bränn det, gör med det
vad ni vill.'
Med det lade jag anteckningsblocket med det dyrbara referatet i hennes lilla hand, kysste
henne ännu en gång och gick.
Vår tidning hade dagen därpå ingenting från sammanträdet, men jag var nära att få slag,
när jag öppnade 'Morgonskriet'.
Där stod referatet, mitt referat, fullständigt exponerande Smultronbolaget och försett med
fyrdubbla rubriker.
Och inte blev jag mycket gladare när jag med första posten fick en biljett av följande
lydelse:
Bäste herr Wall!
Tusen tack för referatet. Det var just vad jag ville ha, men som jag uppgivit allt hopp om.
Ni blir väl inte ond när ni får höra, att 'direktör Bensons dotter' i verkligheten är
'Morgonskriets' nya kvinnliga medarbetare. För övrigt voro väl kyssarna tillräcklig
ersättning för ert besvär.
Eder tillgivna Alice Krona, alias fröken Benson.
»Det är historien, gossar, och jag anser, att man måste vara skald för att se något
förmildrande hos en sådan kvinna. Skål!»

ETT SJÖMANSÖDE

Kaptenseleven Karl Johan Klyvarbom kom seglande sydväst till syd uppför Hamngatan
för laber bris. Vid Kungsportsbron fick han se en lämplig kjol vaja nedåt Kungsparken,
och fastän det var mitt på blanka eftermiddagen gjorde Klyvarbom en skarp gir åt
styrbord, slog ut ett par rev i seglen för fartens skull och strök för sina goda femton knop
ned i riktning mot den lockande kjolen.
Enligt all naturens ordning skulle Klyvarbom ha hunnit flickebarnet, tilltalat det,
avsnoppats och gått ut på nya strövtåg, och då hade det just inte heller varit något särskilt
att skriva om. Men det gick inte så. Ty just när Karl Johan var nära att hinna upp henne,
intervenerade ödet i form av en mycket välpressad ung man, som kom runt ett hörn,
hälsade bekant på flickan och gjorde henne sällskap mitt för Klyvarboms näsa.
Nu är det ju så, att ingenting sårar ett sjömanshjärta djupare än att bli ersatt av en annan
karl hos ett fruntimmer, och fastän kaptenseleven inte hade den minsta himmelska eller
jordiska rätt till flickebarnet, så sjöd det dock i hans inre när han sackade allt längre bakåt,
sjöd på ett sätt som bådade ont för den välpressade.
På något avstånd följde han det såta paret genom gatorna, och när de passerade genom
Slottsskogens grindar gladdes hans ondskefulla hjärta och han drog sig så småningom allt
närmare.
På en lämplig, skuggig och folktom plats ansåg han det vara skäl att handla, steg därför
fram och placerade kraftigt och målmedvetet sin massiva sjömansnäve i basen av den
välpressades oklanderliga nackbena. Den välpressade sprang fullt ofrivilligt några meter,
och när han sedan vände sig om för att se om det var en ek som ramlat över honom, fick
han se Klyvarbom göra sin djupa reverens för det skrämda flickebarnet.
Då blev gossen ilsk, gick fram till Klyvarbom och frågade vad meningen var. För att
klargöra detta dängde Karl Johan till honom igen, så att han gick till vila ett par minuter
på närmaste gräsmatta.
»Det skall du ha för härom kvällen, din lymmel», röt Karl Johan.
»Härom kvällen?» kved den andre svagt. »Jag har aldrig sett er förr.»
»Aldrig? Försök inte. Jag känner nog igen er, det var ni, som antastade min syster härom
kvällen