Göteborgsflickor | Page 7

herr Pehrsson», kvittrade Kerstin. »Det vore väl att gå litet för
långt.»
»Jag menar blodigt allvar», skämtade Sven vidare. »Ska vi?»
Fröken Johnsson teg ett ögonblick.
»Sven!» kom det sedan, tyst och mjukt.
Det klack till i Sven R. Han anade en kommande olycka och skulle helst ha velat rymma,
men det var för sent.
»Om du verkligen håller riktigt av mig så!» fortsatte den mjuka rösten.
Vad skall man svara på sådant? Sven betänkte sig.
»Kanske ni ... du föredrar att vänta litet, innan vi bekantgöra det för världen, lilla flicka»,
sade han i ett sista försök att rädda sin frihet. Men det lyckades inte.
»Åh nej, Sven. Vi gör som du vill. Alla människor må gärna veta om vår lycka.»
Med det tog hon Sven under armen och tog honom med sig till Hallbergs.

REFERATET
»Kvinnor!» sade journalisten med en maliciös betoning på ordet. »Fy tusan!»

»Inte så, inte så!» sköt skalden in. »Kvinnan är sammanfattningen av allt, som vi män --»
»Jag vet! Sådan där goja språkade jag också förr i världen. När jag var gymnasist. Men
nu har jag vuxit ifrån det.»
Journalisten tog en ny cigarrett.
»Min erfarenhet av kvinnkönet är mångsidig och rikhaltig, och jag har aldrig fått
anledning att anlägga dina åsikter om det. Men så skriver jag ju heller inte poem.»
»Dikter, förlåt.»
»Bien! Men av alla kvinnor jag träffat, finns det en, som jag aldrig kan glömma.»
»Såå! Et tu, Brute!»
»Åh, inte på det sättet. Det är bara det, att jag aldrig kan förlåta henne.»
»Låt oss höra historien!»
»Den ställer mig visserligen själv i en litet löjlig dager, men i alla fall, låt gå.
Det är rätt länge sedan det hände nu. Jag var reporter i Nyheterna, och som ni kanske
minns, så ansågs jag inte höra till de sämsta. Men jag var ung på den tiden, och det var
inte utan att ett par vackra ögon kunde göra mera intryck på mig än vad som är hälsosamt
för en man i yrket.
Vid den tidpunkten började det osa litet skandal kring Nationella Smultronbolaget och vi
fingo nys om att ett hemligt styrelsesammanträde skulle hållas i direktörens villa utanför
staden, och redaktionssekreteraren kallade mig till sig:
'Wall', sade han. 'Jag vill ha ett referat av det mötet, och du skall skaffa mig det.'
'Hur i herrans namn vill du -- --'
'Det blir din sak! Se till att jag får referatet bara. Sättet är mig likgiltigt.'
Jag gick ut ganska fundersam och drev omkring på gatorna. Jag begrep fullkomligt vad
referatet betydde, och att varenda redaktion i staden var villig att sälja sin själ för att få
det. Men jag förstod också, att smultronfolket inte ämnade släppa ut ett ord och voro på
sin vakt.
Plötsligt rycktes jag ur mina funderingar av en härlig syn. Det var en kvinna, och en
kvinna sådan, att till och med vår skalds gudabenådade penna skulle komma till korta om
han försökte beskriva henne. Lång, smärt, elegant, och rörde sig med fullkomlig grace
och självmedveten behärskning.
Jag var bländad, bedårad helt enkelt, och halvt omedvetet vände jag om och följde efter.
Mitt beslut var hastigt fattat, jag måste bli bekant, och som jag icke kunde finna på något

annat sätt i en hast tog jag upp en femma, steg fram, hälsade och frågade om hon tappat
den.
Hon smålog, kastade en hastig blick i sin väska och svarade, att den inte var hennes.
Sedan var det ju lätt att fortsätta, och jag lyckades få följa henne ett par kvarter tills hon
skulle in i en butik.
'Mitt namn är Wall, i Nyheterna', sade jag innan vi skildes.
'Så intressant', svarade hon leende. 'Jag har hört mycket talas om er.'
'Verkligen?'
'Ja, ni lär ju vara den smartaste reporter i sta'n.'
Så gick hon, men glömde visst att säga sitt eget namn. Och jag funderade mycket över
hur hon kunde ha hört mitt. Det var ju på den tiden annars inte mycket känt utom
kamratkretsen.
Nå, man är ju tidningsman framför allt, och snart hade jag glömt flickebarnet för att välva
de vildaste planer om hur jag skulle komma åt det efterlängtade referatet. Jag måste ha
det, skulle ha det, och tog en spårvagn ut till direktörens villa.
Klockan var nära halv åtta på kvällen och det var redan mörkt, när Smultronbolagets
styrelsemedlemmar började komma. Jag räknade dem, och fann snart att samlingen var
fulltalig. Då hoppade jag över staketet på ett mörkt, skyddat ställe, och smög fram till
villan.
Det var ljus i ett hörnrum, och mot gardinen såg jag skuggorna av flera personer. Så
fälldes persiennerna ned. Sakta smög jag runt huset. Ett fönster i första våningen stod
öppet. Jag tvekade ett ögonblick, men inte längre. -- Man gjorde väl inte sina första
lärospån i Amerika för ro skull. -- Så tog jag