Göteborgsflickor | Page 9

och bar er illa åt, men ni kom undan då.»
»Nej, men Gustav», kvittrade den sköna. »Det skulle jag aldrig ha trott om dig.»
»Det är en sabla lögn», svarade Gustav indignerad. »Jag antastar aldrig någon.»
»Han nekar, alltså är han skyldig», avkunnade Klyvarbom.
»Ja, det är ju alldeles tydligt», instämde flickan, ty resonemanget var ju fullkomligt
kvinnologiskt.
»Nej, men Karin -- --»

»Tyst, Gustav! Jag vill inte tala med dig. Gå din väg.»
»Ger du dig inte i väg på fläcken, så sablar --», understödde Klyvarbom och började
veckla upp rockärmarna.
Gustav hade tydligen ingen lust att göra vidare bekantskap med sjömansnävarna och drog
sig sakta bort.
»Adjö då», sade han, men ingen svarade. Kommen ett stycke bort stannade han, vände
sig om och tittade, så drog plötsligt ett leende över hans ansikte och han begav sig
halvspringande på väg mot staden.
Klyvarbom och flickan slogo sig ned på närmaste bänk och han, som gratulerade sig själv
till sin diplomatiska begåvning, njöt obeskrivligt av att ljuga en fruktansvärd historia om
Gustavs svåra försyndelser.
Detta fortgick ostört en god stund, men plötsligt uppenbarade sig Gustav åter på
valplatsen, nu klädd i spanskrör och en grovlemmad svart och vit bulldogg.
Klyvarbom började känna sig obehaglig till mods när han såg dem komma, och hans oro
var icke oberättigad.
Både han och flickan reste sig när Gustav kom.
»Ja, nu är jag här igen», sade denne glatt och lyfte på hatten.
»Då går väl jag», svarade Klyvarbom.
»Det gör ni nog inte», sade Gustav vänligt. »Pass på honom, Cesar.»
Cesar steg fram och nosade intresserad på Klyvarboms byxor, och sjömannen kände hur
knäskålarna slogo mot varandra vid tanken på att han möjligen också ämnade smaka.
»Nu», sade Gustav, fortfarande vänligt, »kanske ni underrättar oss om hur sant det är,
som ni sade om mig. Men säg sanningen, den där hunden tål inte att höra folk ljuga.»
Klyvarbom vred sig.
»Nå!» Bulldoggen fick ett tecken, och kom morrande fram.
»Nå ja! Jag kanske tog miste på person.»
»Kanske?»
»Ja, nästan säkert.»
»Nästan?»
»Tja, alldeles säkert då.»

»Det låter höra sig. Blev för resten er syster antastad alls?»
»Det hör inte hit.»
»Nej, men det intresserar mig.»
»Jag har ingen syster», erkände Klyvarbom svagt.
»Se så, nu är jag rehabiliterad. Vad säger du nu, Karin?»
»Förlåt mig, snälle Gustav», ljöd flickebarnet. »En sådan usling den karlen är.»
»Nu kommer andra kapitlet», sade Gustav därefter. »Nu står ni stilla medan jag randar
ryggen på er med den här käppen. Vid minsta rörelse har ni Cesar i benet.»
Det blev dock för mycket för Klyvarbom. Med en kraftig spark träffade han Cesar under
hakan, så att hunden sjönk in i medvetslöshetens natt. Nästa tempo var att placera
sjömansnäven mitt i ansiktet på Gustav och så bar det i väg.
Han sprang med den högsta fart han orkade, ty han visste, att bulldoggen snart skulle
kvickna till, och ville gärna vara i säkerhet innan dess.
Vid grinden vände han sig om och fick se Cesar komma som skjuten ur en kanon,
tydligen driven av en oemotståndlig längtan att få träffa Karl Johan Klyvarbom.
Karl Johan, som däremot icke önskade träffa doggen, formligen flög till närmaste
ringlinjevagn och hann upp den just som vagnen satte sig i gång. Doggen var då bara fem
meter borta och med dessa djurs vanliga trohet, sprang han med vagnen för att vakta ut
Klyvarbom.
Så fick Karl Johan Klyvarbom sitta där, alltjämt kusligare till mods, och åka Ringlinjen
runt, runt, runt....

ETT SLÄDPARTI
Olivia Rosenblom ansågs hemma i Göteborg vara söt, och var en mycket vacker flicker
flicka enligt de härskande begreppen i den enkla landsända, där hon nu bodde hos sin
farfar, och som hon dessutom var sondotter till den förmögne patron Rosenblom på Stora
Fälanda, är det inte underligt att Konrad Pilkvist älskade henne. Konrad var visserligen
bara biträde i Algotson & Co:s järn-, speceri-, kortvaru-, mode- och diverse-handel
därsammastädes, men han hade knollrigt hår, små, vaxade mustascher och böjelse för
mera romantisk litteratur, samt dessutom ett gott sätt mot kunder, och han hyste stora
förhoppningar att dessa utmärkta egenskaper i förening till sist skulle besegra den sköna.
Men hon tycktes vara särdeles hårdflirtad, åtminstone för en man i bodbetjäntens
anspråkslösa ställning. Pilkvist hade expedierat henne många gånger, men inte lyckats få
ens ett intresserat ögonkast, och detta trots att hans lockar och flytande svada gjort honom

populär bland traktens hushållsfröknar och inspektorsdöttrar.
Detta sorgliga förhållande släckte dock inte Pilkvists ömma låga. Tvärtom. Hans beslut
att bli måg på Stora Fälanda blev fastare än någonsin.
»D'ä klart, att det inte kan gå», resonerade han för sig själv. »Inte har man nånsin läst om
att det gått på det viset. Jag måste utföra något dåd i stor stil, något, som kommer henne
att beundra och se upp till mig. Se'n skall allting gå