Göteborgsflickor | Page 5

lysande än bemälda kova själv.
Nu kom en sorglig tid för Lucia. Gustavs smak för aspirinpulver svalnade allt mer. Nästa
nattvakt var han tvungen att gå på sammanträde och kunde bara stanna en kvart, gången
därpå var han bortbjuden och kom inte alls, och nästa gång brydde han sig inte om att ge
något motiv för sin bortovaro. Och Lucia besvärade honom inte heller. Tjänstvilliga
väninnor hade upprepade gånger med illa dold glädje rapporterat att Gustav varit synlig
ute i sta'n med Sylvia Rosenblom, och Lucia fick härigenom sin misstanke bekräftad, att
en annan kjol kommit emellan. Alltså grät hon en skvätt, blev sedan indignerad, lagade
till ett morfinpulver, tog det, och såg så åter världen med lugna ögon.

Men om Gustav glömde Lucia, så fanns det dock en, som inte svek henne.
Det var Prisse.
Hans lilla hundhjärna kunde inte fatta varför de sedvanliga apoteksbesöken inställts, ty i
hans tycke voro dessa en mycket förmånlig institution. Han blev nämligen alltid
undfägnad med skorpor och småbröd på apotekskvällarna, och detta tilltalade honom
mycket. Men han var dock alltför väl uppfostrad för att förhäva sig därhän att han
reagerade mot sin herres och härskares vilja, utan han följde fortfarande Gustav lika
troget, och slickade Sylvias hand med samma energi som förut Lucias.
Så en dag kommo Gustav, Sylvia och Prisse i sällskap vägen förbi apoteket, och Lucia
tittade i samma ögonblick ut genom fönstret.
»Det var väldigt vad den flickan tittade på dig», sade Sylvia.
»Hon är väl kär i mig», förmodade Gustav. »Alla fruntimmer ä' som galna efter mig.»
»Ja, är det inte vad jag alltid har sagt? Det gör ingenting hur en karl ser ut», anmärkte
Sylvia oskyldigt, och Gustav skulle just replikera något obehagligt, när Prisse kilade
uppför apotekstrappan och ställde sig där, viftande med svansen.
»Kom Prisse», röt Gustav med onödig stränghet, men Prisses svans fick ännu bättre fart.
Ett nytt rytande hade endast till följd att Prisse började skrapa på dörren.
»Vi fortsätter, och ger sjutton i hundrackan. Han är ju galen!» sade Gustav ilsket.
»Ja, vi gör väl det!» svarade Sylvia i så foglig ton, att Gustav borde anat oråd. Hennes
misstankar voro nämligen väckta, och hon hade beslutat att undersöka hur det förhöll sig
med flickan i fönstret som tittade så väldigt.
Redan på kvällen hade hon med ett par tjänstvilliga väninnors hjälp fått veta hela
historien och ansåg sig skamligt bedragen. Gustav hade ju naturligtvis svurit att hon var
den enda han någonsin älskat.
Som hon nu var litet romantiskt anlagd beslöt hon att gråta sig till sömns den kvällen,
som det brukas i böcker, men redan när hon knäppte upp blusen började sorgen övergå i
förtret och långt innan hon fått av sig håret var hon pin ilsken. Då satte hon sig och skrev
ett svavelsyrat brev till Gustav, och så somnade hon lugnt och glatt, i känslan av att hon
gjort sin plikt.
När Gustav dagen därpå sexton gånger förgäves sökt att träffa Sylvia, insåg han, att det
verkligen var slut, och som Lucia just då hade vaktkväll, beslöt han att gå på besök hos
henne och ordna till, så att allt blev bra igen.
Klockan halv nio anlände han alltså med en låda konfekt i handen och Prisse i hälarna till
apoteket. När Lucia i luckan såg vem det var, gav hon till ett rop av glädje och
överraskning och slängde upp dörren på vid gavel.

»Nej, se välkommen, Gustav, så roligt att du hittade hit en gång. Stig in!»
Med minen av en segrande härförare steg Gustav in i vaktrummet, dit Prisse redan kilat i
förväg. Men i dörren stannade han. Där inne satt nämligen en ung man, som kelade med
Prisse och i ersättning blev tillgivet slickad på hand. Han reste sig när Gustav kom in, och
Lucia kom glädjestrålande fram.
»Får jag lov att föreställa min gamle vän herr Stenblad, min fästman löjtnant
Söderflycht!»

MANNEN OCH HANS ÖVERMAN
Handelsagenten Sven R. Pehrsson var som bäst sysselsatt med att läsa i morgontidningen,
när det pinglade på hans bordapparat.
»Pehrsson, Blomlind & C:o», svarade han med sin vederhäftigaste affärsröst, men slog
genast om, när en mjuk sopran frågade:
»Träffas grosshandlare Pehrsson själv?»
»Det är jag!» svarade Sven R. artigt. »Varmed kan jag stå till tjänst?»
»Åh, är det ni, herr Pehrsson? Så roligt. Det är Kerstin Johnsson. Tack för senast!»
»Nöjet är uteslutande på min sida», fortfor Sven i samma anda som förut. »Ytterst
angenämt att ni ville ringa, så att jag ännu en gång fick njuta av er ljuva stämma,
etcetera.»
Fröken Johnsson var nämligen välskapad och Sven R. icke oemottaglig för kvinnlig
fägring, fastän han var övertygad ungkarl och ämnade fortsätta med det. Som bekant
finns det endast en som har det bättre än en lyckligt gift man, och det är en lyckligt ogift
dito.
»Ser ni herr