Göteborgsflickor | Page 4

blev ond på dig, men
-- -- Håller du ännu av mig, Karl Oskar?»

»Mer än något annat i hela vida, vida världen», deklamerade han med en värdighet, som
förrådde vana.
»Oooo! Säg ett ord, och jag är din!»
»Älskade!» andades Anderblad i tratten, och ordet tycktes vara väl funnet, ty svaret kom
genast:
»Jag möter dig i kväll vid kontoret! Einar vill träffa mig, men han skall få besked.»
Så ringde hon av.
När klockan slog sju på aftonen beredde Anderblad sig att gå, och kastade en blick
genom fönstret för att se om Elsa var där. Blixtsnabbt drog han sig tillbaka med blod som
stelnade av fasa, ty där ute gick icke blott Elsa, utan även lilla Signe och den blonda
Anna-Lisa, alla tre betraktande varandra med hätska blickar.
»Himlar och kaffe! Hur skall det här gå?» stönade han, men gick samtidigt ut i tamburen
och ställde sig framför spegeln, där de kvinnliga kamraterna brukade se efter om deras
hattar sutto tillräckligt snett för att anses kunna sitta rätt.
»Du är allt en tusan till karl, Anderblad», sade han till sig själv. »De ä' galna i dig
allesamman och jag undrar inte på det. Men fy sjutton en sådan stund jag får om de få tag
i mig. Jag måste vänta tills de gått.»
Han gick in på kontoret, tog morgontidningen, som hela dagen legat oläst på hans pulpet,
satte sig och började läsa för att fördriva tiden. Det första han fick se var följande notis:
»En göteborgare med tur. Enligt vad från säker källa uppgivits skall en vinst i
Hamburgerlotteriet om 120,000 mark ha tillfallit prokuristen K. O. Anderblad härstädes.»
Han läste notisen tre gånger och det blev allt mera klart för honom, att tur i spel inte
nödvändigtvis behöver betyda otur i kärlek. Så slängde han tidningen i ett hörn, reste sig,
sårad i sitt innersta, och förbannade i otryckbara ordalag dels de tre damerna, som endast
velat åt hans vinst, dels, och ännu mera, den omständigheten, att han icke hade någon lott.
Sedan detta var väl uträttat, satte han sig åter och skrev tre brev, alla av samma lydelse:
Min fröken!
På förekommen anledning får jag meddela, att jag aldrig spelat på lotteri, och skall därför,
om Ni så önskar, ha nöjet presentera Er för min vän Lundbom, som har utsikt att inom
kort ärva en äldre, sjuklig och förmögen farbror.
Med största högaktning K. O. Anderblad.
När breven voro klara lyfte han sin högra hand mot takpanelningen och svor en dyr ed att
aldrig under några omständigheter ägna en blick åt något feminint väsen.

Därpå tog han hatt och rock samt gick till fönstret för att se om luften var ren. De tre voro
borta, men på andra sidan gatan svävade en ängel i tunnbandskjol och blåröd hatt.
Anderblad kände ängeln och rusade i nästa sekund utför trappan för att ännu en gång
söka fånga lyckan.

PRISSE
Prisse var tax av födsel och ohejdad vana och ägdes av bankbokhållaren Gustav E.
Stenblad, som i sin tur ägdes av farmacie kandidaten Lucia Cederberg, vilken unga dam
tjänstgjorde å ett av stadens apotek. Gustav och Lucia älskade nämligen varandra
inbördes som ungt folk för sed hava, och voro litet smått förlovade. Prisse älskade allt
som Gustav tyckte om, utom punsch och cigarrer, och därför hade även han sålt sin lilla
fyrbenta själ till farm. kand. Lucia Cederberg.
Det faller av sig självt att Gustav under sådana omständigheter skulle ha många ärenden
till apoteket, fastän han inte såg det minsta sjuk ut. Om dagarna brukade han titta in och
köpa aspirinpulver, som sedan i halvkilopaketer presenterades till en ogift tant, som hade
flugan på pulverförgiftning, men om kvällarna, när Lucia hade nattvakt, smög han dit
med Prisse i hälarna. Prisse fick då tjänstgöra som förkläde tills både han och Gustav
obevekligen kördes ut klockan halv tio, ty Lucia ansåg inte att det passade sig för en ung
flicka att ta emot besök senare än så.
Så voro Gustav och Lucia mycket lyckliga, och om än deras läppar var tredje dag, efter
Lucias vaktkvällar, voro litet sönderkyssta, så gav det ju endast Gustav en kärkommen
anledning att köpa cerat hos Lucia.
Men ett paradis är inte något paradis om där inte finnes en orm, och detta oundvikliga
attribut anlände också så småningom. Den kom i en mycket behaglig skepnad, nämligen i
form av fröken Sylvia Rosenblom, vars pappa nyss gått till de sälla jaktmarkerna. Och
som ingen mammon får förekomma där, hade han sett sig nödsakad att vid avresan lämna
sina rikhaltiga världsliga tillhörigheter i sin enda dotters vård.
Gustav träffade Sylvia på en bal, och blev genast bländad. Visserligen måste han för sig
själv erkänna att hon, fastän söt, inte gick upp emot Lucia, men däremot var ryktet om
hennes kova stort och lysande. Möjligen mera stort och