Fritofs Saga | Page 9

man förutan vänner, om än så stark, 15 dör hän, som stam i öken
med skalad bark. Men vänsäll man han trives som träd i lunden, där
bäcken vattnar roten och storm är bunden.
Yvs ej af fädrens ära! envar har dock blott sin; 16 kan du ej spänna
bågen, är han ej din. Vad vill du med det värde, som är begravet? Stark
ström med egna vågor går genom havet.
Du Halvdan, glättigt sinne är vis mans vinst; 17 men joller höves ingen,
och kungen minst. Med humle brygges mjödet, ej blott med honung;
lägg stål i svärd och allvar i leken, konung!
För mycket vett fick ingen, hur vis han het, 18 men litet nog vet
mången, som intet vet. Fåkunnig gäst i högbänk försmås, men vitter har
ständigt lagets öra, hur lågt han sitter.
Till trofast vän, o Halvdan, till fosterbror 19 är vägen gen, om också
han fjärran bor; men däremot avsides, långt hän belägen är oväns gård,
om även han står vid vägen.
Välj icke till förtrogen vemhelst som vill! 20 Tomt hus står gärna öppet,
men rikt stängs till. Välj en, onödigt är det den andra leta, och världen
vet, o Halvdan, vad trenne veta."--
Därefter uppstod Torsten och talte så: 21 "Ej höves kung att ensam till
Oden gå. Vi delat livets skiften ihop, kung Bele, och döden, vill jag

hoppas, vi också dele.
Son Fritiof, ålderdomen har viskat mig 22 i örat mången varning, den
ger jag dig. På ätthög Odens fåglar slå ned i Norden, men på den
gamles läppar mångvisa orden.
Främst vörda höga gudar! ty ont och gott, 23 som storm och solsken,
komma från himlen blott. De se i hjärtats lönvalv fast det är slutet, och
långa år få gälda, vad stunden brutit.
Lyd kungen! En skall styra med kraft och vett: 24 skum natt har många
ögon, men dagen ett. Helt lätt den bättre, Fritiof, fördrar den bäste, och
egg har svärdet nödig men även fäste.
Hög kraft är gudars gåva; men, Fritiof, minns, 25 att styrka båtar föga,
där vett ej finns. Tolvmannakraft har björnen, av en man slagen; mot
svärdshugg hålles skölden, mot våldet lagen.
Av få den stolte fruktas men hatas av envar, 26 och övermod, o Fritiof,
är fallets far. Högt såg jag mången flyga, nu stödd på krycka, ty vädret
rår för årsväxt, och vind för lycka.
Dag skall du prisa, Fritiof, sen bärgad sol sig döljt, 27 och öl, när det är
drucket, och råd, när följt. På mången sak förlitar sig ungersvennen,
men striden prövar klingan, och nöden vännen.
Nattgammal is tro icke, ej vårdags snö, 28 ej somnad orm, ej talet av
knäsatt mö; ty kvinnans bröst är svarvat på hjul, som rullar, och
vankelmod bor under de liljekullar.
Du själv dör hän, och hän dör vad dig tillhör; 29 men en ting vet jag,
Fritiof, som aldrig dör, och det är domen över död man: därföre vad
ädelt är, du vilje, vad rätt, du göre"--
Så varnade de gamle i kungasal, 30 som skalden varnat sedan i
Havamal. Från släkt till släkte gingo kärnfulla orden, och djupt ur
kumlen viska de än i Norden.

Därefter talte bägge mång' hjärtligt ord 31 allt om sin trogna vänskap,
berömd i Nord; hur trofast intill döden, i nöd och gamman, två knäppta
händer lika, de hållit samman.
"Med rygg mot rygg vi stodo, och varifrån 32 som nornan kom, hon
stötte på sköld, min son! Nu före er till Valhall vi gamle ile; men edra
fäders ande på eder vile!"--
Och mycket talte kungen om Fritiofs mod, 33 om hjältekraft, som mer
är än kungablod. Och mycket talte Torsten om glans, som kröner de
höga Nordlands kungar, de asasöner.
"Och hållen I tillhopa, I söner tre, 34 er överman--det vet jag--skall
Nord ej se; ty kraft, till kungahöghet osvikligt sluten, hon är som
mörkblå stålrand, kring guldsköld gjuten.
Och halsen till min dotter, den rosenknopp! 35 I lugn, som det sig
hövdes, har hon växt opp; omhägnen henne, låten ej stormen komma
och fästa i sin hjälmhatt min späda blomma!
På dig, o Helge, lägger jag faderns sorg, 36 o, älska som en dotter min
Ingeborg ! Tvång retar ädelt sinne, men saktmod leder båd' man och
kvinna, Helge, till rätt och heder.--
Men läggen oss, I söner, i högar två 37 på var sin sida fjärden vid bölja
blå; ty hennes sång är ljuvlig ännu för anden, och som ett drapa klinga
dess slag vid stranden.
När månen strör kring bergen sitt bleka sken 38 och midnattsdaggen
faller på bautasten, då sitta vi, o Torsten, på högar runda och spraka
över vattnet om ting, som stunda.
Och nu farväl, I söner! Gån mer ej hit! 39 Vår gång är till Allfader; vi
längta dit, liksom till havet längtar den trötta floden; men