Göteborgsflickor | Page 2

där flickebarnet bodde under sommaren,
och föreställdes för en ståtlig och vänlig gammal herre.
»Min far, landshövding Lingonhjelm!» presenterade flickan, och Fågelsång skakade hand,
djupt gripen av stundens allvar.
Handelsagenten Fågelsång hade aldrig kunnat drömma om, att han i hela sitt liv skulle få
träffa något så högt uppsatt som en landshövding, och han fann denna ärofulla upplevelse
allt annat än angenäm. Men hans vita lilja tycktes i stället vara vid alldeles briljant humör,
tog honom med sig ut på en balkong, satte honom på yttersta kanten av en korgstol -- att
få honom att sitta ordentligt gick inte -- och såg till att han fick whisky och vatten. Se'n
kom landshövdingen, som visade sig vara en trevlig karl, om också Fågelsång ibland
hade litet svårt att följa med hans konversation, och ungefär samtidigt försvann
flickebarnet en stund. Fågelsång hörde hur det pinglade i telefonen, så kom hon tillbaka i
ett lynne, som tycktes vara ännu mera strålande än förut.
Snart nog lämnade landshövdingen dem och Fågelsång andades lättare när han blev
ensam med flickan.
»Trevlig gubbe, er farsa», sade han i sin elegantaste sällskapston. »Men jag känner mig
alltid lite haj när jag är tillsammans med såna där pampiga jyckar.»

»Brukar ni vara det ofta då?» frågade flickan oskyldigt.
Fågelsång kände att han rodnade.
»Hm! Ja! Inte precis var dag, men ofta nog. Jag -- jag rör mig naturligtvis endast i de allra
bästa kretsar.»
»Naturligtvis!» instämde flickan. »Det märks ju på herr Fågelsångs nobla uppträdande.
Ledigt och otvunget -- hallå, flickor, välkomna upp!»
Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot villan.
Fröken Lingonhjelm föreställde:
»Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen. Baronessan är hovfröken
hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i
Marstrand, som ni vet.»
Fågelsång bugade djupt.
»Nä, de hade jag inte hört!» svarade han, och började konversera damerna. Men han
avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade värdinnan, att hennes höghet
själv om en liten stund ämnade avlägga visit.
»Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig.
»För ingen del», kom det i kör. »Prinsessan blir säkert charmerad av att få möta er.»
Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu en hovfröken. Hon
mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde, och Fågelsång bugade så djupt, att
han hörde hur det knackade i hängselstropparna. Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt
sig att en prinsessa borde. Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och
högdragen, oerhört högdragen.
När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna genast upp och neg
djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära, bugade alltså djupt när han blev tilltalad.
Och det blev många bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.
Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades att tala med honom på
tyska, medan han endast kunde tala svenska. Det enda som hon fick av honom var därför
ett i vånda framstammat:
»Nicht verstanden, Euers Hochzeit!»
Ingen av de andra brydde sig om att uppträda som tolk, och högheten pratade på, utan att
fästa sig vid hans distress.
Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång. Han greps av förtvivlans mod, tog sin
hatt, studsade upp ur stolen och grep med en underdånig bugning prinsessans hand.

»Ajö, Euers Hochzeit!» sade han helt burdus, bugade hastigt för de övriga damerna och
rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att stanna kvar, som i en välljudande kör
klingade efter honom.
En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och lovade sig själv, att han
hädanefter skulle akta sig för att slå ned på obekanta flickebarn, hur tilltalande de än
månde vara. Då fick han helt plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma
framåt promenaden. Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom
kommo de tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.
Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att inte bli sedd, men en ung man, som satt i ett
sällskap vid närmaste bord, reste sig och hälsade artigt.
»Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?» frågade en av sällskapet.
»Jo, det var det!» svarade den unge mannen.
»Vem var den andra, som höll henne under armen?»
»Det var en fröken Karlberg från Göteborg. Dotter till Karlberg & Svensson där.»
Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall. Så svor han till, tömde sin
grogg och gick till hotellet för att packa.

TUR I SPEL
Prokuristen Karl Oskar Anderblad tog sig verkligen något ut, när han seglade Östra
Hamngatan fram i vidbrättad hatt, raglan och damaskerade skor, och det måste därför
anses mycket oförsiktigt av hans vän Karlson att presentera sitt ideal för honom. Ty
Anderblad var i flicktycke.
Följden blev också, att