Fritofs Saga | Page 8

in i snövit ull 25 de sköldar utav spolat gull, och röda flögo
stridens lansar, men styvt av silver var vart pansar.
Dock, hur hon väver, dag från dag, 26 får hjälten Fritiofs anletsdag, och
som de blicka fram ur väven, då rodnar hon men glädes även.
Men Fritiof skär, var han går fram, 27 ett I, ett F i björkens stam. De
runor gro med fröjd och gamman, liksom de ungas hjärtan, samman.
När dagen uppå fästet står, 28 världskungen med de gyllne hår, och
livet rörs och mänskor vandra, då tänka de blott på varandra.
När natten uppå fästet står, 29 världsmodern med de mörka hår, och
tystnad rår och stjärnor vandra, då drömma de blott om varandra.
"Du jord, som smyckar dig var vår 30 med blommor i ditt gröna hår,

giv mig de skönsta! Jag vill vira en krans av dem att Fritiof sira."
"Du hav, som satt din dunkla sal 31 med pärlor full i tusental, giv mig
de skönaste, de bästa! Kring Ingborgs hals vill jag dem fästa."
"Du knapp på Odens kungastol, 32 du världens öga, gyllne sol! Var du
blott min, din blanka skiva till sköld jag ville Fritiof giva."
"Du lykta i Allfaders hus, 33 du måne med ditt bleka ljus! Var du blott
min, jag gav dig gärna till smycke åt min sköna tärna."--
Men Hilding sade: "Fosterson, 34 den älskog vänd din håg ifrån! Ej
lika falla ödets lotter, den tärnan är kung Beles dotter.
Till Oden själv i stjärnklar sal 35 uppstiger hennes ättartal; du är blott
Torstens son; giv vika! ty lika trives bäst med lika."
Men Fritiof log: "Mitt ättartal 36 går nedåt i de dödas dal. Nyss slog jag
skogens kung så luden, hans anor ärvde jag med huden.
Friboren man ej vika vill, 37 ty världen hör den frie till. Vad lyckan
bröt, kan hon försona, och hoppet bär en konungs krona.
Högättad är all kraft, ty Tor, 38 dess ättefar, i Trudvang bor. Han väger
börden ej men värdet: en väldig friare är svärdet.
Jag kämpar om min unga brud, 39 om ock det var med dundrets gud.
Väx trygg, väx glad, min vita lilja, ve den, som dig och mig vill skilja!"
II.
KUNG BELE OCH TORSTEN VIKINGSSON.
Kung Bele, stödd på svärdet, i kungssal stod, 1 hos honom Torsten
Vikingsson, den bonde god, hans gamle vapenbroder, snart hundraårig,
och ärrig som en runsten och silverhårig.
De stodo, som bland bergen två offerhus, 2 åt hedna gudar vigda, nu
halvt i grus; men visdomsrunor många på muren täljas, och höga

forntidsminnen i valven dväljas.
"Det lider emot kvällen", sad' Bele kung, 3 "ej mjödet vill mig smaka,
och hjälm känns tung, inför mitt öga mörkna de mänskoöden, men
Valhall skiner närmre, jag anar döden.
Jag kallat mina söner och din också, 4 ty de tillsammans höra, liksom
vi två. En varning vill jag giva de örnar unga, förrn orden somnat alla
på död mans tunga."--
Då trädde de i salen, som kung befallt, 5 och främst bland dem gick
Helge, en mörk gestalt. Han dvaldes helst bland spåmän kring
altarrunden och kom med blod på händren ur offerlunden.
Därefter syntes Halvdan, ljuslockig sven; 6 vart anletsdrag var ädelt
men vekligt än. Till lek han tycktes bära ett svärd vid bälte och liknade
en jungfru, förklädd till hjälte.
Men efter dem kom Fritiof i mantel blå, 7 ett huvud var han högre än
bägge två. Han stod emellan brödren, som dag står mogen emellan
rosig morgon och natt i skogen.
"I söner", sade kungen, "min sol går ned. 8 I endräkt styren riket, i
brödrafred! Ty endräkt håller samman: hon är som ringen på lansen;
den förutan hans kraft är ingen.
Låt styrkan stå som dörrsven vid landets port 9 och friden blomstra
inom å hägnad ort! Till skygd blev svärdet givet men ej till skada, och
sköld är smidd till hänglås för bondens lada.
Sitt eget land förtrycker dåraktig man, 10 ty kungen kan allenast vad
folket kan. Grönlummig krona vissnar, så snart som märgen i stammen
är förtorkad på nakna bergen.
På pelarstoder fyra står himlens rund, 11 men tronen vilar endast på
lagens grund. När våld på tinget dömer, står ofärd nära; men rätt är
landets fromma och kungens ära.

Väl dväljas gudar, Helge, i disarsal, 12 men ej som snäckan dväljes i
slutet skal. Så långt som dagsljus skiner, som stämma ljudar, så långt
som tanke flyger, bo höge gudar.
Nog svika lungans tecken i offrad falk, 13 och flärd är mången runa,
som skärs på balk; men redligt hjärta, Helge, och friskt tillika, skrev
Oden fullt med runor, som aldrig svika.
Var icke hård, kung Helge, men endast fast! 14 Det svärd, som bitar
skarpast, är böjligast. Milt sinne pryder kungen, som blommor skölden,
och vårdag bringar mera än vinterkölden.
En