Göteborgsflickor | Page 3

Karlsons aktier hos idealet sjönko till långt under pari i samma
ögonblick som Anderblads och fröken Anna-Lisas blickar för första gången pejlade
varandras djup, och i Anderblads ingalunda brandfria hjärta slog lidelsen ut i full låga.
Det blev en skön kväll. Mitt för Karlsons näsa växlades snabba, talande blickar,
handtryckningen vid avskedet blev litet mera intensiv än nödvändigheten påkallade och
icke nog därmed. I ett obevakat ögonblick hade Anderblad lyckats utverka den skönas
tillstånd att få möta henne även kvällen därpå.
De möttes! Och när de sedan i biografens halvmörker sågo »Kärlek och brotts» ljuvligt
rysliga scener rullas upp på duken, vågade han vid de ömmare momenten sakta trycka
hennes hand, och -- --, låt oss förbigå detaljerna. Innan kvällen var förliden hade de båda
slutit ett fast och tillfälligt förbund för hela livet.
Men, o ve, gud Amor har vingar. Knappt tre dagar därefter mötte Anderblad åter sitt öde
på Hamngatan. Hon var smärt och smäcker, och rörde sig med en grace, som ställde hans
dittills så dyrkade Anna-Lisa totalt i skuggan.

»Hon eller ingen», tänkte Anderblad, men beslöt samtidigt att det första alternativet
skulle bli hans musik. Just då hälsade en av hans bekanta på henne och blev
ögonblickligen huggen i kragen av Anderblad.
»Vad heter damen, som du hälsade på?»
»Angår det dig?» blev vännens om mera intresse än belevenhet vittnande svar.
»Säg, vad hon heter, så bjuder jag på en halva!» sade Anderblad ädelt, med diplomatisk
takt ignorerande ohövligheten.
Vännen var göteborgare och följaktligen affärsman.
»Elsa Berglund, kassa hos Svenson & Jonson», svarade han därför prompt. »Säger vi
Eggers då?»
Anderblad, som med stora krigskostnader vunnit första tumsbredden av den mark han
tänkte erövra, följde med, -- och mankerade mötet med Anna-Lisa.
Dagen därpå blev han, mot löfte om nya halvor, av kontorschefen hos Svenson & Jonson
presenterad för fröken Berglund, och kampanjen var genast i full gång. Den blev rätt hård,
ty en yngling skulle först petas, men mera än en vecka kunde hon icke motstå hans
målmedvetna uppvaktning, och hans lycka stördes icke av att Anna-Lisa förklarat sig
hata honom.
Men lyckan blev kort. Efter fjorton dagar lät hon förstå, att hon önskade vissa garantier
för hans kärleks varaktighet, och när Anderblad tyckte att det ingen brådska var med
förlovningen, förälskade hon sig genast åter i sin förre gosse och Anderblad stod ensam i
den kalla världen. För att demonstrera gick han genast och lyckliggjorde lilla Signe
Lundgren, som länge förgäves falkat efter honom.
Signe var dock alltför mycket kär, och han alltför litet. När hon för åttonde gången på
samma dag ringde till honom, blev han därför ohövlig i telefon och hon måste, för sin
självaktnings skull, bedja honom att inte vidare besvära sig för hennes skull. Så var den
saken klar, och Anderblad åter fri.
Det var nu som försynen ingrep med sitt finger, om för att straffa eller uppmuntra
Anderblad må vara osagt.
En förmiddag, när han satt lutad över fakturaboken, anlände ett expressbud med en liten
rosafärgad biljett, vilken Anderblad, med en aning om kommande olycka, bröt och läste.
Den lydde så här:
Käraste Karl Oskar!
Förlåt att jag varit elak mot dig. Jag älskar dig så och ångrar mig alldeles gräsligt. Möt i
kväll! Din

Signe.
Anderblad stoppade ned dokumentet.
»Sablar!» sade han tyst och lidelsefritt, och fortsatte sitt arbete.
Men när han gick till middag, mötte han utanför porten Anna-Lisa, som log med hela
ansiktet och gav honom den upplysningen, att han fick följa henne hem.
»Tänk, vad du är snäll!» svarade han, mera varmt än uppriktigt.
»Det förtjänade du -- och så var jag elak mot dig förut. Men jag ångrade mig genast.»
Anderblad teg, men befarade det värsta.
»Blev du mycket ledsen?»
Han såg på flickan. Hon var onekligen söt. Tja -- varför inte?
»Jag blev alldeles förtvivlad», ljög han alltså fermt. »Och det går nog aldrig över», tillade
han dystert.
»Stackars min gosse!» -- det låg en oändlig ömhet i tonen. -- »Vet du -- jag har heller inte
varit riktigt glad sedan dess. Och därför så --»
»Så?»
»Åh, ingenting!»
De hade hunnit hennes port, och hon räckte honom sin hand. Han tog den, sköt henne
före sig in i porten och kom tio minuter senare ut med belåtet, om än litet tankfullt
utseende.
Knappast hade han efter middagen satt sig att njuta sin siesta förrän telefonklockan störde
hans ljuva ro, och han hörde Elsas sopran i luren:
»Är du ond på mig, Karl Oskar?»
»Du har behandlat mig grymt, men ändå -- -- nej, aldrig!»
»Så hjärtegod du är! Ser du, jag måste ringa på dig. Åh, du förstår inte vad en flicka kan
känna -- --»
Anderblad kallsvettades, men den gamle Adam tvingade honom framåt.
»Jag trodde, att du hade glömt!»
»En kvinnas kärlek är evig. Jag gick tillbaka till Einar, därför att jag